Jag kan ju säga att så gick det inte till när Silken Windhounds skapades.
Det avlivades inte hundar till höger och vänster.
Rasens skapare (som fortfarande lever och är aktiv uppfödare) bor på en stor hästranch, och ja hon har personal.
Hundar som inte gick i avel under de ca första 15 åren då det fortfarande inte var en ras, mer ett projekt, dessa såldes som sällskapshundar. Nu är detta i USA och marknaden är liksom lite större än i Sverige så det finns avsättning och hem för sällskapshundar som dessa.
När sen andra människor, inklusive jag själv, började intressera sig för det som då var en hundtyp, (mitten av 90-talet) så började det bli ett fåtal nya uppfödare, där jag var uppfödare nr 2 i ordningen av nya uppfödare.
Först 1999, 14 år efter den första kullen av det som blev Silken Windhounds, var jag över i USA och vi bildade rasklubben, fick ordning på stamboken inklusive DNA-testning av samtliga avelshundar för att kontrollera att rätt förälder uppges i stamboken (DNA-profilering och verifiering mot föräldrarna är fortfarande ett krav för stamboken än i dag) samt skrev rasstandarden.
Då våra hundar ofta blir gamla så DNA-testades och verifierades flera av rasens Founders som var födda på 80-talet, dessa hundar var i slutet på 90-talet (vi började DNA-testa 1998) men fortfarande vid liv. På detta sätt säkerställdes stamboken ända tillbaks till våra Founders.
Nästan oavsett hur stora resurser man har så kan man möjligen lägga grunden själv, skapa en hundtyp. Men att fullt ut ta det fram till en ras på egen hand, det mäktar nog ingen med.
Även om du skulle ha fått fram en homogen typ som breeds true all the time så är det inte riktigt att betrakta som ras bara för att du har 200 st hemma. Om ingen annan har dom liksom...
Det krävs ett sammansvetsat gäng av likasinnade uppfödare som bildar en klubb, skriver en officiell standard som alla arbetar mot. Det krävs en mängd hundägare som är aktiva med sina hundar i vad det nu kan vara rasen så att säga är bra på.
Först därefter, när det finns rasklubb, standard, ett flertal uppfödare, en mängd ägare som är aktiva, och att rasen föds upp i någorlunda antal, då kan kan eventuellt en kennelklubb börja intressera sig. Men inte förr.
Och man bygger inte detta på en dag. Även om rasen sprider sig över världen som Silken Windhounds har gjort (jag introducerade rasen till Europa 1998) så tog det ytterligare ca 15 år efter det att vi grundande rasklubben ISWS (International Silken Windhound Society) som rasen började uppmärksammas på allvar.
Då är vi ca 30 år efter första kullen föddes.
Vi har vid ett par tillfällen öppnat stamboken för att släppa in väl utvalda individer.
Detta sker efter en långdragen och omständlig process.
Du måste uppfylla vissa krav för att få starta en inkorsningprocess.
Hunden du använder för att korsa in måste uppfylla vissa kriterier och naturligtvis även den Silken Windhound du avser använda.
I första generationen skall självklart alla individer behållas till vuxen ålder, hälsotestas i det oändliga med mera. Alla i denna första generation går inte vidare i avel, man selekterar.
För vår del finns bara ett skäl till att tillåta inkorsning, att öka den befintliga genetiska variationen som av förklarliga skäl begränsats av antalet ursprungliga Founders.
Nu har tekniken kommit så långt att vi kan samarbeta med, i vårt fall Embark, för att lägga till den faktiska genetiska variationen i varje individ i ett inkorsningsprojekt som ett urvalskriterie för framtida avel.
I praktiken börjar det sen grena ut sig. Låt säga att 4 hundar i generation går vidare i avel.
Det är minst 4 kullar med hundar som återigen ska behållas för utvärdering. Och här börjar det bli omöjligt för det flesta uppfödare.
Så det blir ett antal uppfödare som går ihop om projektet och delar upp hundarna i generation 1 mellan sig och sen går var och en vidare på det.
Först i generation 2 (F2) kan avkommorna, efter vederbörliga hälsotester m m, komma ifråga för den slutliga utvärderingen om huruvida individen ska få komma in i stamboken eller inte.
Utvärderingen sker av 3 st domare som alla måste själva ha fött upp minst 5 Silken Windhoundkullar, varit medlemmar ett visst antal år i rasklubben och inte är involverade i just detta avelsprojekt, d v s inte jäviga.
Utvärderingen handlar inte om att se om hunden är material för att vinna i BIS-ringen men hur den motsvarar rasstandarden och om den kan tillföra rasen något i form av genetisk variation.
Att den klarat samtliga hälsotester inklusive en mängd DNA-tester och är mentalt sund är givetvis grundläggande.
Skulle inte generation 2 (F2) riktigt nå upp till kraven får man fortsätta till generation 3 (F3) innan man får individer som bedöms goda nog att komma in i stamboken.
Nackdelen är att vid det laget är det nya blodet tämligen uttunnat eftersom F2 och F3 är kombinationer som avlas tillbaks på renrasiga Silken Windhounds.
It takes a village... Det går åt mycket folk och resurser.
Men tro det eller ej, det finns sällskapshundsägare som står i kö för att få ta hand om de få project dogs som finns! Så hem till dom saknas knappast.
Den stora skillnaden mellan Silken Windhounds och diverse doodles när det kommer till korsningsavel är att våra projekt är hårt kontrollerade och kan inte göras av vem som helst.
Det förekommer inte en mängd korsningar till höger och vänster, helt okontrollerat.
Då hade vi snabbt förvandlats till vinthundarnas doodles och oseriös uppfödning och sannolikt uppfödning för snabba cash hade snart varit vår verklighet.
Vi har valt en helt annan väg.
Inte en väg som gynnar uppfödare ekonomiskt (snarare tvärtom) men en väg som vi hoppas gynna rasen. Och det är ju den vi jobbar för.
Men allt detta kräver en väl sammansvetsad community, folk som jobbar åt samma håll.
Inte en massa folk som skjuter från höften med sina egna korsningar som inte ingår i någon större plan och som inte görs strategiskt för att passa in i rasen och dessutom är hälsotestade och DNA-verifierade och allt annat som följer med.
I ursprungslandet USA är rasen erkänd av UKC sedan 2011 och av alla klubbar som sysslar med performance sports för vinthundar. Ja i USA är sånt oftast helt utanför kennelklubbarna.
Målet är erkännande av AKC men AKC kräver att en ny inhemsk ras måste vara minst 40 år gammal och det sker inte förrän år 2025.
I Europa har rasen varit erkänd av Slovenien sedan 2004 och kan ställas ut officiellt i ett antal andra FCI-klubbar och ta titlar, dock utan att vara erkända i dessa länder.
Sedan 2004 har rasen dispens hos SKK så att medlemmar av SKK kan föda upp rasen.
Detta är helt unikt och har aldrig hänt vare sig förr eller senare i SKK's historia.
Se en bit ner på denna sida, UKK 4/2004, § 79, det står även om detta i ett nummer av Hundsport Special från 2015.
https://www.skk.se/sv/om-skk/det-ha...kennelkonsulentkommitten/uttalanden-fran-ukk/
Vi utnyttjade ett kryphål i SKK's grundregler i och med att rasen erkändes av en annan FCI-klubb, d v s Slovenien. Detta kryphål är nu borta i SKK's grundregler som skrevs om
så det är inte något som kan upprepas för andra raser.
Nu är jag inte insatt i doodleaveln alls men har inte fått uppfattning att det finns internationellt samarbete på den här nivån och kontrollmekanismer i nationella och internationella rasklubbar när det gäller diverse doodleavel.
Och då är det nog svårare att arbeta sig fram till ett stadie när kennelklubbar och hundfolk i allmänhet är beredda att säga att det dom har är en ny ras.
Ska man skapa en ny ras så måste man vara en krassare person och avliva mer hundar som inte duger till ändamålet skulle jag tro. (Eller ja, du måste naturligtvis inte men det kommer bli bra mycket svårare att nå sina mål).
Det är nog en anledning till varför vi inte ser samma typ av rasskapande som tex när Dobermann skapades numera. Vi är lite för "blödiga" angående våra hundar.
(Jag säger inte det är en dålig grej rent generellt, men ur avel och rasskapande perspektiv så..)
