SpanskaLoppan
Trådstartare
Familjen klarade vintern med en enda förkylning. Nu är 9 åringen inne på andra omgången kräksjuka... Först var han sjuk för 10 dagar sedan och vi gjorde allt vi kunde för att undvika smitta och gör förstås nu med. Peppar peppar så har bara sonen varit sjuk.
Men jag kom ändå att fundera; hur orkar man en förlossning om man dessutom är magsjuk?
Maken tar förstås fixet kring sjuklingen med omvårdnad och tvätt och städ. Idag gick dock sonen från frisk och pigg till att plötsligt kräkas över både sig själv och mig - på allmän plats... Fanns liksom bara jag som kunde städa upp oss och golvet i korridoren.
Jag är i vecka 40(40+0 idag)nu
. Jag är på det klara med vårdens hantering med isolering och att maken inte får vara med om han har symtom etc.
Men har någon här varit med om det? Jag var senast magsjuk 2021 och hade ungefär krafterna hos en urvriden disktrasa efter 24 timmar av kräkande och diarré. Min senaste förlossning pågick i 3 dygn och slutade med akut snitt.
Jag har upprepade gånger påtalat på mvc att jag är livrädd för en lika utdragen förlossning denna gång. HUR ska jag orka om jag kräks och har diarré uppå allt annat?
Magen är gigantisk och tung. Vi har varit på 3 TUL då SF måttet började avvika rejält i v 34(sonen vägde 4,5 kg när han föddes men denna bebis ligger mer "normalt" på ca 2,8 kg i v. 38). Jag har haft "restless legs" sen start och sover max 2-3 timmar åt gången. Kan inte nå fötterna själv sedan en månad tillbaka eller sitta/ligga normalt.
För en vecka sedan fick min mamma(och första barnvakten vid ev förlossning)en blodpropp som påverkade arm/ben/ansikte och hon ligger nu inlagd och är opererad. Som enda barn är det min familj som nu tar hand om hennes katt med två tillsyner per dag och åker med saker till henne. Vi hjälps åt men det är ju jag som dotter som är kontakten även om det främst är maken som utför det praktiska. Han måste ju dock jobba också.
Som bonus så är tonåringen här hemma är inne i en superargumentativ fas och ALLT ska ifrågasättas och tjuras över och åhhhh vad det tär att inte de enklaste saker bara kan få vara enkla
Jag är helt slut. Maken är helt slut.
Imorgon ska jag träffa läkaren på mvc för förlossningsplanering. De har tidigare "lovat" att jag bara ska behöva gå till vecka 41+6 men man bokar inte in operation eftersom man hoppas att det startar spontant. Jag inser ju att man inte kan "kräva" inbokat snitt pga nåt så banalt som magsjuka och sjuk gammal mamma. Jag känner mig bara så uppgiven. Är man helt pantad om man frågar efter ett bestämt datum när läget nu är som det är?
Jag har sammandragningar då och då men inga förvärkar, precis som förra gången så det känns rätt troligt att jag går över tiden även denna gång. Jag fattar liksom inte hur jag ska orka en magsjuka+förlossning ovanpå allt det här. Det hade kännts liiite lättare att härda ut om jag visste att det bara var till en viss dag(ja eller tidigare då om det startar av sig självt)och att det kunde finnas en gräns för hur länge jag måste kämpa med värkar utan effekt innan man avbryter för snitt.
Men jag kom ändå att fundera; hur orkar man en förlossning om man dessutom är magsjuk?
Maken tar förstås fixet kring sjuklingen med omvårdnad och tvätt och städ. Idag gick dock sonen från frisk och pigg till att plötsligt kräkas över både sig själv och mig - på allmän plats... Fanns liksom bara jag som kunde städa upp oss och golvet i korridoren.
Jag är i vecka 40(40+0 idag)nu
. Jag är på det klara med vårdens hantering med isolering och att maken inte får vara med om han har symtom etc. Men har någon här varit med om det? Jag var senast magsjuk 2021 och hade ungefär krafterna hos en urvriden disktrasa efter 24 timmar av kräkande och diarré. Min senaste förlossning pågick i 3 dygn och slutade med akut snitt.
Jag har upprepade gånger påtalat på mvc att jag är livrädd för en lika utdragen förlossning denna gång. HUR ska jag orka om jag kräks och har diarré uppå allt annat?
Magen är gigantisk och tung. Vi har varit på 3 TUL då SF måttet började avvika rejält i v 34(sonen vägde 4,5 kg när han föddes men denna bebis ligger mer "normalt" på ca 2,8 kg i v. 38). Jag har haft "restless legs" sen start och sover max 2-3 timmar åt gången. Kan inte nå fötterna själv sedan en månad tillbaka eller sitta/ligga normalt.
För en vecka sedan fick min mamma(och första barnvakten vid ev förlossning)en blodpropp som påverkade arm/ben/ansikte och hon ligger nu inlagd och är opererad. Som enda barn är det min familj som nu tar hand om hennes katt med två tillsyner per dag och åker med saker till henne. Vi hjälps åt men det är ju jag som dotter som är kontakten även om det främst är maken som utför det praktiska. Han måste ju dock jobba också.
Som bonus så är tonåringen här hemma är inne i en superargumentativ fas och ALLT ska ifrågasättas och tjuras över och åhhhh vad det tär att inte de enklaste saker bara kan få vara enkla
Jag är helt slut. Maken är helt slut.
Imorgon ska jag träffa läkaren på mvc för förlossningsplanering. De har tidigare "lovat" att jag bara ska behöva gå till vecka 41+6 men man bokar inte in operation eftersom man hoppas att det startar spontant. Jag inser ju att man inte kan "kräva" inbokat snitt pga nåt så banalt som magsjuka och sjuk gammal mamma. Jag känner mig bara så uppgiven. Är man helt pantad om man frågar efter ett bestämt datum när läget nu är som det är?
Jag har sammandragningar då och då men inga förvärkar, precis som förra gången så det känns rätt troligt att jag går över tiden även denna gång. Jag fattar liksom inte hur jag ska orka en magsjuka+förlossning ovanpå allt det här. Det hade kännts liiite lättare att härda ut om jag visste att det bara var till en viss dag(ja eller tidigare då om det startar av sig självt)och att det kunde finnas en gräns för hur länge jag måste kämpa med värkar utan effekt innan man avbryter för snitt.
