Ämelie
Trådstartare
Ända sedan Glenn var en liten valp så har vi skapat en liten... ja vad ska man kalla det?! men det har blivit som en tradition! Nämligen Kvälls-kissa!
Kvälls-kissa går till på följade sätt.
1. Man väcker hunden
2. Man lägger till komandot "kvälls-kissa"
3. Man släpar hunden till dörren
4. Man puttar till hunden och uppmanar den att gå ut och kvälls-kissa
5. Matte/husse står inomhuns och kollar genom fönstret så att hunden verkigen "kvälls-kissar"
6. Man kallar in hunden och säger godnatt.
*Slut*
Detta lät väl enkelt?? Gjort på en pisskvart ungefär!
Men eftersom vi har med ett levande djur att göra, med egna tankar, egna drifter och egna ben så är allting inte alltid så enkelt som det verkar...
Följande historia inträffade en Torsdagkväll i november kl: 22:05...
Snön lyser vit på taken, alla tomtar ligger och sover (det är trots allt bara november ännu)... Glenn kollar lite skeptiskt på mig, jäspar men går sedan ut FRIVILLIGT! Ok, tänkte jag... han kanske lärt sig att det inte är lönt att försöka springa och gömma sig under täcket så fort det börjar bli dags för att kvälls-kissa. Duktig vovve!
Jag står och tittar genom fönstret, ser hur man lyfter på benet och kissar... men istället för att komma in efter kvälls-kissandet så går han iväg. Jag kliver ut på bron och ser han stå där och luktar på en liten snöhög nedanför mina fötter. aaaaw, vad söt han är när han borrar in nosen i snön! I bakgrunden hörs några hundar som skäller i sina hundgårdar.... Allt är lugnt och fridfullt!
Glenn lyfter huvudet, kikar ut mot cykelbanan (ja vi har faktiskt en sån i tvärålund) och helt plötsligt är han bara borta... vart tog han vägen? Jag hör hur han skäller, men vad skäller han på? (troligtvis ingenting) Jag springer ut mot vägen. Jag ser en liten vit sak springa längst cykelbanan i fullfart. Jag ropar, han vill inte lyssna. Jag springer ut, försöker springa ikapp... men det är lön löst, jag försöker iallafall. En moped kommer körandes, Glenn springer fortare... jag ropar ännu högre! Glenn springer efter mopeden... Jag skriiiiiiiiiiiiiiiiker! Men kan kommer inte, han struntar i sin matte som känner sig helt förkrossade över att hennes hjärtevän inte kommer när hon ropar.
Mopeden svänger, Glenn fortsätter rakt fram. Jag springer för allt jag är värd. Och då plötsligt...Glenn stannar, jag stannar... vi tittar på varandra och sedan fortsätter han i fullfart... efter några meter stannar han igen... Glenn sätter sig ner för att bajsa. Jag stannar till, inser min chans och rusar ikapp. Kastar mig över rymmligen, han är fast. Tagen på bargärning!
När jag står där så kollar Glenn sådär konstigt på mig... Jag tänker till lite... inser att det är rätt så kallt, några minusgrader, det är snö ute. Inget konstigt för att vara november. Men sen kollar han ännu mer på mig, tämligen stirrar! Och då fattar jag... Det är kanske inte helt normalt att springa igenom helva byn skrikandes och flåsandes i t-shirt och strumpor kl 22 på kvällen, eller?
Hur som hellst. Jag inser hur fånig jag känner mig, hur pinsamt livet är just nu osv. Jag och glenn börjar knalla hemmåt, han skötte sig fint så han fick gå lös. Efter en stund ser jag en människa komma därframme med två hundar! Och ja Glenn fick syn på dom också, jag plockade upp min lilla knähund och höll honom hårt under armen... "Hej" sa jag glatt till pojken med dom två hundarna. Glenn morrade och tänkte nog lära dom stora lurvtussarna ett och annat. Så vi fortsatte traka hemmåt, med Glenn under armen. Jag kände hur snön klibbade fast under sockarna... Oh nej, där kommer pojkens lillebror med den 3:e hunden. den lille pojken ser glad ut, han ler stort och säger hej och verkar inte riktigt kunna hålla koll på deras bjässe till hund. Så hunden kommer fram med en liten gladpojke hängades i andra sidan av kopplet... Glenn morrar och skäller högt. Kanske trodde glenn att det var en våldtäktsman som skulle mörda oss båda två. Men det var ju bara en liten pojke...
Såja, nästan hemma... Glenn börjar sprattla. Han vill ner. Men jag håller hårt i honom. Så hårt jag bara kan. Det kommer en bil... han saknar ner lite. Verkar som människan i bilen tycker jag verkar lustig?!
Äntligen hemma... Glenn springer upp, kurar ner sig under täcket och bara myser. Nöjd och belåten!
Själv skulle jag bara vilja säga till alla er som hörde eller såg mig. Jag är inte utvecklingstörd, Jag är en hundägare!
Godnatt!
Kvälls-kissa går till på följade sätt.
1. Man väcker hunden
2. Man lägger till komandot "kvälls-kissa"
3. Man släpar hunden till dörren
4. Man puttar till hunden och uppmanar den att gå ut och kvälls-kissa
5. Matte/husse står inomhuns och kollar genom fönstret så att hunden verkigen "kvälls-kissar"
6. Man kallar in hunden och säger godnatt.
*Slut*
Detta lät väl enkelt?? Gjort på en pisskvart ungefär!
Men eftersom vi har med ett levande djur att göra, med egna tankar, egna drifter och egna ben så är allting inte alltid så enkelt som det verkar...
Följande historia inträffade en Torsdagkväll i november kl: 22:05...
Snön lyser vit på taken, alla tomtar ligger och sover (det är trots allt bara november ännu)... Glenn kollar lite skeptiskt på mig, jäspar men går sedan ut FRIVILLIGT! Ok, tänkte jag... han kanske lärt sig att det inte är lönt att försöka springa och gömma sig under täcket så fort det börjar bli dags för att kvälls-kissa. Duktig vovve!
Jag står och tittar genom fönstret, ser hur man lyfter på benet och kissar... men istället för att komma in efter kvälls-kissandet så går han iväg. Jag kliver ut på bron och ser han stå där och luktar på en liten snöhög nedanför mina fötter. aaaaw, vad söt han är när han borrar in nosen i snön! I bakgrunden hörs några hundar som skäller i sina hundgårdar.... Allt är lugnt och fridfullt!
Glenn lyfter huvudet, kikar ut mot cykelbanan (ja vi har faktiskt en sån i tvärålund) och helt plötsligt är han bara borta... vart tog han vägen? Jag hör hur han skäller, men vad skäller han på? (troligtvis ingenting) Jag springer ut mot vägen. Jag ser en liten vit sak springa längst cykelbanan i fullfart. Jag ropar, han vill inte lyssna. Jag springer ut, försöker springa ikapp... men det är lön löst, jag försöker iallafall. En moped kommer körandes, Glenn springer fortare... jag ropar ännu högre! Glenn springer efter mopeden... Jag skriiiiiiiiiiiiiiiiker! Men kan kommer inte, han struntar i sin matte som känner sig helt förkrossade över att hennes hjärtevän inte kommer när hon ropar.
Mopeden svänger, Glenn fortsätter rakt fram. Jag springer för allt jag är värd. Och då plötsligt...Glenn stannar, jag stannar... vi tittar på varandra och sedan fortsätter han i fullfart... efter några meter stannar han igen... Glenn sätter sig ner för att bajsa. Jag stannar till, inser min chans och rusar ikapp. Kastar mig över rymmligen, han är fast. Tagen på bargärning!
När jag står där så kollar Glenn sådär konstigt på mig... Jag tänker till lite... inser att det är rätt så kallt, några minusgrader, det är snö ute. Inget konstigt för att vara november. Men sen kollar han ännu mer på mig, tämligen stirrar! Och då fattar jag... Det är kanske inte helt normalt att springa igenom helva byn skrikandes och flåsandes i t-shirt och strumpor kl 22 på kvällen, eller?
Hur som hellst. Jag inser hur fånig jag känner mig, hur pinsamt livet är just nu osv. Jag och glenn börjar knalla hemmåt, han skötte sig fint så han fick gå lös. Efter en stund ser jag en människa komma därframme med två hundar! Och ja Glenn fick syn på dom också, jag plockade upp min lilla knähund och höll honom hårt under armen... "Hej" sa jag glatt till pojken med dom två hundarna. Glenn morrade och tänkte nog lära dom stora lurvtussarna ett och annat. Så vi fortsatte traka hemmåt, med Glenn under armen. Jag kände hur snön klibbade fast under sockarna... Oh nej, där kommer pojkens lillebror med den 3:e hunden. den lille pojken ser glad ut, han ler stort och säger hej och verkar inte riktigt kunna hålla koll på deras bjässe till hund. Så hunden kommer fram med en liten gladpojke hängades i andra sidan av kopplet... Glenn morrar och skäller högt. Kanske trodde glenn att det var en våldtäktsman som skulle mörda oss båda två. Men det var ju bara en liten pojke...
Såja, nästan hemma... Glenn börjar sprattla. Han vill ner. Men jag håller hårt i honom. Så hårt jag bara kan. Det kommer en bil... han saknar ner lite. Verkar som människan i bilen tycker jag verkar lustig?!
Äntligen hemma... Glenn springer upp, kurar ner sig under täcket och bara myser. Nöjd och belåten!
Själv skulle jag bara vilja säga till alla er som hörde eller såg mig. Jag är inte utvecklingstörd, Jag är en hundägare!
Godnatt!
