Livsval

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

Och när deras dotter föddes och började växa upp var det många som sa "Åh vad hon är lik sin PAPPA!" Folk ser det de vill se

.

Det där fick min mamma höra om min bror också, ååååh vad han är lik X! Men pappan var en helt annan, utländsk med helt andra färger, vilket helt klart syns på min bror....

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Till Silverkedjan

Grattis! Till graviditeten. Det har verkligen hänt mycket i ditt liv det senaste åren (enligt vad jag läst här på buke). En kombination av mod och tur? som verkar fungera.
Det är inspirerande att läsa.

Jag kan nog egentligen inte klaga på min tur, bara på att jag inte vågar ta chanserna jag får. Och att jag har svårt för att bestämma när/om jag får ta plats på andras bekostnad.

Som nu då jag känner att min sambo har större rätt att slippa att bli övergiven än vad jag har att få chansen att få barn.

När vi har pratat om det så säger han att han kommer att klara det. Men jag tycker att det är så orättvist, han har drabbats av så många sorger redan i sitt liv. Och om jag bara visste att det fanns en chans för oss. Garantier finns ju aldrig. Om vi skulle få ett sjukt barn är jag säker på att det är just med honm jag skulle klara av det.

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Till Mandalaki

Men när ska man berätta för barnet?

Jag skulle vilja berätta det så fort som möjligt. Att få veta det när man är 18 måste vara en stor chock och kännas spm ett svek.

Men ett litet barn kan inte behålla en hemlighet, och ska inte behöva göra det heller. Alla barn fantiserar ju någon gång om att de egentligen har andra och mycket mer spännande föräldrar som i Mio min Mio. Och för det här barnet skulle det ju nästan vara sant.

Jag är rädd för vad som skulle kunna hända när "alla" får veta - och det får de i ett litet samhälle. Hur kommer det att kännas när barnet på skolgården får höra att "det där är ju inte din riktiga pappa"? Och hur kommer det att kännas för min sambo?

Det är lättare med adoption för där är det ofta uppenbart att barnet kommer från ett annat land.

 

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

Min bror fick reda på det i 8-årsåldern att han hade en annan pappa...han tog det bra. Värre för honom att pappan inte ville ha nån kontakt, men i fallet med ev. spermadonation blir det ju lite annorlunda. De måste nog vara så stora att de lärt sej det här med blommor och bin för att få ihop det hela...

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Angående bukeinsamling av spermier.

Bra idé! Det skulle kännas mycket bättre med väl utprövade fäder än en student som runkat till sig pengar till en barrunda till.

Ska diskutera erbjudandet med min sambo (som inte känner till detta nyskapade alias).

Angående förslag om testikelbiopsi var det vårt hopp. Men de hittade inte en enda spermie. De kan prova att gå in i bitestikeln också, men jag vill inte att han ska gå igenom det om jag inte säkert vet att jag kommer att stanna oavsett resultatet. Och det vet jag inte just nu.

Jag har lovat honom att bestämma mig innan året är slut. Men jag har ingen jag vill/kan/vågar anförtro mig åt varken för deras skull eller för min sambos skull. Så jag är oändligt tacksam över er bukefalister som delar med er av era tankar erfarenheter och ideér.

 

[Snurrfian]

Sv: Livsval

Ang hur viktigt det är med barn, för mig var det jätteviktigt, men jag har vänner som inte ens har tänkt i de banorna. Kanske kommer de att ångra sig längre fram i livet kanske inte. Men är man inte säker på att man vill dela restän av livet med varandra så kanske man ska fundera på om man verkligen vill lägga ner en massa pengar och tid på att "skaffa" ett barn för att något år senare gå skilda vägar.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Livsval

*lånar knapp*

Det är synd att vi många gånger är så primitiva att vi talar om "riktiga" pappor så fort de är biologiska.

En "riktig" pappa är en man som tar hand om sina barn, om de är biologiska eller inte är fullständigt ovidkommande.

Jag förstår inte heller varför man måste tala om för byborna hur man blivit gravid. man har väl ingen anmälningsplikt heller? Om man vill så kan man säga att det "löste sig till sist".

Jag vet en kille som vuxit upp med sin styvpappa. Hans biologiska pappa övergav honom och modern när han var två år. Han säger att han inte ens funderar på sin biologiska pappa, för styvpappan är hans "riktiga pappa" och har alltid varit.

Jag tror det beror mycket på hur pappan själv ser på sitt ansvar. Om han vill deklarera att han "bara" är styvpappa eller om han helt enkelt tar rollen som den pappa han faktiskt är.

I ditt fall, så skulle faderskapet ställas utom allt tvivel! Din man ÄR pappa till ERT barn, eftersom det är ERT beslut.

Dessutom så ärver vi många gånger beteenden utifrån vår sociala situation. Jag är tex. slarvig som min pappa, men om det beror på att jag vuxit upp med hans slarv och anammat hans stil eller om jag föddes med en "slarvighetsgen" - ja, det kan ingen svara på!

 

[break_a_leg]

Sv: Livsval

Ett par av mina närmare bekanta hade det omvända problemet, det var hon som inte kunde få barn. Dom har adopterat barn i stället.

 

[Tokmaja]

Sv: Livsval

Jag hade nog sett över möjligheterna för att skaffa barn "med" min man då, adoption eller provrör på nått sätt...
Hade inte velat leva ett liv utan barn!!
Men byta karl, beror ju på om jag älskar honom eller inte!!

 

[oz_joj]

Sv: Livsval

Jag har 3 egna barn, och skulle nog kunna tänka mig att adoptera också.
Men just nu så är huset fullt.
Och jag tror inte att man får adoptera när man är över 40.

Känner ett par som adopterat. Hon: 46, han: 37. Kanske fick de bara för att han är under 40??? det var dock inget spädbarn, vet ej om det berodde på ålderna på föräldrarna...

 

[oz_joj]

Sv: Livsval

Adoptera ville jag förr men blir alltmer tveksam. pga den främlingsfientlighet som jag inte kände fanns i landet när jag var yngre. Men det känns i alla fall inte som ett moraliskt felaktigt beslut. De barnen kan bara få det bättre.

Om man tvekar "bara" pga främlingsfientligheten kan man välja ett europeiskt land där barnen ser mer ut som oss. Tex vet jag en blond pojke från Vitryssland som fått ett underbart liv som adpoterad här i Sverige.

 

[Lejonflickan]

Sv: Livsval

Angående bukeinsamling av spermier.

Bra idé!

Aaaaaaaaaah! Det finns väl vissa här vars gener man ABSOLUT inte vill föra vidare????

 

[pewa]

Sv: Livsval

Hej

Älskar du honom? Han är barnkär, du är lite tveksam till barn....

Jag tror du kommer ångra dig om du skulle lämna honom för att han inte kan ge dig ett barn. Det finns aldrig några garantier i livet. Vem vet att nästa man (om du hittar någon, eller har du dem på kö *s*) har pigga små soldater redo för attak.

Ta och prata med honom, bestäm er för om NI vill ha barn. På dig låter det ju så. Det finns ju en mängd alternativ som de tidigare skrivit. Diskutera för och nackdelar, det är kanske så att de är mest du som är rädd för att han skall tycka att ditt biologiska barn inte bli hans. Jag är övertygad om att det där inte spelar någon som helst roll. Vill man vara förälder blir man förälder oavsett om blodsbanden finns eller ej.

Så mitt råd, behåll den karl du har. Gräset är inte grönare på andra sidan :-)

Kan se att det kanske skulle kunna kännas annorlunda om han inte är villig till att se på de alternativa sätten att skaffa barn. Jag är verkligen inte någon barnkär person, vår barn var mer ett kalkylerat, nu är det dags.... än en önskan om barn. Men ett liv utan att få "prova på" det där med att vara förälder det kände jag att jag inte ville ha.

Lycka till med pratet...
Kram
pewa

 

[Nidorina]

Sv: Livsval

Det finns många människor som har barn men där relationerna inte funkar alls. Det finns också många barnlösa som exempelvis har engagerat sig i något som betyder mkt för dem (ett yrke, syskonbarn, vad som helst bara det betytt mycket för dem). Det viktiga är att man inte "fastnar och ältar" utan verkligen försöker ta ett beslut, stå fast vid det och försöker ha ett bra liv. Med eller utan barn. Det är viktigt att lösa de kriser man ställs inför i livet så att man kan gå vidare. Ett sätt att få en bra ålderdom. (Jag har snöat in på Erik Homburger Eriksson som beskriver hur kriser i varje ålder måste lösas för att man ska kunna gå vidare).
Så jag vet inte hur du ska göra, men jag tror att du och din sambo måste prata mycket om detta.

 

[Björk]

Sv: Livsval

Jag har en allvarlig fråga till er med barn och till er som aldrig fick några. Hur viktigt är det med barn? Jag har försökt fråga på buke förr och även någon gång en väninna. Men ingen har tagit frågan riktigt på allvar.

Jag har en sambo som är fantastisk (vacker, snäll, klok, kärleksfull) . Men vi kan inte få barn tillsammans.Problemet finns hos honom.

Är barn så viktigt att jag måste lämna honom? Jag kanske inte träffar någon annan jag kanske redan är för gammal, jag kanske får barn med en allvarlig sjukdom, min sambo kanske bryter ihop totalt och tar livet av sig o.s.v.

Eller så träffar jag en ny man och får friska barn och min sambo träffar någon som är mycket bättre än mig som redan har barn och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.

Hur hade ni gjort eller hur har ni valt i liknande situationer.

Om du ska lämna honom för att ni inte kan få barn är ju något bara DU kan bestämma. Ingen annan kan ju tala om HUR viktigt barn är för dig/er. Däremot finns väl många alternativa vägar att få barn förutom att producera dem på det gamla vanliga sättet...

Jag har själv inga barn (än) och åren har gått. När jag var kring 25-27 kunde jag känna lite sådär "ojojoj NU måste vi väl..." men nu har jag nog en mer avslappnad inställning till det. Har alltid sagt och säger fortfarande att ett av mina livsmål är att ha barn. Men nu är jag 35 och har inga (än) och jag känner att om det livsmålet inte blir uppfyllt så kommer jag att vara lycklig och leva ett bra liv ändå. Det känns inte så "panikartat" om jag inte får barn, men jag skulle gärna ha det också. Jag vet inte om jag kan bli gravid, eftersom jag aldrig varit det och orsaken att det inte blivit några har varit att jag vid 28 separerade från min första sambo och inte förrän nu fått ny sambo. Och vi måste ju känna att vi är helt RÄTT för varandra (ja, det känner vi ju, men jag o han vill nog veta att det fungerar en "längre tid") innan barnplaner är aktuella. Dessutom är han några år yngre och känner lite "panik" vid barntankar nu. Och för mig är mitt liv med honom som jag älskar viktigast. Om/när det blir barn så kommer det vara en bonus.

Jag brukar säga såhär: hade barn i sig varit det ALLRA viktigaste för mig så hade jag ju faktiskt redan sett till att försöka bli gravid. I en längre eller kortare relation, med eller utan den andres samtycke. Men jag vill INTE ha barn till det "priset" utan vill ha barn om/när just Han som jag älskar också vill ha det med MIG.

Nå, inom de närmsta 5 åren bör jag ju ladda för det om det ska bli några helst. Om min sambo har fortsatt "barnpanik" om ytterligare x antal år när jag kanske känner vi är redo för barn - tja, då får vi se då hur jag gör; väljer att skaffa barn "själv" eller med någon annan "desperat" som vill ha det eller stannar hos honom för att kärleken till honom fortfarande är störst och viktigast...

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Citat:
Jag förstår inte heller varför man måste tala om för byborna hur man blivit gravid. man har väl ingen anmälningsplikt heller? Om man vill så kan man säga att det "löste sig till sist".

Jo för att halva byn minst är hans släktingar. Så fort vi skulle gå ut med barnvagnen skulle fastrar mostrar, kusiner och kusinbarn rusa fram och leta likheter med morbror Folke och faster Berta. Och varje gång skulle jag måsta kämpa med valet att le tillgjort och spela med eller att berätta hur det egentligen ligger till. Det skulle jag inte orka med och därför skulle det enda rimliga vara att berätta på en gång.

Konstigt egentligen att man inte får välja donator. Njurar får ju vem som helst dela med sig av. Det skulle kännas bättre om det vore en av hans kusiner eller hans bror. Tror dock inte att min svägerska skulle tycka att det var en bra idé...

 

[Sar]

Sv: Livsval

Jag skulle nog också försöka satsa på en spermiedonation. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om chansen att få ett barn gick mig förbi på grund av att min sambo vägrade se alternativa barnanskaffningsmetoder. När man har uttömt en möjlighet och det inte fumgerar får man gå vidare till nästa. Men allt upplevs olika och det finns inga bestämda rätt eller fel.

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Till Oz_ joj

Jo jag har tänkt på det. Känner också till några sådana barn.

 

[Balsamin]

Sv: Livsval

Till Pewa

Ja, det är ju en del av problemet att det står några på kö...
Det blir lätt så på en liten ort med kvinnounderskott.

Bland annat en som jag lämnade för 5 år sedan för att han så desperat ville ha barn. Jag tvekade över om det överhuvudtaget var rätt att sätta barn till värden och om det var mig eller barn med vem som hellst han ville ha. Så jag har väl fått mitt straff nu?

När jag träffade min sambo kände jag direkt att med honom ville jag ha barn och vågade därför satsa på att flytta ihop ganska snabbt.

Men jag har fått offra mycket av det liv jag ville leva för hans skull. Har vi chans att få barn är det värt det, men kanske inte annars.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Livsval

Jag förstår inte heller varför man måste tala om för byborna hur man blivit gravid. man har väl ingen anmälningsplikt heller? Om man vill så kan man säga att det "löste sig till sist".

Jo för att halva byn minst är hans släktingar. Så fort vi skulle gå ut med barnvagnen skulle fastrar mostrar, kusiner och kusinbarn rusa fram och leta likheter med morbror Folke och faster Berta. Och varje gång skulle jag måsta kämpa med valet att le tillgjort och spela med eller att berätta hur det egentligen ligger till. Det skulle jag inte orka med och därför skulle det enda rimliga vara att berätta på en gång.

ok. Jag menade inte att låta snarstucken, jag blir bara så upprörd över människors (ibland) självpåtagna attityd att de har rätt att både fråga ut och få svar på de allra mest intima frågor. Så det var inget illa gentemot dig, jag tycker att du skulle ha rätt att slippa ett ifrågasättande.

Vad gäller att le tillgjort - så tror jag att man vänjer sig. Man behöver inte ens svara om man inte vill. Folk ser likheter med föräldrar på de allra konstigaste vis! Mina barn är mycket olika. Det ena är mycket likt mig, det andra ser inte ut som mig alls. Ungefär 50% säger att den stora (den som är olik mig) är "som mamma upp i dagen"! Då förstår man att folk inte tänker, eller tittar de bara säger något.

I det läget är det kanske till och med dumt att bli dödsseriös och prata om hur det egentligen ligger till. ärligt talat så tror jag folk skiter i om barnen är lika sina föräldrar eller ej. Det är bara så att man MÅSTE säga något...

Men var och en gör/säger det den tycker att han/hon trivs bäst med. Jag har själv stor integritet och skulle avsky om byn snackade om "donatorsbarnet". Hellre anstränger jag mig ett leende. Jag tycker helt enkelt att det är oväsentligt. Här finns en mamma och en pappa och vem barnet är likt är småsaker. Varför göra stor affär av något som inte är något? Så hade jag resonerat, men vi är alla olika.