Vica
Trådstartare
Har en 13årig halvblodsvalack på foder sen två år. Trevlig, pigg och glad. Vi har tränat en hel del NH och ledarskapsövningar och han var ganska stor och "brötig" när han kom. Skulle gå över folk osv. Nu för tiden går det jättebra och han stannar och står kvar på kommando, kommer när jag ber honom, följer som en hund. Allt går perfekt - iaf på banan.
Nu till problemet. Idag var han vild. VILD. Han skulle minsann inte stå still när jag skulle spola benen utan går fram och tillbaka, skrapar, flyttar sej från sida till sida, orolig och rent ut sagt dum som försöker trycka upp mej mot väggen. Spolar benen gör vi nästan varje dag på samma ställe med samma slang.
När jag var färdig med det bestämde jag mej för att gå med honom en kort runda (max 1,5km) för att få honom att lugna sej och lyssna på mej. Men neeej då. Inte ett skrittsteg! Vi möter en av stallkamraterna som är på väg tillbaka till stallet efter en skogsrunda - då ställer sej hästkraken rakt upp och cyklar med frambenen i ren protest för att inte vi också vände och gick hemåt! Fjantar runt som en jäkla arab som är rädd för sin egna skugga eller nått. Blir "rädd" för stenar och liknande.
Det läskiga var att han inte var kontaktbar för fem öre. Det var med nöd och näppe att jag inte tappade honom när han ställde sej. Trots att jag hade grimskaft över näsan (jag brukar ha träns och kedja under hakan i vanliga fall) - i paddock har han inget alls.
Hur får man honom att lugna sej och bli kontaktbar i sånna här situationer? När allt stämmer i paddock men inte utanför gården? Han är lika fjantig och nästan lika dum när jag rider ut - med resultat att man har tappat suget för att rida ut = det blir bara värre. Men vem har lust att bråka om samma sak varje gång man rider ut...?
Hur får man med sej ledarskapet ut - på backen och på ryggen?
Nu till problemet. Idag var han vild. VILD. Han skulle minsann inte stå still när jag skulle spola benen utan går fram och tillbaka, skrapar, flyttar sej från sida till sida, orolig och rent ut sagt dum som försöker trycka upp mej mot väggen. Spolar benen gör vi nästan varje dag på samma ställe med samma slang.
När jag var färdig med det bestämde jag mej för att gå med honom en kort runda (max 1,5km) för att få honom att lugna sej och lyssna på mej. Men neeej då. Inte ett skrittsteg! Vi möter en av stallkamraterna som är på väg tillbaka till stallet efter en skogsrunda - då ställer sej hästkraken rakt upp och cyklar med frambenen i ren protest för att inte vi också vände och gick hemåt! Fjantar runt som en jäkla arab som är rädd för sin egna skugga eller nått. Blir "rädd" för stenar och liknande.
Det läskiga var att han inte var kontaktbar för fem öre.
Det var med nöd och näppe att jag inte tappade honom när han ställde sej. Trots att jag hade grimskaft över näsan (jag brukar ha träns och kedja under hakan i vanliga fall) - i paddock har han inget alls. Hur får man honom att lugna sej och bli kontaktbar i sånna här situationer? När allt stämmer i paddock men inte utanför gården? Han är lika fjantig och nästan lika dum när jag rider ut - med resultat att man har tappat suget för att rida ut = det blir bara värre. Men vem har lust att bråka om samma sak varje gång man rider ut...?
Hur får man med sej ledarskapet ut - på backen och på ryggen?
