Jag förstår precis vad du menar!
Barn pratar med varandra och skrämmer upp varandra, lite beroende på hur nära de har till den känslan. Oavsett om man som föräldrar har pratat med dem är man inte med dem dygnets alla timmar och ibland "missar" man att snappa upp att ett av barnen plötsligt har blivit skärrad av en skrämmarkompis. Då är det utmärkt om även lärarna, som ju är i skolan, och där har möjligheter att snappa upp vad som försigår och sägs, och berätta, lugna och förklara. Precis som föräldrar gör, så att man kompletterar varandra, för det behövs.
Trist att folk här tror att du inte har pratat med din pojke, och att man slår sig för bröstet själv om hur duktig man själv har handlat. Alla barn är inte lika, jag har tre som alla är väldigt olika och inte kan behandlas eller uppfostras på samma vis.
"Det krävs en by för att uppfostra ett barn". Vilket är helt sant. Föräldrar kan inte vara med barnen hela dess vakna tid, kompisar är, speciellt i den åldern, de som påverkar MEST, så att agera som en brandsläckare och berätta om är mycket man får göra. Men hur ska man hinna med allt när man kanske ännu inte vet om oron som skapats samma dag eller dagen innan och grott till stor oro under skoldagen och barnet pratar om det med en först när man kommer hem? Det som var klart som korvspad när man pratade om det vid frukosten under gårdagen är kanske inte lika klart i dag när kompisar sått ett frö av oro. Vissa har kanske svårt att förstå det, men inte jag, tycker det är helt naturligt för barn att de reagerar olika på olika saker.