Hoppar in lite med min f.d problemhäst som ingen tycktes rå på.
Före detta galoppör som skulle bli ridhäst, allt gick åt H, hästen försökte med alla möjliga metoder för att bli av med människorna (har fått hört från en som stått i samma stall som henne för många år sen). Det gick tom så långt att hon slog över och sen försökte stampa på ryttaren på marken. Hon har stått på ca 25-30 ställen (hör olika från olika människor) sen hon togs av banan.
Hon var i princip utdömd när jag tog henne.
Rädd, ensam, mager, sårad.
Ja, hon var sårad. Hela hennes varelse hade fått sig en törn.
Hon litade inte på någon eller något, vågade knappt sätta ner mulen i krubban när det var matdags. Skenade in i boxen och slog över när hon blev stressad.
Vad tror ni folk sa när en 14-årig tjej tar "psychot" och ska "fixa till" henne?
Det enda sättet jag kunde nå fram till henne (hon var instängd och sluten) var genom just löslongering. Hon vill ha den där nära kontakten, hon vill känna att vi hör ihop och är tillsammans.
Hon trivs med små signaler, hon älskar när vi "dansar".
Hon lever för det! Det är därför hon stannar hos mig.
Alla hade behandlat henne som en häst i mängden, och hon klarar inte det. Först när jag kom ner på hennes nivå och lät henne få vara
min vän och följeslagare - kom gnistan i henne fram.
Sen den dagen vi möttes har hon haft ett val.
Där finns inget tvång, ingen stress, ingen speciell metod, såsom NH, PNH eller whatever.. Där finns kärlek, förtroende och vänskap.
Och jag GARANTERAR att hon inte hade gjort någonting hon inte hade trivts med. Sånt märker man direkt.
Hon står stilla, lös i gången för att hon vill det.
Hon vet om att om hon ska gå runt måste hon ha kejdor, och det vill hon inte. Därför ger jag henne chansen att slippa dem, om hon kan hålla sig rel. stilla, och ändå ge henne chansen att röra sig.
Svårare än så är det inte.
Nu är jag sexton, och jag har världens underbaraste häst.
Alla har fått äta upp de dom sa för två år sen, med råge.
Tycker tvärtom - vissa hästar mår bra av att få personifieras lite (missuppfatta mig rätt).
Men det ska vara
lite och på rätt sätt, och man får aldrig glömma att en häst är en häst och de mår bäst att behandlas så också, men alltför många har hästen som ett djur, inget mer.
Klart den mår bra, men där finns inte samma band.
Ser detta ut som tvång i era ögon?
Vill inte ha kommentarer på hur det ser ut, säg bara om det är tvång.
Hon har valet att gå iväg, jag har inget godis, paddocken är vidöppen. Varför stannar hon kvar, och skiner som mest efter vi har jobbat löst? Hennes ögon lyser upp när hon ser att jag tar fram "grejerna", och hon vill gärna gå ut.