Längtan efter en liten.....

[Destiny_D]

Vad ska man göra om det känns som att all ens vakna tid går åt till att längta efter bebis? (drömmer visserligen mycket om det i olika former på nätterna också...) Jag sitter och räknar ÄL och dagar hit och dit så jag är alldeles snurrig.... Vi har bara försökt aktivt i två månader, men det känns ju som en eeeevighet För att inte tala om väntan på nästa mens!! Suck, vad trött jag blir på mig själv... Och det enda man hör är "Tänk inte på det, så kommer det så småningom". Men hur lätt är det att inte tänka på det då?? Känns som att hela mitt liv går åt till att fokusera på barnalstrande. Jag vill inte ha det så! Jag vill att det ska vara ett "hoppsan!" när det väl blir. Men jag har ju superkoll på allt. Och sen börjar det komma konstiga tankar som "tänk om jag inte ens kan bli gravid" och "tänk om jag inte har ÄL när jag tror" osv....

Kan ni vara snälla och tala om för min hjärna att sluta tänka på bebisalstrande, tack!!

//Destiny

 

[Curly]

Sv: Längtan efter en liten.....

Hjälper dig nog inte så mkt, men har det iaf ungefär likadant! Den enda trösten jag känner är att jag är ung och har tid på mig. Men om det inte blir nåt när man är ung så blir man ju bara ännu mer orolig. Visserligen väger jag lite för mycket, men ändå. Denna månaden kommer bli vårt fjärde försök (3:e mer aktiva) då vi slutade skydda oss i maj. Man säger väl att de flesta försöker i genomsnitt sju månader innan det blir något så än så länge är det "lugnt". Men visst är tankarna jobbiga. Jag försöker hela tiden gå ner i vikt, men det händer inget så jag tänker att jag försöker så länge jag inte blir med barn. Har inga planer på att gå ner 20-30 kg för att sen gå upp dem under graviditeten igen och sen ner igen. Däremot går jag gärna ner några kilo nu innan om det går. Nu under semstern var det ju inga svårigheter att "ligga i" bokstavligt talat. Man får inte tänka så mycket på ÄL och det där. Jag har något oregelbunden sen p-pillerstoppet i januari, men spermierna lever ju ett tag i kroppen också.

 

[elmelts]

Sv: Längtan efter en liten.....

vi försökte jättelänge när vi skulle ha vårat ena barn, efter lång tid så tröttnade jag på att försöka, trodde inte det skulle bli ngt, så jag bestämde mig för att köpa häst istället. Efter ngn vecka efter hästköpet misstänkte jag att jag var gravid. Jag tror att man inte ska bli för fixerad.
Vet ngr som för många år sen försökte i flera år (innan ngn speciell hjälp fanns), de gav upp och insåg att adoption var det som de fick göra. De han inte mer än få hem deras lilla flicka innan de var gravida.

 

[Silverkedjan]

Sv: Längtan efter en liten.....

Kan ni vara snälla och tala om för min hjärna att sluta tänka på bebisalstrande, tack!!

//Destiny

Tänk gärna på TILLVERKNINGEN

Dvs försök vara så kär och kåt som möjligt och passa på att ha en massa roligt sex medan ni har tid

Man behöver inte tänka på ÄL, man behöver bara kn*lla

Se det som att ni övar och har roligt under tiden. Så BRÅTTOM är det ju faktiskt inte.

 

[via]

Sv: Längtan efter en liten.....

Vårt första barn blev till en vecka efter att vi bestämt oss för att skaffa barn.
När vi sedan bestämde oss för att försöka bygga ett syskon tog det ett och ett halvt år. Våra försök har i och för sig inte varit mer seriösa än att vi har varit utan preventivmedel, och haft sex när andan har fallit på.. men det visar i allafall att barnen kommer när de kommer, ibland går det fort, ibland tar det längre tid, utan att det behöver vara något som är fel.

 

[Destiny_D]

Sv: Längtan efter en liten.....

Tack! Det är PRECIS såna där tankar som jag måste ha i min hjärna...

Det är inte det lättaste att bara släppa alla planeringstankar, men man måste ju försöka så gott man kan.

Från och med nu ska jag försöka att inte tänka nånting på ÄL och dagar och allt sånt trist

Tack tack!

// Destiny

 

[Trygg]

Sv: Längtan efter en liten.....

Håller med Silverkedjan!

Men tro inte att din fixering leder till sterilitet!

Det finns 1000-tals berättelser om att man inte ska tänka för mycket för när man har slutat längta o tänka blir det..:smirk:

Eller om par som gav upp, adopterade och blev gravida.

TANKEN styr inte din ägglossning eller spermierna.

Längtan gör inte att spermierna säger till varandra att;
-Du, vi vänder, den här tjejen vill att vi ska göra en bebis..vi återkommer när hon inte vill det längre!

M a o så kan ingen längtan i världen påverka din fertilitet OM den är fungerande med riktig ÄL och att din pojkvän har friska spermier!

Jag pratade med överläkaren för Fertilitetskliniken här i Göteborg och han skakade på huvudet åt alla dom "skrönorna" som gäller att man ska koppla av tänkandet för att det ska bli en bebis till sist!

Stor oro kan leda till störd menstrationscykel men annars så är det så att varenda fertilitetsklinik skulle få lägga ner för så mycket längtan som det ryms innanför dom väggarna så borde statistiken tala emot dom..

På min fråga om dom klassiska paren som just vid genomförd adoption fick egna barn sa han att om det inte finns några fel på paret så blir det en graviditet förr eller senare och för vissa blir det tyvärr förr.

Så tänk du och längta om du vill!
Men följ Silverkedjans råd och tankegångar!

 

[Destiny_D]

Sv: Längtan efter en liten.....

Åh, vad skönt att höra!
Jag har ju också fått för mig att mina tankar ska störa själva befruktningen... Men med andra ord så kan jag fortsätta längta och önska precis så mycket som jag vill?
Jag älskar verkligen min sambo och han vill lika mycket som jag. Vi har ett fantastiskt och regelbundet samliv, så på den punkten är det inga problem

Han har en son sedan tidigare, men det är ju ingen garanti för att han och jag passar ihop. Men samtidigt så känns det lite lättare, för OM det inte skulle gå vägen så kanske man ska börja med att leta felen på mig. Men nu ska vi inte tänka så!

Nu är min mens slut, så nu blir det fart på tillverkningen igen!

Håll tummarna för oss, är ni gulliga! Det behövs lite positiva tankar hitåt tack...

Tack för era svar!

// Destiny

 

[Trygg]

Sv: Längtan efter en liten.....

Håller alla tummar!

Skulle dessa skrönor ha någon substans av sanning så torde det vara ett bra preventivmedel att TÄNKA bort en armé av spermier eller TÄNKA bort att ägget fastnar osv..

Have fun!

 

[Destiny_D]

Sv: Längtan efter en liten.....

Håller alla tummar!

Skulle dessa skrönor ha någon substans av sanning så torde det vara ett bra preventivmedel att TÄNKA bort en armé av spermier eller TÄNKA bort att ägget fastnar osv..

Have fun!

Ha ha ha.... Nä, det är ju helt korrekt!! Det vore ju ett himla enkelt och framförallt billigt preventivmedel
Tack för tummarna!

//Destiny

 

[Tora]

Sv: Längtan efter en liten.....

Nja har man höga halter av stresshormoner i kroppen så minskar det fertiliteten. Detta är naturens sätt att förhindra graviditet vid olämpliga tidpunkter (kan vara vid tex svält eller andra stora problem).

Frågan är dock om man kan bli tillräckligt stressad av att önska sig ett barn.

Till TS:

Fortsätt kämpa på och ha ha glöm inte att ha kul under tiden .

Mvh

Tora

 

[Trygg]

Sv: Längtan efter en liten.....

Som jag skrev så kan stor oro ge en störd menstrationscykel.

Men OM allting fungerar som det ska. Dvs att man regelbundet får sin mens och att man har ägglossning. Tillräckligt med gulkroppshormon, friska spermier osv osv så kan inte längtan/fixeringen vid att vilja bli gravid göra att det inte blir en graviditet!

Håller du med mig?

 

[Tora]

Sv: Längtan efter en liten.....

Det beroro på. Önskan i sig kan inte leda till infertilitet. Men om det leder till så mycket stress att man har fullt med stresshormoner i blodet då kan det orsaka oönskad infertilitet.

Överförtydligande:
Om man går omkring och önskar inget annat än ett barn så kan det frigöra tillräckligt med stresshormoner för att försvåra en befruktning.

Mvh

Tora

 

[Trygg]

Sv: Längtan efter en liten.....

Men hur menar du att stresshormonet påverkar en ev. graviditet?

Om man, som sagt, har en fungerande menscykel osv osv. Vad är det då som stresshormonet ställer till med?

Det var det den här läkaren menade på var en så felaktig utbredd skröna.
Att om allt "är som det ska" så kan inte tanken styra bort en graviditet likväl som tanken inte heller kan användas som ett preventivmedel.

När jag frågar andra som har uppfattningen om att en alltför stark önskan påverkar en ev. graviditet negativt så kan dom inte förklara hur det påverkar rent medicinskt om ägget lossnar, spermierna är friska osv.

Vi kan ju inte påverka ett skeende inne i kroppen via tanken.

Sen att stress leder till en rubbad menstrationscykel det förstår jag men oftast är det personer som har full koll på att ÄL-stickan ger utslag och att mensen är regelbunden som oroar sig för att deras längtan skulle påverka negativt!

 

[Destiny_D]

Sv: Längtan efter en liten.....

Jag förstår precis hur ni resonerar. Men jag tror inte att jag är SÅ stressad så det borde störa så pass mycket. Det är mer den här känslan att jag längtar och vill, men inte så att jag aldrig tänker på nåt annat! Ett par gånger om dagen kommer tanken "Tänk om det funkar den här gången?". Och när jag tänker så så blir jag nästan nervös För tänk om jag inte alls är redo? Även om jag vet att jag är det så kommer alla tankar och frågor innan jag ens blivit gravid.... Vad händer med vårt förhållande? Kommer vi också att glida isär och göra slut under småbarnsåren, som så många andra? Dom tankarna gör mig helt galen, för jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det blir så. Sen börjar jag tänka på förlossning, foglossning, illamående... Ja, allt sånt! Och detta trots att jag inte ens är gravid.

Mina vänner som fått barn brukar skratta när jag säger att jag inte ens tänker fundera på smärtlindring, för jag är ändå fullkomligt övertygad om att jag kommer att dö under förlossningen . Skämt åsido så är jag livrädd för smärta, så det är nog därför jag skojar bort det... En liten, liten del av mig tror faktiskt att jag inte kommer att överleva en förlossning.

I övrigt är jag säkert helt normalt förväntansfull

Tack för att ni delar med er av era tankar!

//Destiny

 

[acke]

Sv: Längtan efter en liten.....

Hej! Ville bara säga att du inte är ensam och att jag vet precis hur du känner det. Jag kände exakt samma sak tills för ungefär 137 dagar sen :-) Vi har försökt i sammanlagt 8 år och vi är inte så unga längre så vi har haft den pressen också. Men efter 6 år och en operation blev min underbara dotter till, och efter två år, varav ett med hormontabletter och kurer blev jag gravid igen, helt mirakulöst känns det som!!

Mina tips är:
- Stirra dig inte blind på ÄL, jag har räknat på 1000 olika sätt och helgarderat mig, MEN båda gångerna har jag blivit gravid på "fel" tidpunkt (även när jag var övervakad på lasarettet o fick ultraljud för att kolla äggstorlek!). Glöm 14 dgr-ÄL-14 dgr-mens, alla funkar olika. Detta hjälper dessutom mot ett förstört sexliv...

- Låt dig önska och vilja, det har inget med dina kroppsfunktioner att göra. Även om det kan kännas så ibland, I know. Men det är inte fel att försöka tänka på annat...

- OM det börjar närma sig ett år av försök, TA KONTAKT MED VÅRDEN! Låt inte en dag spillas för att du inte vill ta plats, tycker det är pinsamt osv. Bättre att börja utreda direkt! Det kan var en liten enkel sak som behöver åtgärdas. Ibland krävs det att man är envis och fajtas, gör det då.

- I båda mina fall gick jag ner en del i vikt innan (obs jag hade lite övervikt innan, glöm om du inte har det) jag blev gravid.

- Jag bestämde mig för att släppa inriktningen på att bli gravid eftersom jag höll på att bli tokig, och började ta hand om min själv istället, tränade fram en fin kropp, åt nyttigt o bra, åkte på spa, köpte nya kläder osv. Tänkte att får jag nu inte blir gravid så ska jag iaf utnyttja och må bra av en fin kropp!

 

[Tora]

Sv: Längtan efter en liten.....

Jodå vi kan mycket väl påverka med tanken vad som händer inne i kroppen. Ta tex Placeboeffekten. Det är därför man alltid har en kontrollgrupp av människor som bara får sockerpiller just för att det faktiskt går att tänka fram en effekt av tex tabletter.

Det kan finnas andra saker som störs av stress än bara menscykeln och spermaproduktion som krävs för att man skall bli gravid. Stress kan leda till många olika sjukdomar och en utav dem är bla ofrivillig barnlöshet. Det är väldigt många olika hormoner som är inblandade vid stress.

Sen är det inte så att alla som går och tänker på att de så gärna vill bli gravida inte blir det men det kan vara en orsak till stress som i sin tur orsakar ofrivillig barnlöshet. Detta är inget konstigt utan det är naturens sätt att se till att du inte får ännu ett till problem på halsen när du redan är så stressad. Det är ett sätt att skydda avkomman. Att vara gravid tär på ens resurser om det då är ont om resurser pga svält eller andra umbäranden så blir det svårt för modern att ta hand om sitt barn.

Mvh

Tora

 

[Tora]

Sv: Längtan efter en liten.....

Jag förstår precis hur ni resonerar. Men jag tror inte att jag är SÅ stressad så det borde störa så pass mycket. Det är mer den här känslan att jag längtar och vill, men inte så att jag aldrig tänker på nåt annat! Ett par gånger om dagen kommer tanken "Tänk om det funkar den här gången?". Och när jag tänker så så blir jag nästan nervös För tänk om jag inte alls är redo? Även om jag vet att jag är det så kommer alla tankar och frågor innan jag ens blivit gravid.... Vad händer med vårt förhållande? Kommer vi också att glida isär och göra slut under småbarnsåren, som så många andra? Dom tankarna gör mig helt galen, för jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det blir så. Sen börjar jag tänka på förlossning, foglossning, illamående... Ja, allt sånt! Och detta trots att jag inte ens är gravid.

Mina vänner som fått barn brukar skratta när jag säger att jag inte ens tänker fundera på smärtlindring, för jag är ändå fullkomligt övertygad om att jag kommer att dö under förlossningen . Skämt åsido så är jag livrädd för smärta, så det är nog därför jag skojar bort det... En liten, liten del av mig tror faktiskt att jag inte kommer att överleva en förlossning.

I övrigt är jag säkert helt normalt förväntansfull

Tack för att ni delar med er av era tankar!

//Destiny

"Normal" stress är bara nyttigt och får fart på alla dina hormoner. Att man blir "fixerad" vid något man gärna vill ha är helt normalt. Ta du bara och jobba på "problemet" i lugn och ro och se till att ha kul under tiden.

Mhv

Tora

 

[bananabambi]

Sv: Längtan efter en liten.....

Jag var likadan, i drygt två år.

Tyckte att hela världen hade gaddat ihop sig mot mig, alla vänner skaffade barn på löpande band, och jag var visst den enda som inte lyckades. Magar och barnvagnar och tidningar och allt bara handlade och påminde om barn.

Jag bestämde mig för att låta sommaren vara "bebisfri", skulle inte ägna en tanke åt det, och till hösten låta göra en utredning.

Men i augusti blev jag gravid

Jag satte det i samband med flera olika saker som jag förändrat.

1) Gick ner i vikt över sommaren.
2) Skaffade hund i början av sommaren, började plugga i slutet av juli samtidigt som jag hade mitt heltidsjobb.
3) Slutade äta Ipren mot min ständiga huvudvärk.

Och detta i kombination, inga tabletter som faktiskt inte är bra om man vill bli gravid, massor att tänka på som fick mig att koncentrera mig på allt annat utan barn, viktnedgången samt att jag hade bestämt mig för att GÖRA något åt att vi inte lyckades.

 

[bananabambi]

Sv: Längtan efter en liten.....

Jag förstår precis hur ni resonerar. Men jag tror inte att jag är SÅ stressad så det borde störa så pass mycket. Det är mer den här känslan att jag längtar och vill, men inte så att jag aldrig tänker på nåt annat! Ett par gånger om dagen kommer tanken "Tänk om det funkar den här gången?". Och när jag tänker så så blir jag nästan nervös För tänk om jag inte alls är redo? Även om jag vet att jag är det så kommer alla tankar och frågor innan jag ens blivit gravid.... Vad händer med vårt förhållande? Kommer vi också att glida isär och göra slut under småbarnsåren, som så många andra? Dom tankarna gör mig helt galen, för jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det blir så. Sen börjar jag tänka på förlossning, foglossning, illamående... Ja, allt sånt! Och detta trots att jag inte ens är gravid.

Mina vänner som fått barn brukar skratta när jag säger att jag inte ens tänker fundera på smärtlindring, för jag är ändå fullkomligt övertygad om att jag kommer att dö under förlossningen . Skämt åsido så är jag livrädd för smärta, så det är nog därför jag skojar bort det... En liten, liten del av mig tror faktiskt att jag inte kommer att överleva en förlossning.

I övrigt är jag säkert helt normalt förväntansfull

Tack för att ni delar med er av era tankar!

//Destiny

PRECIS likadant tänkte jag innan det tog sig, skrämmande att se att fler faktiskt tänker så lika.