Men inget av ovanstående verkar ju ha med språket att göra, snarare att han helt enkelt var luddig?Ok. Då kan jag tala om att jag fick vifta, peka och fråga många gånger hur han menade. Först sa han att jag skulle gå vanligt. När jag frågade igen så nej nej jag skulle inte gå vanligt. Jag visade hur jag hade gått. (Stegmarkerat) Fick inget tydligt svar på om det var så jag skulle gå. Trampa ner så mycket du kan. Såhär? Nej var försiktig.
Allt detta var med svenska som var svår att förstå.
Borde jag ha gips? I vanliga fall 6-8 v. Men borde jag ha gips? Axelryckning.
Journalen är ju lite tydligare då det står till smärtgräns.
Även när vi pratade om ny röntgen tog det lång tid att förstå när den skulle ske, var den skulle ske och vem som var ansvarig för att ge mig röntgensvar.
Sen är jag irriterad över att det står att jag grät men det har ju inget med språket att göra.
Det jag vill komma till är att a) det är enkelt att skylla på "dålig svenska" när man tycker sig ha blivit dåligt bemött i vården, och b) folk verkar ha en tydlig tendens till att inte VILJA förstå brytningar, inom och utanför vården. är inne på samma linje som @tanten här