- Svar: 2
- Visningar: 987
Ibland känns det som bästa alternativet. Eller kanske inte nödvändigtvis ett BRA alternativ, så "bästa" är väl att ta det lite för långt, men minst dåliga alternativet då. Ibland känns det som enda alternativet.
Jag ska inte säga att ALLT krånglar för det är inte sant, både hundar och hästar är (peppar peppar ta i trä) friska och hela. Men jag är inte frisk och hel. Förutom mina vanliga psykdiagnoser och sådär, så har både huvudvärk och ryggvärk blivit mina ständiga följeslagare. Behöver väl knappast påpeka att det påverkar mitt psykiska mående åt det negativa hållet. Allt blir så mycket jobbigare med ont i kroppen.
Apropå psykdiagnoser, så har jag i snart ett år lyft frågan om en ny utredning (eftersom jag inte riktigt är överens med en diagnos jag har utan tror det är en annan problematik bakom osv). Nu bestämdes det för ett par månader sen att en ny utredning faktiskt ska göras, och som jag förstod det är preliminärt datum satt i februari. FEBRUARI. Det innebär alltså att det kommer ha gått över ett år från att jag tog upp det, till att utredningen över huvud taget påbörjas. Ska det ta så lång tid?
Och så väntar jag på pengar från försäkringskassan. Pengar som jag verkar få vänta en evighet på, och som jag skulle ha behövt typ för en månad sedan minst. Men inget går snabbt i den här världen så jag får väl vara glad om jag får dem innan jul, eller om jag över huvud taget FÅR några pengar därifrån (fast min handläggare har sagt att jag ska få).
Till helgen är det SIHS. Som jag har längtat! Titta på fina hästar, kul shopping, och bara traditionen att åka dit... Längtar jag nu? Nej. Nu känns det bara jävligt jobbigt och jag vill (igen) lägga mig ner och dö istället. Men biljetterna är redan köpta och mitt sällskap blir nog inte glad på mig om jag meddelar att jag tänker ligga hemma och dö istället för att åka dit. Så jag får, på nåt vis, göra allt som måste göras för att kunna åka (tvätta jacka, laga skor, fixa hästvakt osv osv) och släpa mig iväg. Det kanske inte blir fullt så jobbigt och hemskt som det känns nu?
Och så ångesten då som har hållit sig relativt lugn och snäll länge nu. Den är inte lugn och snäl längre. Och medicin vill jag inte ta eftersom den gör mig så trött och seg i huvudet att jag inte fungerar. Finns det ingen medicin som dämpar ångest utan att dämpa typ alla andra funktioner också?
Ja, och så ska jag ut i arbetsträning också. Det hade ju kunnat kommit lägligare förstås
Det är inte så att jag inte VILL (gudarna ska veta att jag VILL ha en vettig sysselsättning och någon sorts mening med tillvaron) men det är så typiskt att det börjar NU. Det har också varit på gång sen tidig vår nån gång, men inte blivit riktigt igångdraget förrän nu. Typiskt, typiskt, typiskt. Så nu är det möten med arbetsförmedling och försäkringskassa och allt såntdär också. Kanske å andra sidan lika bra att köra allt på en gång. Om vi leker med tanken att november-december blir ett helvete, ett mayhem av ångest och jobbigheter, då nästan måste väl nästa år börja lite bättre? Eller?
Jag ska inte säga att ALLT krånglar för det är inte sant, både hundar och hästar är (peppar peppar ta i trä) friska och hela. Men jag är inte frisk och hel. Förutom mina vanliga psykdiagnoser och sådär, så har både huvudvärk och ryggvärk blivit mina ständiga följeslagare. Behöver väl knappast påpeka att det påverkar mitt psykiska mående åt det negativa hållet. Allt blir så mycket jobbigare med ont i kroppen.
Apropå psykdiagnoser, så har jag i snart ett år lyft frågan om en ny utredning (eftersom jag inte riktigt är överens med en diagnos jag har utan tror det är en annan problematik bakom osv). Nu bestämdes det för ett par månader sen att en ny utredning faktiskt ska göras, och som jag förstod det är preliminärt datum satt i februari. FEBRUARI. Det innebär alltså att det kommer ha gått över ett år från att jag tog upp det, till att utredningen över huvud taget påbörjas. Ska det ta så lång tid?
Och så väntar jag på pengar från försäkringskassan. Pengar som jag verkar få vänta en evighet på, och som jag skulle ha behövt typ för en månad sedan minst. Men inget går snabbt i den här världen så jag får väl vara glad om jag får dem innan jul, eller om jag över huvud taget FÅR några pengar därifrån (fast min handläggare har sagt att jag ska få).
Till helgen är det SIHS. Som jag har längtat! Titta på fina hästar, kul shopping, och bara traditionen att åka dit... Längtar jag nu? Nej. Nu känns det bara jävligt jobbigt och jag vill (igen) lägga mig ner och dö istället. Men biljetterna är redan köpta och mitt sällskap blir nog inte glad på mig om jag meddelar att jag tänker ligga hemma och dö istället för att åka dit. Så jag får, på nåt vis, göra allt som måste göras för att kunna åka (tvätta jacka, laga skor, fixa hästvakt osv osv) och släpa mig iväg. Det kanske inte blir fullt så jobbigt och hemskt som det känns nu?
Och så ångesten då som har hållit sig relativt lugn och snäll länge nu. Den är inte lugn och snäl längre. Och medicin vill jag inte ta eftersom den gör mig så trött och seg i huvudet att jag inte fungerar. Finns det ingen medicin som dämpar ångest utan att dämpa typ alla andra funktioner också?
Ja, och så ska jag ut i arbetsträning också. Det hade ju kunnat kommit lägligare förstås
Det är inte så att jag inte VILL (gudarna ska veta att jag VILL ha en vettig sysselsättning och någon sorts mening med tillvaron) men det är så typiskt att det börjar NU. Det har också varit på gång sen tidig vår nån gång, men inte blivit riktigt igångdraget förrän nu. Typiskt, typiskt, typiskt. Så nu är det möten med arbetsförmedling och försäkringskassa och allt såntdär också. Kanske å andra sidan lika bra att köra allt på en gång. Om vi leker med tanken att november-december blir ett helvete, ett mayhem av ångest och jobbigheter, då nästan måste väl nästa år börja lite bättre? Eller?
