Köpt för svår häst till dottern?

[lil-sis]

Eftersom så många pratar om att man ska kontakta psykvården om man mår dåligt, så kan jag säga att det är en utopi.

Det finns ingen fungerande psykvård i landet, kanske på någon enstaka plats men det är ett undantag.

Skulle man hitta en BUP som fungerar så blir man utslängd när man fyller 18 och då får man klara sej bäst man kan.

Och skulle man hitta en som vuxen kommer du aldrig mer kunna flytta för att ha turen att hitta någon mer är lika vanligt som att hela världens befolkning skulle bli 110 år......

Inte alls sant.

Det fungerar säkert bättre och sämre men de jag har i min närhet som har nära kontakt med psykvården får bra hjälp.

 

[Sigrid]

ot psykvården är inte som den skall, första försöket av att ens få tid... hade remiss.. slutade på akutpsyk för jag fick inte komma, nu har det gått så där 13 år nu kanske jag skall få komma till sist...

så nä det funkar inte alltid så bra....

 

[Miss Sixty]

Jag har varit inom psyk i många år och hade inte alls problem att få hjälp!

Har en häst som bokstavligt talat räddat livet på mig. Denna häst köpte jag som unghäst och jag lämnade henne för tillredning/ matchning till årgångs championaten.

Hästen är i min ägo sen snart 9 år tillbaka går idag som avelsto. Har dock inte möjligheten att ta hand om henne själv så hon står på helinackodering. Kommer aldrig sälja min räddade ängel!

Nu ska jag flytta till behandlingshem så visst tar psykratrin en på allvar!

 

[Zephira]

Skulle aldrig, under några omständigheter, behålla en häst som attackerar människor.
Om någon skulle bli allvarligt skadad av min häst som löper amok skulle jag aldrig förlåta mig själv...
Jag antar att ni noga informerat hovslagaren innan denne började arbeta vad för typ av häst han skulle ta sig an. Om denne då insisterat på att sko hästen är det en sak men jag håller det för knappt troligt, de flesta hovslagare jag känner hade inte kommit i närheten av en sådan häst just p.g.a. att om de blir skadade så förlorar de inkomst och i värsta fall drabbas av permanenta skador som i förlängningen påverkar inkomsten.
Oavsett så tycker jag att det känns som att hästen är en slags falsk terapi för din dotter, den kan aldrig läka ett själsligt sår på ett bra sätt. Där är professionella människor som arbetar med deprimerade personer dagligen att föredra framför en vildhäst enligt mig.
Alla tonåringar har gått igenom denna fas i livet, more or less, mig själv inkluderat.
Vi har alla våra problem genom livets olika faser och om de blir oss övermäktiga måste vi ta tag i dem på ett vettigt sätt.
Låt din dotter prata med en bra psykolog som kan få henne på rätt köl igen.
Hästen är inte utbildad inom psykiatrin och gör enbart det den känner för för stunden och känner den att din dotter "sviker" vid något ögonblick så kan den likaväl gå till attack.
En hund som beter sig på samma sätt hade avlivats utan snack av polis om så krävts, oavsett ägarens inställning.

 

[Ryttarmamman]

Hej på er!

Förra helgen (alltså inte den som var nu) var jag och äldsta dottern en bra bit hemifrån på tävlingar hela helgen, så då fick Nessie bara gå i hagen med sina welshkillar och ha det skönt. Det är alltid ett orosmoment att vara iväg på meetings då vi helst inte lämnar henne i andra händer än våra egna (mina/äldsta dotterns). Hon skötte sig dock fint med undantag för att hon varit väldigt skrikig.

Under föregående vecka bestämde vi att det var dags att ge henne ett försök med ryttare på ryggen. Min ångest när vi ledde ut henne ur stallet var inte att leka med, men visade sig vara (relativt) obefogad! När hon senast gick under ryttare behövde man slänga upp ryttaren i farten och sedan var det full fart och inga hovar i marken som gällde. När dottern satt upp i tisdags trampade hon omkring en aning, och ställde sig lite (ytterst lågt) när hon kortade tygeln - men det var allt. Sedan höll hon ett bekvämt avstånd till marken med alla fyra fötter resten av passet. Visst fanns där MYCKET energi, men hon gjorde inget dumt. Den gången blev det bara 10-15 min skritt i ridhuset och när dottern hoppade av föll tårar av lycka hos oss båda.

Sedan den gången har hon ridits fem gånger. Alltid helt kravlöst och faktiskt helt utan bakslag. I går tog de för första gången en liten galopp och nog bockade hon alltid, men det var rena glädjeskutt (med tillhörande pip!) och inget annat. Hon blir stressad när hon tror att det ställs krav på henne, så man måste vara oerhört mild och lugn, men då är hon faktiskt riktigt trevlig. Jag har hela tiden upplevt henne som lugnare desto mer hon aktiveras och desto fler olika saker hon får göra, och den senaste veckan har hon varit tryggare än någonsin. Nu fortsätter vi på inslagen (varierad ridning, ingen hoppning och inga krav) juni ut innan hon flyttar till beteshagen (den ligger på vår gård = ingen flytt)

Självklart förstår jag att bakslagen kommer att komma, det är en väldigt speciell häst, men jag är ändå otroligt fascinerad över de framsteg hon gjort. Hon är lite som i den där dikten av Henry Wadsworth Longfellow... "when she was good, she was very good indeed, but when she was bad she was horrid".

Nu vet ni läget, hoppas att ni har det bra och att era hästar också överraskar er positivt!

 

[_Yggdrasil_]

Hej på er!

Förra helgen (alltså inte den som var nu) var jag och äldsta dottern en bra bit hemifrån på tävlingar hela helgen, så då fick Nessie bara gå i hagen med sina welshkillar och ha det skönt. Det är alltid ett orosmoment att vara iväg på meetings då vi helst inte lämnar henne i andra händer än våra egna (mina/äldsta dotterns). Hon skötte sig dock fint med undantag för att hon varit väldigt skrikig.

Under föregående vecka bestämde vi att det var dags att ge henne ett försök med ryttare på ryggen. Min ångest när vi ledde ut henne ur stallet var inte att leka med, men visade sig vara (relativt) obefogad! När hon senast gick under ryttare behövde man slänga upp ryttaren i farten och sedan var det full fart och inga hovar i marken som gällde. När dottern satt upp i tisdags trampade hon omkring en aning, och ställde sig lite (ytterst lågt) när hon kortade tygeln - men det var allt. Sedan höll hon ett bekvämt avstånd till marken med alla fyra fötter resten av passet. Visst fanns där MYCKET energi, men hon gjorde inget dumt. Den gången blev det bara 10-15 min skritt i ridhuset och när dottern hoppade av föll tårar av lycka hos oss båda.

Sedan den gången har hon ridits fem gånger. Alltid helt kravlöst och faktiskt helt utan bakslag. I går tog de för första gången en liten galopp och nog bockade hon alltid, men det var rena glädjeskutt (med tillhörande pip!) och inget annat. Hon blir stressad när hon tror att det ställs krav på henne, så man måste vara oerhört mild och lugn, men då är hon faktiskt riktigt trevlig. Jag har hela tiden upplevt henne som lugnare desto mer hon aktiveras och desto fler olika saker hon får göra, och den senaste veckan har hon varit tryggare än någonsin. Nu fortsätter vi på inslagen (varierad ridning, ingen hoppning och inga krav) juni ut innan hon flyttar till beteshagen (den ligger på vår gård = ingen flytt)

Självklart förstår jag att bakslagen kommer att komma, det är en väldigt speciell häst, men jag är ändå otroligt fascinerad över de framsteg hon gjort. Hon är lite som i den där dikten av Henry Wadsworth Longfellow... "when she was good, she was very good indeed, but when she was bad she was horrid".

Nu vet ni läget, hoppas att ni har det bra och att era hästar också överraskar er positivt!

Åh va roligt för er! Ett litet kvitto på att ert jobb hittills faktiskt gjort stor nytta för en trasig hästsjäl!
Skulle vara väldigt roligt att få se några bilder på damen.

 

[eveinamy]

Hur har det gått?

 

[Ryttarmamman]

Måste, tyvärr, meddela att vår Nessie inte längre är i livet. I nuläget orkar jag egentligen inte skriva någonting längre om det här då det berört vår familj, i synnerhet äldsta dottern, oerhört illa. Jag vet dock att det är många som följt den här tråden, så jag känner ändå att jag vill berätta.

Efter att Nessie gått på bete under hela juli tog vi hem henne, och hon var som en ny häst. Fortfarande svår och med mycket idéer, absolut, men inte alls lika oberäknelig som tidigare. Hon sattes igång allt eftersom och gjorde fantastiska framsteg, och jag tror att alla (utom möjligtvis dottern, som alltid trott på den här hästen) var otroligt fascinerade över resan hon gjort.

I september fick hon följa med på hoppträning och dotterns tränare var överväldigad över hästen. Detta är annars en man som är skapligt försiktig med att ge lovord av den kalibern han gjorde ("Den här hästen har obegränsad kapacitet, att se henne nu är som att se en grönare Cornet D'Amour eller Cornado"). Vi har fortsatt tagit det försiktigt med henne och inte ens börjat planera tävlingsdebut etc, men på de få träningar hon hann vara med på var hon ren star quality (även om hon aldrig fick chansen att hoppa några stora banor då vi just ville ta det lugnt med henne).

Förra helgen var olyckan framme. Jag var ute och galoppjobbade med mina båda döttrar, och äldsta satt på Nessie. Vi har förmånen att ha en fantastisk ridslinga med fantastiskt underlag, och vi brukar rida hästarna där 1-2 dagar i veckan. Dottern och Nessie är framför mig och min häst och galopperar på i 350 m-tempo när vi alla inser att någonting är galet. Nessie hoppar fram på tre ben och försöker bromsa, oförmögen att stödja på höger bak.

Vi förstår direkt att någonting är extremt fel och veterinär tillkallas, vi försöker inte ens få hem henne då hon har så ont. Hästambulansen kommer och väl på kliniken konstateras det att hon har flertalet frakturer i och kring kotleden. De säger att vi kan försöka att operera, men vi alla vet förstås att hoppet är ute. Skulle nu operationen gå vägen är inte det här en häst som skulle ta sig igenom allt vad rehabilitering heter på ett bra sätt. Varken jag eller dottern står ut med tanken på att låta henne lida ytterligare, så valet var tämligen enkelt.

Vår underbara, fina häst och familjemedlem finns inte längre i livet och det känns så tragiskt. Hon har haft ett tufft liv som nära på knäckt henne, och när hon äntligen börjat utvecklas och må bra i sig själv, då händer detta. Livet är inte rättvist!

Vila i frid, vackra Cornessa. Vi kommer alltid att minnas och sakna dig!

 

[Migo]

Jag kan inte låta bli att tycka att detta låter som rena Min Häst-sagan, men beklagar förlusten om så inte är fallet.

 

[TeamLundVer]

Beklagar

 

[palle]

Nämen det var väl attans så tråkigt

Förstår att ni alla är i chock

 

[angelwings]

Å, vad tråkigt. Beklagar sorgen

 

[Lobelia]

Vila i frid, vackra Cornessa. Vi kommer alltid att minnas och sakna dig!

Usch vad trist, men hon fick i varjefall en fin sista tid hos er.

 

[skiesabove]

Men så trist efter allt kämpande!

 

[ajdidodii]

Beklagar

 

[Marty]

Gud vad tråkigt att det skulle sluta så efter allt jobb ni lagt ned henne. Men om man ska se något positivt så fick hon en otroligt bra sista tid hos er, hos personer som älskade henne och vågade ge henne en chans.

 

[bizzy]

Måste, tyvärr, meddela att vår Nessie inte längre är i livet. I nuläget orkar jag egentligen inte skriva någonting längre om det här då det berört vår familj, i synnerhet äldsta dottern, oerhört illa. Jag vet dock att det är många som följt den här tråden, så jag känner ändå att jag vill berätta.

Efter att Nessie gått på bete under hela juli tog vi hem henne, och hon var som en ny häst. Fortfarande svår och med mycket idéer, absolut, men inte alls lika oberäknelig som tidigare. Hon sattes igång allt eftersom och gjorde fantastiska framsteg, och jag tror att alla (utom möjligtvis dottern, som alltid trott på den här hästen) var otroligt fascinerade över resan hon gjort.

I september fick hon följa med på hoppträning och dotterns tränare var överväldigad över hästen. Detta är annars en man som är skapligt försiktig med att ge lovord av den kalibern han gjorde ("Den här hästen har obegränsad kapacitet, att se henne nu är som att se en grönare Cornet D'Amour eller Cornado"). Vi har fortsatt tagit det försiktigt med henne och inte ens börjat planera tävlingsdebut etc, men på de få träningar hon hann vara med på var hon ren star quality (även om hon aldrig fick chansen att hoppa några stora banor då vi just ville ta det lugnt med henne).

Förra helgen var olyckan framme. Jag var ute och galoppjobbade med mina båda döttrar, och äldsta satt på Nessie. Vi har förmånen att ha en fantastisk ridslinga med fantastiskt underlag, och vi brukar rida hästarna där 1-2 dagar i veckan. Dottern och Nessie är framför mig och min häst och galopperar på i 350 m-tempo när vi alla inser att någonting är galet. Nessie hoppar fram på tre ben och försöker bromsa, oförmögen att stödja på höger bak.

Vi förstår direkt att någonting är extremt fel och veterinär tillkallas, vi försöker inte ens få hem henne då hon har så ont. Hästambulansen kommer och väl på kliniken konstateras det att hon har flertalet frakturer i och kring kotleden. De säger att vi kan försöka att operera, men vi alla vet förstås att hoppet är ute. Skulle nu operationen gå vägen är inte det här en häst som skulle ta sig igenom allt vad rehabilitering heter på ett bra sätt. Varken jag eller dottern står ut med tanken på att låta henne lida ytterligare, så valet var tämligen enkelt.

Vår underbara, fina häst och familjemedlem finns inte längre i livet och det känns så tragiskt. Hon har haft ett tufft liv som nära på knäckt henne, och när hon äntligen börjat utvecklas och må bra i sig själv, då händer detta. Livet är inte rättvist!

Vila i frid, vackra Cornessa. Vi kommer alltid att minnas och sakna dig!

 

[bizzy]

så synd för er och så klokt att ni inte försökte med operationer. hästen lider inte och hon har haft det bra den sista tiden. krama om din dotter!

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen över en kär vän.

 

[mackan]

väldigt tråkigt att det slutade så för er och hästen, när det verkade bli så bra i slutänden och all tid och energi och känsla ni lagt ner till er svåra häst!