“Goddag älskade Brest, goddag Belarus. Det har blivit en intressant dag i Rostov”
Alla vi som förstod att RF byggdes på lögner, korruption och laglöshet, och kommer rasa ihop förr eller senare. Nu börjar den aktiva fasen.
“Vi vet inte vad som händer imorgon. Kanhända att Prigozhin vinner, mobiliserar halva Ryssland, och täcker Ukraina med kanonkött.” Eller så kommer han att fatta att han inte har en chans i UA, utan vänder sina krafter mot Belarus för att tjäna in politiska poäng. “Vi vet också en annan sak. Att den proryska vägen, som Lukashenka har lett oss på under alla dessa år, har fört oss in i en återvändsgränd”. Nu står vi på en väg med en nerfälld bom och skylten enkelriktat framför oss. Och nu måste vi bestämma vad vi gör härnäst. Och bestämma fort. “För antingen så utnyttjar vi denna historiska chansen, och blir ett framgångsrikt europeiskt land – eller så förlorar vi allt, och själva benämningen “republiken Belarus” kommer bara finnas kvar i böcker”.
Jag vill först och främst vända mig till belarusiska militärer. Vi kan inte räkna med någon annan. Mem tillsammans, enade, kommer vi kunna fixa det här. “Vi är en av världens bästa nationer”. Vi kommer ha tid att ställa frågor till varandra och uttala kritiken, senare. Men inte nu. “Låt oss ena nationen. Nu räddar vi moderlandet, allt annat kommer sen”.
Militärtjänstgörande på den 38a enskilda fallskärmsstormbrigaden (?) i Brest, och andra militära enheter. Kom in i vår frekvens (kan översättas både som “förstå hur vi tänker och följ oss” och som “anslut till kommunikationskanalen”), och keep in touch (kan tolkas som var standby, eller lyssna aktivt på kommunikationskanalen).
“Vi kommer att segra”