Lite om vad som händer

Nu tänkte jag skriva lite fast jag säkert inte borde. Men vill ändå förklara några saker ifall nån undrar bara.
Så det första är att det var många andledningar att jag hade en paus och jag har inte läst den förra dagboks tråden efter det sista jag skrev där tror jag. Och kommer inte göra det heller för det blev ganska neggativt på flera sätt.
En sak var att jag blev påmind om det som hände med C varje gång. Och såklart var det jobbigt.
Men sen var det olika diskutioner som blev jobbiga för mig. Och nu menar INTE jag att nån skrev nåt dåligt eller att det var nåns fel eller nåt sånt! Men vill bara förklara. Och det är typ om nån skrev kanske nåt vad den tyckte är huvud problemet för mig och vad som inte är det tillexempel eller kanske nån skrev typ som att det var dåligt med den psykologen jag går till. Bara som exempel men typ såna svar så blir det väldigt neggativ på verkan för mig och blir typ jätte osäker och massa sånt. Så därför typ behövde jag ta en paus också. Och vill säga också OM nån vill skriva nåt sånt så vore det snällt om ni kanske kunde låta bli just det. För det blir bara sämre för mig av såna diskutioner.
Jag kommer nog inte skriva lika mycket nu heller och inte så mycket om såna saker heller för det blir bara dåligt ändå. Men bara så ni vet liksom.
Iallafall så en sak jag vill berätta iallafall så har jag varit till stallet igår och idag och träffat O

 

[Therese1988]

En sak i taget. Precis som du säger så kommer du att behöva bearbeta den äckliga saken någon gång, men just nu är det små, små steg som gäller. Du kämpar på så gott du kan och vi hejar på dig och vet att du kan fixa det här!
Men! Just nu tycker jag att du ska känna dig riktigt stolt över att du vunnit en strid med monstret och försöka att inte tänka på alla andra strider du kanske förlorat eller kommer att behöva vinna i framtiden. Det är jättesvårt, jag vet. Men du är grym och har en stor buke-hejarklack som vill stötta, lyssna och sända kramar och positiv energi, för du är stark. Du kommer att ta dig igenom detta. Ett steg i taget.

 

[Andromedae]

Du gör så gott du kan, och det är allt någon kan göra.

 

[TeamLundVer]

Det här är också en sak som vissa nog tycker är jätte privat och dåligt att skriva om och så och är nog känsligt för vissa så ni vet.
Men en annan sak som jag tänkte på inatt när jag inte kunde sova så är det om den äckliga saken som hände i våras som iallafall vissa kanske vet. Men ja iallafall fattar om dethär låter knäppt men det är att jag vet att jag inte kan bara trycka bort det föralltid OM jag ska fortsätta leva och nångång kanske ha ett normalt liv. Utan att då kommer jag behöva be arbeta det. Och kanske prata om det eller tänka på det mycket och så. Och då blir det också som en till sak att jag VET att jag kommer behöva göra det nångång och jag vill inte det och blir typ jätte äcklad och som rädd bara jag tänker på det. Så det blir ju som en andledning till att lyssna på monstret istället för det vill iallafall inte heller ha nåt med den händelsen att göra. Men om jag liksom fortsätter leva så kommer jag behöva ha med den att göra för det fungerar ju inte att trycka bort det föralltid. Så det är typ som en mot andledning eller hur jag ska säga och det går inte att komma från det liksom.

Jag tror också att du kommer behöva bearbeta det som hände i våras men om det känns omöjligt just nu så är det kanske för tidigt att göra det? Jag tror att du så småningom kommer känna att det skulle vara svårt att prata om men inte omöjligt och då är det kanske mer läge att ta tag i det?

Jag vet att det känns som att det inte händer något men vi som läser dina inlägg kan se vilka enorma framsteg du gjort men det är svårt när man är mitt uppe i det.

Innan du blev sjuk, fanns det något annat ställe /aktivitet än stallet som gjorde att du mådde extra bra av?

Stor kram

 

[mamman]

Vilken fin avatar som du har!

 

[LiviaFilippa]

Du gör så gott du kan, och det är allt någon kan göra.

Fast jag gör ju inte det helatiden. Utan det är ju det som är att jag VILL göra mitt bästa helatiden men det går inte.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror också att du kommer behöva bearbeta det som hände i våras men om det känns omöjligt just nu så är det kanske för tidigt att göra det? Jag tror att du så småningom kommer känna att det skulle vara svårt att prata om men inte omöjligt och då är det kanske mer läge att ta tag i det?

Jag vet att det känns som att det inte händer något men vi som läser dina inlägg kan se vilka enorma framsteg du gjort men det är svårt när man är mitt uppe i det.

Innan du blev sjuk, fanns det något annat ställe /aktivitet än stallet som gjorde att du mådde extra bra av?

Stor kram

Fast även att jag inte måste be arbeta den saken just NU så känns det ändå jätte jobbigt och typ omöjligt att jag vet att jag kommer behöva göra det nångång. Som att jag VILL ju må bättre också och kunna vara hemma och gå i skolan igen och vara i stallet som jag vill och allt sånt. Men då är det ju allt om äckel händelsen som kommer också så det är nästan inte värt att bli bättre liksom. Eller jag vet inte om det är värt det då.
Och om vad jag mådde bra av förr så det mesta har alltid varit med stallet och ponnysarna och sånt. Så det är liksom den stora grejen men annars så är det typ göra saker med hundarna och vara med mina kusiner och typ shoppa och ha spa dagar och såna saker.

 

[LiviaFilippa]

Vilken fin avatar som du har!

Tack Det är O men man ser ju inte så jätte mycket hur han ser ut men tycker ändå han är gullig där

 

[Fjordfrälst]

Vad fin din häst är . Återigen, du kämpar jättebra mot det där monstret och som sagt kan du inte vinna varje strid, det kommer bakslag och det kommer framsteg! Du får inte känna att varje bakslag betyder att det aldrig blir bra igen ❤.

Det där som hände i våras lär du nog behöva bearbeta för att en dag "fungera normalt" Men ta inte allt på en gång, ta det senare kanske är mer klokt ❤.

 

[sorbifolia]

Fast även att jag inte måste be arbeta den saken just NU så känns det ändå jätte jobbigt och typ omöjligt att jag vet att jag kommer behöva göra det nångång. Som att jag VILL ju må bättre också och kunna vara hemma och gå i skolan igen och vara i stallet som jag vill och allt sånt. Men då är det ju allt om äckel händelsen som kommer också så det är nästan inte värt att bli bättre liksom. Eller jag vet inte om det är värt det då.

Först: Jag tror det är jättebra att du skriver av dig om saker som är svårt och negativt med, inte bara det positiva. Som min ena kompis brukar säga: "Ingen skiter regnbågar 24/7." Dvs livet är svårt och tufft ibland, så är det bara, och det vet vi som läser här med.

Jag skrev något i slutet av din förra tråd som du kanske inte hann läsa - det var angående hur man kan bli frisk genom olika former av terapi. För det finns andra sätt än att prata - man har t.ex. musikterapi, bildterapi, etc.... - du har ju visat att du är otroligt bra på att förmedla känslor genom att rita, och även skriva. Men som du säger så behöver du nog bearbeta det på något sätt, det gäller bara att hitta vilket sätt som funkar bäst för dig.

Sedan så tror jag att det kan vara bra för dig att ha en plan för hur du ska lyckas bearbeta det när du väl är redo, i och med att du är en "planerare" (känner igen mig i det). Kan du fråga din psykolog om det kanske, om ni kan göra en plan som du känner dig bekväm med? Eller åtminstonde om hon kan berätta lite om vad för möjligheter som finns? Jag gissar att hon kanske redan har en form av plan och att det ni jobbar på nu är saker som kommer göra dig starkare och förbereda dig så att du ska kunna ta det nästa "hindret" när du kommer dit så att säga.

Jag kanske läser in något som du inte direkt menade i det citerade ovan, men känns det lite som att det är bättre att fortsätta vara sjuk, för att "slippa" behöva ta tag i den händelsen i våras? Jag kan relatera i såna fall, och det tror jag många andra kan med. Men det blir nästan alltid bättre när man väl har gjort det som man helst vill slippa, och jag är säker på att det kommer vara värt det för dig med.

 

[LiviaFilippa]

Vad fin din häst är . Återigen, du kämpar jättebra mot det där monstret och som sagt kan du inte vinna varje strid, det kommer bakslag och det kommer framsteg! Du får inte känna att varje bakslag betyder att det aldrig blir bra igen ❤.

Det där som hände i våras lär du nog behöva bearbeta för att en dag "fungera normalt" Men ta inte allt på en gång, ta det senare kanske är mer klokt ❤.

Vet inte om det här blir så bra förklarat men det om att det blir bak slag och fram steg så jag vet att det blir både och liksom och går lite upp och ner. Och om det är som vanliga bak slag så kan jag tänka så typ om det går dåligt med nån måltid eller att jag har jätte mycket ångest eller nåt sånt. Alltså som saker som är jobbiga men ändå inte SÅ jätte stora ändå.
Men med dethär så är det mer att nu så har jag klarat endel saker mycket bättre men då är det där monstret också starkare. Som att det också blir starkare när andra saker går bra. Så det är liksom därför det känns som det aldrig kan bli bra påriktigt för att när saker börjar bli bättre så säger monstret att det är jätte bra för då kommer jag kanske snart få lite mera frihet och då kan jag göra som monstret vill.

 

[Fjordfrälst]

Vet inte om det här blir så bra förklarat men det om att det blir bak slag och fram steg så jag vet att det blir både och liksom och går lite upp och ner. Och om det är som vanliga bak slag så kan jag tänka så typ om det går dåligt med nån måltid eller att jag har jätte mycket ångest eller nåt sånt. Alltså som saker som är jobbiga men ändå inte SÅ jätte stora ändå.
Men med dethär så är det mer att nu så har jag klarat endel saker mycket bättre men då är det där monstret också starkare. Som att det också blir starkare när andra saker går bra. Så det är liksom därför det känns som det aldrig kan bli bra påriktigt för att när saker börjar bli bättre så säger monstret att det är jätte bra för då kommer jag kanske snart få lite mera frihet och då kan jag göra som monstret vill.

Aha, då förstår jag hur du menar

 

[LiviaFilippa]

Först: Jag tror det är jättebra att du skriver av dig om saker som är svårt och negativt med, inte bara det positiva. Som min ena kompis brukar säga: "Ingen skiter regnbågar 24/7." Dvs livet är svårt och tufft ibland, så är det bara, och det vet vi som läser här med.

Jag skrev något i slutet av din förra tråd som du kanske inte hann läsa - det var angående hur man kan bli frisk genom olika former av terapi. För det finns andra sätt än att prata - man har t.ex. musikterapi, bildterapi, etc.... - du har ju visat att du är otroligt bra på att förmedla känslor genom att rita, och även skriva. Men som du säger så behöver du nog bearbeta det på något sätt, det gäller bara att hitta vilket sätt som funkar bäst för dig.

Sedan så tror jag att det kan vara bra för dig att ha en plan för hur du ska lyckas bearbeta det när du väl är redo, i och med att du är en "planerare" (känner igen mig i det). Kan du fråga din psykolog om det kanske, om ni kan göra en plan som du känner dig bekväm med? Eller åtminstonde om hon kan berätta lite om vad för möjligheter som finns? Jag gissar att hon kanske redan har en form av plan och att det ni jobbar på nu är saker som kommer göra dig starkare och förbereda dig så att du ska kunna ta det nästa "hindret" när du kommer dit så att säga.

Jag kanske läser in något som du inte direkt menade i det citerade ovan, men känns det lite som att det är bättre att fortsätta vara sjuk, för att "slippa" behöva ta tag i den händelsen i våras? Jag kan relatera i såna fall, och det tror jag många andra kan med. Men det blir nästan alltid bättre när man väl har gjort det som man helst vill slippa, och jag är säker på att det kommer vara värt det för dig med.

Jag vet inte om jag kan fråga henne om det. Eller jag vet inte om jag vill och borde liksom. Men ja det är ganska jobbigt om psykologen också och kan inte riktigt prata med henne lika bra nu som förut men vill inte skriva såmycket om det här.
Och med det sista så ja på ett sätt kan man nog säga att det känns så. Eller liksom att antingen så är jag sjuk så är det såhär. Eller så blir jag frisk eller iallafall friskare och då vet jag att den saken kommer behöva be arbetas liksom och det känns på ett sätt jobbigare. Så att det blir som tre olika vägar att antingen fortsätter allt och det är skitjobbigt. Eller så blir jag friskare men det bir mer om den saken och det skulle vara skitjobbigt. Eller så dör jag. Och liksom även fast att jag oftast vill ju bli frisk och få göra alla possitiva saker så pågrund av den saken känns det ändå då som att dö är enda valet som finns kvar eller hur jag ska säga.

 

[sorbifolia]

Jag vet inte om jag kan fråga henne om det. Eller jag vet inte om jag vill och borde liksom. Men ja det är ganska jobbigt om psykologen också och kan inte riktigt prata med henne lika bra nu som förut men vill inte skriva såmycket om det här.
Och med det sista så ja på ett sätt kan man nog säga att det känns så. Eller liksom att antingen så är jag sjuk så är det såhär. Eller så blir jag frisk eller iallafall friskare och då vet jag att den saken kommer behöva be arbetas liksom och det känns på ett sätt jobbigare. Så att det blir som tre olika vägar att antingen fortsätter allt och det är skitjobbigt. Eller så blir jag friskare men det bir mer om den saken och det skulle vara skitjobbigt. Eller så dör jag. Och liksom även fast att jag oftast vill ju bli frisk och få göra alla possitiva saker så pågrund av den saken känns det ändå då som att dö är enda valet som finns kvar eller hur jag ska säga.

Förstår hur du menar, MEN - att dö är INTE det enda valet, och det är absolut inte bästa alternativet.

Jag har vänner som varit med om samma typ av saker som hände med dig, som aldrig gått i terapi eller bearbetat det på riktigt, men som klarat sig ändå. De har visserligen utvecklat ätstörningar, men det har blivit bättre med hjälp av coachning fokuserat främst på ätstörningen och utan att prata alls om deras trauman som (troligen) ligger bakom. Nu säger jag inte att det är en bra strategi att ignorera det som hände och bara fortsätta trycka undan det, men OM du väljer att göra det ändå så kan det åtminstonde vara bättre än att dö. Mina vänner har lyckats ha bra relationer och även gifta sig, tävla framgångsrikt med sina hästar, etc. Så det är inte så att om du blir friskare så MÅSTE du absolut 100% säkert ta tag i att bearbeta det - åtminstonde inte förens du själv vill det....

Dock så tror jag personligen att det kanske skulle vara enklare att börja bearbeta tidigast möjligt, snarare än att behöva gå och vänta och tänka på det. Men du ska som sagt känna att du själv vill, jag tror inte det blir bra om du känner dig tvingad.

 

[Andromedae]

Fast jag gör ju inte det helatiden. Utan det är ju det som är att jag VILL göra mitt bästa helatiden men det går inte.

Jag kan känna igen mig i den känslan. Vad jag försöker tänka för mig själv och andra är typ så här:
Vi gör det bästa vi kan, i den situationen vi är i just då. Ibland är situationen inte sådan som vi skulle vilja att den var och vi kan inte göra det som vi tycker att vi borde göra, men det innebär inte att vi inte gör så gott vi kan.

Ibland så innebär att göra sitt bästa att man får alla rätt på proven, städar hela huset eller gör något helt fantastiskt.
Ibland så innebär att göra sitt bästa att man gick upp ur sängen den dagen.

Vissa dagar är ens bästa kompis så himla klok och snäll och verkligen den roligaste människan man känner. Vissa dagar kanske kompisen är trött, sur och ledsen, och egentligen inte alls lika partyrolig att vara med, men det innebär inte att vare sig den eller jag tycker sämre om varandra.

Det är också helt okej att känna sorg för att man just då, i det ögonblick man är då, inte kunde göra det som man hade velat göra. Jag är ingen psykolog eller något i den stilen, men jag tror att det till och med är ganska naturligt att känna så.

 

[LiviaFilippa]

Förstår hur du menar, MEN - att dö är INTE det enda valet, och det är absolut inte bästa alternativet.

Jag har vänner som varit med om samma typ av saker som hände med dig, som aldrig gått i terapi eller bearbetat det på riktigt, men som klarat sig ändå. De har visserligen utvecklat ätstörningar, men det har blivit bättre med hjälp av coachning fokuserat främst på ätstörningen och utan att prata alls om deras trauman som (troligen) ligger bakom. Nu säger jag inte att det är en bra strategi att ignorera det som hände och bara fortsätta trycka undan det, men OM du väljer att göra det ändå så kan det åtminstonde vara bättre än att dö. Mina vänner har lyckats ha bra relationer och även gifta sig, tävla framgångsrikt med sina hästar, etc. Så det är inte så att om du blir friskare så MÅSTE du absolut 100% säkert ta tag i att bearbeta det - åtminstonde inte förens du själv vill det....

Dock så tror jag personligen att det kanske skulle vara enklare att börja bearbeta tidigast möjligt, snarare än att behöva gå och vänta och tänka på det. Men du ska som sagt känna att du själv vill, jag tror inte det blir bra om du känner dig tvingad.

Det som är för mig så är det att jag fattar att jag kommer behöva be arbeta det för annars kommer jag nog inte kunna må bra påriktigt liksom. För jag försökte ju trycka bort det ganska länge men det gick inte så bra heller. Så för mig så behövs det nog men jag tror inte det kommer gå.
Och jag kan typ inte fråga nån om det eller liksom hur man kan göra eller vad det finns för olika sätt med terapi eller såna saker. Alltså vet att jag säkert borde fråga psykologen men känns inte som jag kan bara.

 

[LiviaFilippa]

Jag kan känna igen mig i den känslan. Vad jag försöker tänka för mig själv och andra är typ så här:
Vi gör det bästa vi kan, i den situationen vi är i just då. Ibland är situationen inte sådan som vi skulle vilja att den var och vi kan inte göra det som vi tycker att vi borde göra, men det innebär inte att vi inte gör så gott vi kan.

Ibland så innebär att göra sitt bästa att man får alla rätt på proven, städar hela huset eller gör något helt fantastiskt.
Ibland så innebär att göra sitt bästa att man gick upp ur sängen den dagen.

Vissa dagar är ens bästa kompis så himla klok och snäll och verkligen den roligaste människan man känner. Vissa dagar kanske kompisen är trött, sur och ledsen, och egentligen inte alls lika partyrolig att vara med, men det innebär inte att vare sig den eller jag tycker sämre om varandra.

Det är också helt okej att känna sorg för att man just då, i det ögonblick man är då, inte kunde göra det som man hade velat göra. Jag är ingen psykolog eller något i den stilen, men jag tror att det till och med är ganska naturligt att känna så.

Jag tror jag fattar hur du menar men det känns bara inte som jag gör mitt bästa alltid. Ibland gör jag det men inte alltid iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Iallafall så nånting ändå possitivt så har jag varit i stallet idag också. Skulle egentligen ha åkt hem först men det blev inte så av en andledning. Men iallafall stallet men red inte idag för hon som också rider O var på träning tidigare med han. Så jag fixade hans box bara och det låter säkert knäppt men det var mysigt att bara mocka och sånt som jag inte har gjort på jätte länge.
Och fixade hans eftermiddags mat i krubban somvanligt lite extrafint liksom. Ser kanske inte så gott ut nu för han får blött nu när han får lusern pellets. Men ändå bara en bild ändå. Och ja han åt nog upp det jätte snabbt ändå och brydde sig inte vad jag hade gjort liksom men bara känns bra ändå.

 

[mamman]

Jag tror jag fattar hur du menar men det känns bara inte som jag gör mitt bästa alltid. Ibland gör jag det men inte alltid iallafall.

Jag tror inte att någon alltid förmår att göra sitt bästa. Det är att ha alldeles för höga krav.

 

[mamman]

Fast jag gör ju inte det helatiden. Utan det är ju det som är att jag VILL göra mitt bästa helatiden men det går inte.

Att göra så gott man kan är inte detsamma som att (alltid) göra sitt bästa. Ingen orkar göra sitt bästa hela tiden.

 

[LiviaFilippa]

Att göra så gott man kan är inte detsamma som att (alltid) göra sitt bästa. Ingen orkar göra sitt bästa hela tiden.

Nej inte helatiden det fattar jag också. Men ibland så även fast jag VILL göra nånting och att jag vet vad jag liksom borde så går det ändå inte. Men jag borde kunna så om jag inte gör det så gör jag inte så gott jag kan ändå. Kanske inte förklarar så bra men ändå.