Krishantering för barn

[Zoya]

Visste inte vad jag skulle döpa tråden till men i morse, på väg till skolan, blir min 11-åriga son vittne till när en misstänkt bibomb detonerade. Han var ungefär 30-40 meter ifrån bilen när det smällde och bilen började brinna. Smällen var så kraftig så bilens tak flög av och landade tiotals meter därifrån.

I och med att han såg hela förloppet har han, tillsammans med sin pappa, blivit förhörd av polisen ang. vad han sett osv.

För att göra en lång historia kort så undrar jag om någon vet vilka tecken man ska vara uppmärksam på ifall han senare skulle få en reaktion av att ha varit med om detta. Han verkar nämligen i nuläget mycket lugn och inte alls "berörd" av det inträffade. Nästan lite väl lugn kan jag tycka. Han erkänner naturligtvis att han blev rädd och sa att han cyklade fort vidare till skolan efter händelsen men han verkar som som sagt - ganska oberörd.

Själv har jag extremt blandade känslor. Ömsom kallsvettas jag när jag tänker på hur det kunde gått. Jag inser ju liksom hur nära det var att han faktiskt kunde ha skadats eller värre och att man som 11-åring absolut inte ska behöva vara med om något sådant här.

Någon som har tips och råd på hur jag som neurotisk mamma ska hantera det hela på bästa sätt?

 

[Sol]

Jag skulle nog ringa och rådfråga kuratorn på BVC, men i övrigt inte gör någon sak av det. Inte om det inte behövs.

 

[Zoya]

BVC? Där är man ju inte välkommen efter 5 års ålder ju? Snarare kuratorn på skolan då kanske. Har tänkt på det. Men oavsett så är det ju helg nu och varken BVC eller skolan är ju tillgängliga - varför jag valde att ställa frågan här.

Och nej, vi gör ingen stor grej av det men jag, som inte är psykolog, vill inte missa ifall att han skulle börja må dåligt över det hela.

 

[Sol]

VC funkar ju också. Finns kurator på skolan går det säkert också bra.

 

[trazel]

Ring 1177 och hör. Det borde ju annars gå att få prata med typ jourhavande präst eller så. De borde väl kunna svara på sånna frågor också?

Mitt säkraste är i alla fall 1177, de kan om inte annat hänvisa dig vidare

 

[Zoya]

Alltså, det är ju inte direkt akut så att jag behöver sitta och ringa sjukvårdsupplysningen men tack ändå för tipset.

 

[escodobe]

Prata med skolsköterskan eller kurator på skolan om hur du kan stötta. Om det nu behövs.

 

[Blueberry]

Visste inte vad jag skulle döpa tråden till men i morse, på väg till skolan, blir min 11-åriga son vittne till när en misstänkt bibomb detonerade. Han var ungefär 30-40 meter ifrån bilen när det smällde och bilen började brinna. Smällen var så kraftig så bilens tak flög av och landade tiotals meter därifrån.

I och med att han såg hela förloppet har han, tillsammans med sin pappa, blivit förhörd av polisen ang. vad han sett osv.

För att göra en lång historia kort så undrar jag om någon vet vilka tecken man ska vara uppmärksam på ifall han senare skulle få en reaktion av att ha varit med om detta. Han verkar nämligen i nuläget mycket lugn och inte alls "berörd" av det inträffade. Nästan lite väl lugn kan jag tycka. Han erkänner naturligtvis att han blev rädd och sa att han cyklade fort vidare till skolan efter händelsen men han verkar som som sagt - ganska oberörd.

Själv har jag extremt blandade känslor. Ömsom kallsvettas jag när jag tänker på hur det kunde gått. Jag inser ju liksom hur nära det var att han faktiskt kunde ha skadats eller värre och att man som 11-åring absolut inte ska behöva vara med om något sådant här.

Någon som har tips och råd på hur jag som neurotisk mamma ska hantera det hela på bästa sätt?

Det beror på hur barnet är som person. Jag var (och är!) ganska obekymrad som barn, analyserade inte särskilt mycket alls utan tog saker konkret och för vad de var. Upplevde och bevittnade "kriser" av olika slag när jag var lite. (som skadade hästar, bilolyckor, döda marsvin, kraftigt mobbande och mobbade klasskompisar, grannfyllon...) men det bekom mig inte så mycket, det var liksom "bara så det var det var i den situationen".

För inte över din oro, fråga om det var läskigt eller spännande (det är skillnad mellan dem) och om han vill prata om det. Vill han prata så börjar ni med vad som hände, var bilen stod och om det var nära och om det small lika högt som raketerna på nyårsafton eller högre, och så vidare. Håll dig konkret och till det som våra fem sinnen kan uppfatta - till en början. Verkar han cool så är han antagligen cool, laga inte det som inte är trasigt

 

[Gnist]

Min dotter (nyss fyllda 13) som var med mig i bilen vid olyckan för två veckor sedan, var då och efteråt helt obrydd. Hon tar det mesta med ro, även att sitta i en voltande bil med allt vad det innebär och det låter som att din son är av samma "skrot och korn" och även om vi vuxna tänker på allt som hade kunnat hända så gör ofta inte (men såklart finns det undantag) barn det, de är mer "det här har hänt, jag blev rädd och värre var det inte" och sen går de vidare om ingen vuxen skrämmer upp dem.

 

[westernsuzie]

Min dotter (nyss fyllda 13) som var med mig i bilen vid olyckan för två veckor sedan, var då och efteråt helt obrydd. Hon tar det mesta med ro, även att sitta i en voltande bil med allt vad det innebär och det låter som att din son är av samma "skrot och korn" och även om vi vuxna tänker på allt som hade kunnat hända så gör ofta inte (men såklart finns det undantag) barn det, de är mer "det här har hänt, jag blev rädd och värre var det inte" och sen går de vidare om ingen vuxen skrämmer upp dem.

Så där tror jag med, jag krockade som 13-åring och skadades allvarligt. Visst var det läskigt att ligga på sjukhus och jag fick prata med en kurator en gång, men fattade inte riktigt varför jag skulle göra det och var absolut inte rädd eller hade något trauma eller så efteråt. För knappt två år sedan när jag krockade i vuxen ålder däremot blev jag skiträdd för att köra bil en lång tid och har tänkt mycket på det, drömt mardrömmar osv. fast jag inte ens blev skadad. Även om det naturligtvis är olika från person till person tror jag ofta att barn är bättre på att hantera den typen av saker än vuxna.

TS: ordna så att ditt barn får prata med en kurator, så kommer kuratorn snabbt att märka om han behöver mer hjälp att gå vidare eller inte. Jag tror du också kommer märka om han förändras, sover sämre eller verkar må psykiskt dåligt över det som hänt.

 

[Petruska]

Jag tycker helt ärligt att det är du som verkar vara skakad av det här, inte pojken.

Kanske du som skulle behöva ta ett prat med någon, så att du inte för över din egen reaktion till barnet?

Det finns studier som visar att "påtvingad" (eller oefterfrågad) krishjälp gör mer skada än nytta.

 

[mino]

Du ska nog bara hålla honom under uppsikt och se hur det verkar och vad han själv väljer att prata om. Jag tror att det är direkt dumt att försöka köra nån sorts krisbearbetning i onödan. Mitt ena barn är otroligt rädd för eld och hen hade man förmodligen behövt prata med en hel del för att komma över en sån grej, medan det andra förmodligen skulle vara helt obrydd.

 

[Masqueradee]

Visste inte vad jag skulle döpa tråden till men i morse, på väg till skolan, blir min 11-åriga son vittne till när en misstänkt bibomb detonerade. Han var ungefär 30-40 meter ifrån bilen när det smällde och bilen började brinna. Smällen var så kraftig så bilens tak flög av och landade tiotals meter därifrån.

I och med att han såg hela förloppet har han, tillsammans med sin pappa, blivit förhörd av polisen ang. vad han sett osv.

För att göra en lång historia kort så undrar jag om någon vet vilka tecken man ska vara uppmärksam på ifall han senare skulle få en reaktion av att ha varit med om detta. Han verkar nämligen i nuläget mycket lugn och inte alls "berörd" av det inträffade. Nästan lite väl lugn kan jag tycka. Han erkänner naturligtvis att han blev rädd och sa att han cyklade fort vidare till skolan efter händelsen men han verkar som som sagt - ganska oberörd.

Själv har jag extremt blandade känslor. Ömsom kallsvettas jag när jag tänker på hur det kunde gått. Jag inser ju liksom hur nära det var att han faktiskt kunde ha skadats eller värre och att man som 11-åring absolut inte ska behöva vara med om något sådant här.

Någon som har tips och råd på hur jag som neurotisk mamma ska hantera det hela på bästa sätt?

Jag tycker att ni ska ta kontakt med poliserna som hade förhöret och ta hjälp av dom. Det finns dom som jobbar hos polisen som är utbildade inom kris-området, både för dig och din son.
Det är viktigt att båda två får prata ut. Jag var med om en olycka för flera år sedan, och för mig dök inte chocken upp förrän ett par dagar efteråt så även om det är lugnt nu så kan det komma lite senare.

 

[LenaH]

Jag tycker helt ärligt att det är du som verkar vara skakad av det här, inte pojken.

Jag håller med här, klart att DU är skakad, DU inser vad som kunde ha hänt och DU var inte heller på plats.
Klart det är skrämmande för en förälder.

För en 11-åring är det såklart läskigt när det händer men eftersom ingenting mer hände, ingen blev skadad eller något annat otäckt så är det ju vad det är.

Det är ju halva grejen med att vara 11 år, just konsekvenstänkande är ju inte en speciellt framträdande styrka i den åldern, man lever i nuet och grubblar inte så mycket över vad som kunde ha hänt.

 

[Zoya]

Jag tycker helt ärligt att det är du som verkar vara skakad av det här, inte pojken.

Kanske du som skulle behöva ta ett prat med någon, så att du inte för över din egen reaktion till barnet?

Det finns studier som visar att "påtvingad" (eller oefterfrågad) krishjälp gör mer skada än nytta.

Nä, jag är inte så värst skakad längre och du behöver inte oroa dig över att jag skulle föra över något till sonen och jag tror inte jag behöver prata med någon heller och det lär inte min son heller behöva.

Jag har liksom inte efterfrågat nummer till kuratorer eller dyl. eller sagt något om att prata med någon utan bara frågat vad JAG ska vara uppmärksam på för slags beteende. Om det finns något som man borde tänka på. Sen att andra direkt sagt att man ska ringa ditten eller datten för att prata om det hela är ju inte mitt fel.

Jag tänker inte ringa varken BVC eller någon kurator för jag tror inte det behövs - inte som det ser ut nu. Sonen pratar inte om det hela alls. Han har fått fullt upp med annat såsom hockeyträning och fotbollsmatch så han verkar rätt obrydd faktiskt.

Anledningen till att jag undrade var för att jag jobbar i ett hus som ligger 100 meter från där bomben small. Jag var själv inte på plats då men kollegor som var det har sagt att det smällde så högt så fönstren skallrade och självklart funderar man ju då på hur mycket det small där ute där sonen var och att han faktiskt hade änglavakt att han slapp bli skadad då bilens tak flög iväg. Den kunde ju faktiskt flugit åt andra hållet istället och då mest troligt ha träffat min son men sånt tänker ju jag på - sonen har nog inte reflekterat över en sådan grej, precis som LenaH sa.

 

[purity_666]

Jag var vittne till en bilolycka när jag var liten. Jag var enda vittnet så blev förhörd av polis osv. Jag såg aldrig skadade personer eller så, såg dock hela förloppet fram till smällen.
Så som jag kommer ihåg det var det mest pirrigt och spännande. Pirrigt att prata med polisen och jag kände mig duktig som kom ihåg vad jag sett. Själva händelsen i sig verkade inte påverka mig så mycket.