Konstant missnöjd och frustrerad nästan 2 åring

[SpanskaLoppan]

Sonen är konstant arg/upprörd/frustrerad/ledsen nuförtiden. Jämt. Hela dagen från att vi går upp tills han somnar är fylld av missnöje, konflikt och utbrott. Inget är bra.

Han fyller 2 år om ett par månader så jag antar att det är den så kallade "2 års trotsen" även om jag nu inte tycker att ordet "trots" passar så bra.
Jag ser ju att han för det mesta är frustrerad och/eller överväldigad av situationen. Men han får sånna utbrott och då hjälper inget. Han storgråter, skriker, slår sig själv i huvudet, dunkar huvudet mot vägg/möbler, biter sig i händerna och kastar saker omkring sig. Och det håller på läääänge, 40 min är inte ovanligt.
Det går inte att trösta men funkar heller inte att låta honom lugna sig på egen hand. Ofta får jag antingen hålla honom i famnen trots att han slår mig och kämpar emot eller så får han klänga runt benen på mig och gråta och skrika om jag inte kan släppa allt just på sekunden(vi måste ju t ex äta ibland =laga mat).
Hans pappa får knappt ta i honom just nu, iaf inte om jag är hemma. För en månad sedan var det tvärtom så det är inget fel på deras relation i övrigt. Men det innebär att jag får ta det mesta av all denna ilska just nu.

Jag vill ju honom bara väl och förstår att det bara är en fas. Men hur tar man sig igenom dagarna? Hur orkar man?! Jag vill bara stänga in mig i garderoben och gråta. Jag är så trött på att försöka göra nåt överhuvudtaget när det ändå bara blir ilska och missnöje. Men vi kan ju inte sitta instängda hemma tills det här går över(när gör det det btw?)?

Vad gör man egentligen när man står där i affären/på lekplatsen/hemma i hallen med sin nästan 2 åring som vrålar, tårarna sprutar och dunkar skallen i väggen? Hur undviker man bäst?
Jag försöker låta honom göra själv och "hjälpa till" men det blir också fel eftersom det inte går perfekt direkt.
Jag håller på att bli tokig själv

 

[Vogue]

Sonen är konstant arg/upprörd/frustrerad/ledsen nuförtiden. Jämt. Hela dagen från att vi går upp tills han somnar är fylld av missnöje, konflikt och utbrott. Inget är bra.

Han fyller 2 år om ett par månader så jag antar att det är den så kallade "2 års trotsen" även om jag nu inte tycker att ordet "trots" passar så bra.
Jag ser ju att han för det mesta är frustrerad och/eller överväldigad av situationen. Men han får sånna utbrott och då hjälper inget. Han storgråter, skriker, slår sig själv i huvudet, dunkar huvudet mot vägg/möbler, biter sig i händerna och kastar saker omkring sig. Och det håller på läääänge, 40 min är inte ovanligt.
Det går inte att trösta men funkar heller inte att låta honom lugna sig på egen hand. Ofta får jag antingen hålla honom i famnen trots att han slår mig och kämpar emot eller så får han klänga runt benen på mig och gråta och skrika om jag inte kan släppa allt just på sekunden(vi måste ju t ex äta ibland =laga mat).
Hans pappa får knappt ta i honom just nu, iaf inte om jag är hemma. För en månad sedan var det tvärtom så det är inget fel på deras relation i övrigt. Men det innebär att jag får ta det mesta av all denna ilska just nu.

Jag vill ju honom bara väl och förstår att det bara är en fas. Men hur tar man sig igenom dagarna? Hur orkar man?! Jag vill bara stänga in mig i garderoben och gråta. Jag är så trött på att försöka göra nåt överhuvudtaget när det ändå bara blir ilska och missnöje. Men vi kan ju inte sitta instängda hemma tills det här går över(när gör det det btw?)?

Vad gör man egentligen när man står där i affären/på lekplatsen/hemma i hallen med sin nästan 2 åring som vrålar, tårarna sprutar och dunkar skallen i väggen? Hur undviker man bäst?
Jag försöker låta honom göra själv och "hjälpa till" men det blir också fel eftersom det inte går perfekt direkt.
Jag håller på att bli tokig själv

Har ni gjort någon utredning för en neurologisk funktionsnedsättning?, hans utbrott är typiska för ett barn med någon form av en autismspektrumstörning

 

[Retro]

Jag frågade en kompis om hon hade några tips i frågan häromdagen och fick svaret "överlev".

Vi är i samma situation hemma och jag tror inte det finns några allmängiltiga tips, det låter som du gör allt du kan. En del barn är jävligt arga i perioder tror jag. Jag har också bara ett barn så jag är ingen expert men jag har ett barn med oerhört mycket vilja. Det kommer att komma bättre perioder men ingen kan säga när.

Vad jag försöker göra, en del saker funkar ibland och ibland funkar inget alls.
Lek! Försök göra saker som ska göras till en lek! Sjukt svårt när allt är så frustrerande och du själv säkert är frustrerad men med lite tur funkar det. Låtsas att overallens armar och ben är rutschkanor som armarna och benen ska åka genom, låtsas borsta tänderna på gosedjuret om barnet inte vill komma, osv.

Låt barnet lugna sig. Antagligen individuellt vad som hjälper, vår vill gärna vara ifred och sen att man knackar på dörren dit hon gått - det är roligt. Ibland måste de också sitta i knä och gosa en stund. Jag håller dock aldrig fast dottern när hon är arg om hon inte vill, det blir värre för oss då. Tänk på att precis efter ett utbrott är barnen mer känsliga, då är det OK att gå på äggskal och gå med på saker man kanske inte gått med på annars ...

Försök att göra roliga saker! Om det enda som är kul är att bada badkar tex, då är det faktiskt inget fel att bada badkar flera gånger om dagen om det behövs.

Fråga om hjälp. Jag har precis ringt mina föräldrar som bor 30 mil bort och bett dem komma någon helg för att vi behöver verkligen avlastning, om det så bara är för några timmar (dessutom brukar hon vara lugnare med andra än sina föräldrar ...)

I korthet, gör vad som funkar bara. Du är inte ensam och du är en jävligt bra förälder (annars skulle du inte fråga om hjälp)!

 

[SpanskaLoppan]

Har ni gjort någon utredning för en neurologisk funktionsnedsättning?, hans utbrott är typiska för ett barn med någon form av en autismspektrumstörning

Jag har en del psykologi studier bakom mig och är ganska inläst på just npf hos barn av andra anledningar också och tycker inte att det stämmer alls.
Jag har också träffat en hel del små barn och bott ihop med ett av dem och tycker att sonen verkar vara en alldeles vanlig tvååring. Jag har bara inte varit förälder till nån tvååring förut. Det är lättare att hantera när man bara är "lektant"...

Han har innan detta alltid varit så kallat "normal". Varit tidig i utveckling på alla plan, både gick och pratade innan han fyllde ett, alltid varit väldigt social och glad och enligt förskolepersonalen tydligt trygg i sig själv och i sin relation till oss föräldrar.

Jag är inte orolig över att nåt skulle vara "fel". Bara trött...

 

[Vogue]

Jag har en del psykologi studier bakom mig och är ganska inläst på just npf hos barn av andra anledningar också och tycker inte att det stämmer alls.
Jag har också träffat en hel del små barn och bott ihop med ett av dem och tycker att sonen verkar vara en alldeles vanlig tvååring. Jag har bara inte varit förälder till nån tvååring förut. Det är lättare att hantera när man bara är "lektant"...

Han har innan detta alltid varit så kallat "normal". Varit tidig i utveckling på alla plan, både gick och pratade innan han fyllde ett, alltid varit väldigt social och glad och enligt förskolepersonalen tydligt trygg i sig själv och i sin relation till oss föräldrar.

Jag är inte orolig över att nåt skulle vara "fel". Bara trött...

Okej!

Då får det mig att fundera på om något i hans liv ändrats?
Alltså ett husdjur som kommit till eller försvunnit, någon närstående eller liknande?

Sen får man ju inte skriva såhär, men övergrepp på dagis eller liknande?

Finns ju avlastningsfamiljer tex varannan helg eller 1-2 nätter i veckan?

 

[SpanskaLoppan]

Jag frågade en kompis om hon hade några tips i frågan häromdagen och fick svaret "överlev".

Vi är i samma situation hemma och jag tror inte det finns några allmängiltiga tips, det låter som du gör allt du kan. En del barn är jävligt arga i perioder tror jag. Jag har också bara ett barn så jag är ingen expert men jag har ett barn med oerhört mycket vilja. Det kommer att komma bättre perioder men ingen kan säga när.

Vad jag försöker göra, en del saker funkar ibland och ibland funkar inget alls.
Lek! Försök göra saker som ska göras till en lek! Sjukt svårt när allt är så frustrerande och du själv säkert är frustrerad men med lite tur funkar det. Låtsas att overallens armar och ben är rutschkanor som armarna och benen ska åka genom, låtsas borsta tänderna på gosedjuret om barnet inte vill komma, osv.

Låt barnet lugna sig. Antagligen individuellt vad som hjälper, vår vill gärna vara ifred och sen att man knackar på dörren dit hon gått - det är roligt. Ibland måste de också sitta i knä och gosa en stund. Jag håller dock aldrig fast dottern när hon är arg om hon inte vill, det blir värre för oss då. Tänk på att precis efter ett utbrott är barnen mer känsliga, då är det OK att gå på äggskal och gå med på saker man kanske inte gått med på annars ...

Försök att göra roliga saker! Om det enda som är kul är att bada badkar tex, då är det faktiskt inget fel att bada badkar flera gånger om dagen om det behövs.

Fråga om hjälp. Jag har precis ringt mina föräldrar som bor 30 mil bort och bett dem komma någon helg för att vi behöver verkligen avlastning, om det så bara är för några timmar (dessutom brukar hon vara lugnare med andra än sina föräldrar ...)

I korthet, gör vad som funkar bara. Du är inte ensam och du är en jävligt bra förälder (annars skulle du inte fråga om hjälp)!

Tack för support

INGET funkar här just nu. Jag leker, fjantar och busar. Skojar och fånar. Funkar ej.
Det brukade vara kul att "skaka ner O i overallen". Nope inte nu.
Bada kan vara kul men föregås av brottningsmatch för han vill inte ta av tröjan(och inte bada med den på, jag har testat)och sen en till för han vill baske mig inte gå ur badet sen. Fast inte sitta kvar heller.
Leka? Jodå. Om allt blir precis som unge mannen tänkt sig och jag är tyvärr inte tankeläsare så det blir det ju inte. Han älskar musik och vi dansar ofta ihop. Mamma snurrar åt fel håll=45 min total meltdown


Jag försöker använda lågaffektivt bemötande och andas andas andas. Men det börjar ta emot att gå upp på morgonen...

 

[Retro]

Tack för support

INGET funkar här just nu. Jag leker, fjantar och busar. Skojar och fånar. Funkar ej.
Det brukade vara kul att "skaka ner O i overallen". Nope inte nu.
Bada kan vara kul men föregås av brottningsmatch för han vill inte ta av tröjan(och inte bada med den på, jag har testat)och sen en till för han vill baske mig inte gå ur badet sen. Fast inte sitta kvar heller.
Leka? Jodå. Om allt blir precis som unge mannen tänkt sig och jag är tyvärr inte tankeläsare så det blir det ju inte. Han älskar musik och vi dansar ofta ihop. Mamma snurrar åt fel håll=45 min total meltdown


Jag försöker använda lågaffektivt bemötande och andas andas andas. Men det börjar ta emot att gå upp på morgonen...

Alltså jag förstår PRECIS hur det är och har helt slut på idéer själv!

Det du beskriver om dansen där mamma snurrar åt fel håll, exakt samma sak skulle kunna hända hemma hos oss . I morse hade vi jordens utbrott för att jag åt min gröt med fel sked, lätt att komma i tid till dagis med de förutsättningarna.

Vi gör samma sak, djupandas. Jag kan inte så mycket om lågaffektivt bemötande men det lilla jag vet så försöker vi med det.

Försök dela på er ibland? Det är svinjobbigt att vara ensam med ett argt barn men den som är iväg och gör något på egen hand kanske har mer energi med sig sen.

Virtuell kram alltså, kämpa på! Det går över, någon gång.

 

[SpanskaLoppan]

Okej!

Då får det mig att fundera på om något i hans liv ändrats?
Alltså ett husdjur som kommit till eller försvunnit, någon närstående eller liknande?

Sen får man ju inte skriva såhär, men övergrepp på dagis eller liknande?

Finns ju avlastningsfamiljer tex varannan helg eller 1-2 nätter i veckan?

Nej allt är som vanligt. Alltså jag tror verkligen inte att nåt är FEL eller att han mår dåligt på nåt vis. Tror inte på nåt galet på förskolan heller.
Min teori är nog mer att det har hänt mycket i hans mentala utveckling den senaste tiden och att han kanske har lite svårt att greppa sina nya färdigheter. Och att han nog vill lite för mycket ibland. I kombination med tvååringens syn på världen
Han pratar t ex väldigt mycket och bra nu, enligt fsk personal pratar han som en genomsnittlig treåring. Men det har kanske blivit mycket för den lilla skallen tänker jag.

 

[supersonic]

Spontant tänker jag på bup. Har ingen egen erfarenhet varken av dem eller ungar som får sådana utbrott men jag vet att bup kan hjälpa i relationen förälder - barn. Tror de har en stödtelefon? Min snart fyraåring kan bryta ihop då och då men aldrig så som din tvååring och har aldrig gjort heller. Å andra sidan är barn väldigt olika. Men kolla upp om det finns hjälp att få från bup!

 

[SpanskaLoppan]

Alltså jag förstår PRECIS hur det är och har helt slut på idéer själv!

Det du beskriver om dansen där mamma snurrar åt fel håll, exakt samma sak skulle kunna hända hemma hos oss . I morse hade vi jordens utbrott för att jag åt min gröt med fel sked, lätt att komma i tid till dagis med de förutsättningarna.

Vi gör samma sak, djupandas. Jag kan inte så mycket om lågaffektivt bemötande men det lilla jag vet så försöker vi med det.

Försök dela på er ibland? Det är svinjobbigt att vara ensam med ett argt barn men den som är iväg och gör något på egen hand kanske har mer energi med sig sen.

Virtuell kram alltså, kämpa på! Det går över, någon gång.

Det låter hemskt men f-n så skönt att höra att det är likadant hos andra! Det är alltså inte jag som är helt värdelös på att vara förälder

Vi har vanligtvis fin avlastning av min mamma men just nu drar vi på nån monsterförkylning och hon vill av förståeliga skäl helst undvika smitta.
Vi får försöka bli bättre på att dela på oss, men sambon jobbar heltid och jag 73% så jag är ju den som är mest hemma i vilket fall...

Och humör har ungen. Och massa VILJA!
Så även jag medan hans pappa är långt mer chill och lite lik Ior i Nalle Puh. Jag och ungen är mer.... som vulkaner

 

[pollex]

Jag tycker att du låter så klok här i tråden, men förstår att du blir trött! Jag tror att det viktigaste nu är att du hittar andningshål så att du orkar fortsätta som du redan gör, så kommer du en dag märka att det har lättat. Utveckling är jobbigt, även för omgivningen . Vartefter hittar man strategier för olika situationer och ibland så tror jag att de (barnen ) bara måste få vråla sig igenom frustrationen över att omvärlden och personerna i den inte är statister i deras egen värld X antal gånger innan de kan landa i att vissa saker är som de är.

 

[supersonic]

Rättar mig själv lite, "en väg in" kallas det (telefonnumret man kan ringa) och vem som helst kan ringa och prata av sig. Självklart bestämmer ni er själva för om det behövs eller inte men om du tycker att det börjar bli jobbigt att gå upp på morgnarna kanske ni behöver lite stöd? Det är säkert en fas han ska gå igenom och som du säger sker det ju mentala språng lite då och nu. Han kanske behöver få hjälp att processa denna fas? Inget konstigt med det och det behöver inte alls betyda att något är "fel" utan bara att vi är olika. Tycker du är grym som kämpar på.

 

[Retro]

Han pratar t ex väldigt mycket och bra nu, enligt fsk personal pratar han som en genomsnittlig treåring. Men det har kanske blivit mycket för den lilla skallen tänker jag.

En sak som både vi och förskolepersonalen upptäckt vad gäller vår dotter, hon är också väldigt duktig på att prata och formulera sig, är att det är så himla lätt att tro att hon ska förstå mer för att hon pratar så bra. Ibland känns det som att vi tycker "men det borde du verkligen förstå" när dottern blir arg men hon är faktiskt bara 2, fast hon pratar som en 3-åring och logiken och känslorna är inte alls utvecklade på samma sätt.
Vad jag försöker säga, ibland tror jag det är lätt att ställa för höga krav på ett verbalt barn. Nu låter det inte som att du gör det men när även förskolepersonalen erkänner att de hamnar i den fällan känns det som det är lätt att göra så det kan vara bra att tänka på.

Och så en grej som ibland är rolig med de här perioderna! Ofta har de ju med utveckling att göra så plötsligt visar de nya färdigheter mitt i alltihop och då blir man så hiiiimla stolt och glad

 

[Badger]

Det låter hemskt men f-n så skönt att höra att det är likadant hos andra! Det är alltså inte jag som är helt värdelös på att vara förälder

Vi har vanligtvis fin avlastning av min mamma men just nu drar vi på nån monsterförkylning och hon vill av förståeliga skäl helst undvika smitta.
Vi får försöka bli bättre på att dela på oss, men sambon jobbar heltid och jag 73% så jag är ju den som är mest hemma i vilket fall...

Och humör har ungen. Och massa VILJA!
Så även jag medan hans pappa är långt mer chill och lite lik Ior i Nalle Puh. Jag och ungen är mer.... som vulkaner

Vi har nog mest duckat och andats och känt att det kommer att gå över, det kommer att gå över.
Fast A har aldrig varit riktigt så irriterad (har aldrig haft meltdowns om 40 minuter såvitt jag kan minnas). Däremot har han hela tiden haft perioder av totala underbara barnet och perioder som varit mer hm påfrestande. Och vi påminner varandra om att det tar slut och det går över och det kan ta bara ett par veckor så lägger det sig. (I flera år tex kunde han "aldrig" somna under en period på vintern, kom som klockan varje år i december. Får mig att tänka på att han svårt att somna just nu.)

Våra trick fungerar nog inte på ditt barn, men har för mig att vi brukade sträva ut när det krisade ihop. Lämna hemmet och sträva mot biblioteket (som hos oss är typ en öppen förskola) Leos Lekland eller vad som. Men det gör säkert saken bara värre för något annat barn.

 

[Rhinos]

Tycker att @Retro skrev så himla bra i sitt första inlägg.

Vår son är nu 2 år och 9 månader och har blivit betydligt mindre frustrerad de senaste månaderna. Han har tidigare kunnat få utbrott om det mesta och sprungit skrikande runt i lägenheten och kastat saker omkring sig. Han har dock inte varit riktigt lika ”extrem” som du beskriver att din son är, men jag känner igen frustrationen.

Sonen är också otroligt verbal och har alltid varit känslig för intryck. Jag vet inte om det har något med saken att göra men han kan ibland ”fastna” i en tanke och ha svårt att komma ur det.

Vi har försökt avleda med något annat (t.ex. titta på bilar genom fönstret som han vanligtvis älskar) men jag tycker inte det fungerar särskilt bra. Han fastnar liksom i sin frustration på ett sätt som är svår att bryta. Maken är något bättre på att avleda, men det kan ta ett bra tag.

Att försöka prata med honom fungerar inte utan gör honom nästan bara mer frustrerad. Det bästa har varit att låta honom vara och erbjuda tröst när han varit mottaglig för det. Det kan ta tid, men det är det enda vingar kunnat göra. Förstår dock att det är svårt i ditt fall eftersom han gör illa sig själv och håller på så pass länge.

Har ni provat att berätta för honom vad ni ska göra under dagen? Inte särskilt detaljerat såklart, men att berätta att ni först ska äta frukost, sedan åka till dagis, sedan åka och handla, sedan äta mat osv? Jag upplever att det fungerat ganska bra på vår son att åtminstone berätta de kommande 3-4 händelser som kommer under dagen. Då har han liksom landat i tanken.

Kan försöka trösta dig med att jag var tvungen att tänka efter och påminna mig själv om att vår värsta sådan fas faktiskt har gått över, och att det gick över utan att vi märkt av det. Och du är absolut ingen dålig förälder.

 

[TinyWiny]

Det stavas frustration. Frustrationen i ett litet barn när det inte blir som hen har tänkt sig är total och då blir det också totalt kaos när det blir fel. Problemet när de är så små är att även om de har ett bra tal som din har så är det inte alls säkert att de kan uttrycka det de vill/känner/tänker. Talet kan förvilla en som vuxen, göra att man lyssnar på vad barnet säger med orden och gör det hen ber men missar att de inte säger vad de faktiskt menar ibland eller att de inte ens vet vad de vill ibland och då blir det kaos igen.
Som "jag vill ha en banan" du tar fram en banan, öppnar den och ger till barnet som faller ihop i en hög och illvrålar. Vad blev fel? Barnet vill kanske egentligen ha ett äpple men sa fel... Eller ville öppna själv, eller du öppnade i fel ände eller ville ha den skuren med skalet intakt eller... Jag började visa bananen och frågade om jag skulle öppna och då i vilken ände. Då hann barnet ibland säga nej inte sån också kunde man fixa misstaget innan det var försent enligt barnets åsikt ock kaoset inträdde. Tillåta sig att inte stå på sig i onödan "men du ville ju ha en banan" utan istället fråga, vad blev fel? Att på så sätt ge barnet en utväg. Be att barnet använder sina ord för att du inte förstår vad han vill när han skriker. Det är också viktigt att bestämma sig för vilka strider man vill ta och ta dem. Det är lätt att man släpper på det ena och det andra för att man inte orkar också blir man arg istället för att inget fungerar till slut. Det är tryggare att vara arg och frustrerad inom ramar än att vara arg ute i tomma intet. Ilskan går över fortare om man vet att man aldrig får klättra på balkongräcket än om man får det ibland men inte ibland (ja extremt exempel men du förstår vad jag menar). Vet man att man måste bada och att det inte är något man kan komma ifrån så är det enklare att då vara arg en stund och sedan acceptera än att man får gå smutsig och sedan blir föräldern arg och bara gör. Förutsägbarhet ger trygghet.
Det är en tuff tid men det handlar om utveckling och det enda man kan göra är att andas. Känslan inom en som förälder är verkligen inte rolig när det blir fel men det blir bättre. Det blir bättre. Så andas och upprepa, det blir bättre, det blir bättre. Det är något alla barn och alla föräldrar går igenom mer eller mindre men det blir bättre.

 

[westernsuzie]

Sonen är konstant arg/upprörd/frustrerad/ledsen nuförtiden. Jämt. Hela dagen från att vi går upp tills han somnar är fylld av missnöje, konflikt och utbrott. Inget är bra.

Han fyller 2 år om ett par månader så jag antar att det är den så kallade "2 års trotsen" även om jag nu inte tycker att ordet "trots" passar så bra.
Jag ser ju att han för det mesta är frustrerad och/eller överväldigad av situationen. Men han får sånna utbrott och då hjälper inget. Han storgråter, skriker, slår sig själv i huvudet, dunkar huvudet mot vägg/möbler, biter sig i händerna och kastar saker omkring sig. Och det håller på läääänge, 40 min är inte ovanligt.
Det går inte att trösta men funkar heller inte att låta honom lugna sig på egen hand. Ofta får jag antingen hålla honom i famnen trots att han slår mig och kämpar emot eller så får han klänga runt benen på mig och gråta och skrika om jag inte kan släppa allt just på sekunden(vi måste ju t ex äta ibland =laga mat).
Hans pappa får knappt ta i honom just nu, iaf inte om jag är hemma. För en månad sedan var det tvärtom så det är inget fel på deras relation i övrigt. Men det innebär att jag får ta det mesta av all denna ilska just nu.

Jag vill ju honom bara väl och förstår att det bara är en fas. Men hur tar man sig igenom dagarna? Hur orkar man?! Jag vill bara stänga in mig i garderoben och gråta. Jag är så trött på att försöka göra nåt överhuvudtaget när det ändå bara blir ilska och missnöje. Men vi kan ju inte sitta instängda hemma tills det här går över(när gör det det btw?)?

Vad gör man egentligen när man står där i affären/på lekplatsen/hemma i hallen med sin nästan 2 åring som vrålar, tårarna sprutar och dunkar skallen i väggen? Hur undviker man bäst?
Jag försöker låta honom göra själv och "hjälpa till" men det blir också fel eftersom det inte går perfekt direkt.
Jag håller på att bli tokig själv

Gahh vet precis vad du går igenom, har gått igenom den där supertuffa 2-2,5-årsperioden med två barn speciellt dottern kunde få såna galna utbrott och tror att hon hade det extra tufft eftersom hon dessutom fick en lillebror då. Kommer ihåg en gång då mormor kom och hälsade på och undrade vad som hade hänt för golvet var helt blött. Jo det va dottern som hade fått ett av sina sedvanliga 45-minutersutbrott så tårarna sprutade över hela golvet

Jag tror man mest får välja sina strider litegrann, lirka och avleda sig fram och försöka överleva. T.ex. sonen har mycket humor, så med honom har det förvånansvärt ofta gått att ”skoja bort” det, men givetvis med fingertoppskänsla, det kunde lika gärna barka åt helsike om man började skoja vid fel tillfälle Visa förståelse, typ ”ja blev du arg för att mamma gjorde så, ja jag förstår att det inte va så kul, ville du göra själv”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att ibland säga nej och stå på sig, fast man vet att det kommer resultera i en timmes gallskrik.
När vredesutbrotten kommer och de typ har slagit och sparkat omkring sig har jag hållit mig undan, sen när det värsta är över och de verkar mottagliga för det har jag tagit upp barnet i famnen, lugnat och försökt prata om det som hände.

Och kom ihåg att det kommer gå över!! Nu är vår son snart tre och en harmonisk härlig liten kille igen, dock fortfarande med mycket energi och vilja det går verkligen inte att tro att det är samma barn som i somras!

 

[SpanskaLoppan]

Tack allihop för era medkännande och engagerade svar!
Det ÄR skönt att höra att man inte är ensam även om jag ju fattar det ändå.

Jag kan så väl se att han blir alldeles full av känslor som han inte vet vad han ska göra med. Och så brister det och världen går under för honom.
Han verkar vara i ett väldigt ängsligt skede på det stora hela, blir lätt skrämd och pratar mycket om "inte farligt/ingen fara". Jag är så säker man kan vara på att ingen varit elak mot honom.
Han vägrar äta numera också, inte ens sånt han brukar tycka om. Bara spottar ut och säger "inge god/tycker inte om". Vi låter det vara så länge han inte tappar för mycket i vikt. Han brukar få i sig lite kvarg och nyponsoppa iaf. Och välling. Det ger sig nog ihop med resten. Bara han inte tynar bort först

Ska tänka på det som flera skriver; att man lätt lyssnar för mycket på orden när de är så tidiga i talet. @TinyWiny ditt exempel med bananen är så klockrent vad som kan orsaka 30 min kaos här hemma. Och mitt i står jag som ett frågetecken och känner bara att "jamen du sa ju banan! Du har ju alltid tyckt om banan! Vad hände".
Inser att det är klart att talet ställer till det. Jag tänker inte på det men sonen är ju faktiskt trespråkig! Inte konstigt att det blir trassel. Även om jag upplever att han nästan bara använt svenskan under vintern. Kanske det i hans huvud är franska eller swahili, och så fattar inte morsan! Snacka om irriterande

Som sagt, jag tror inte att nåt är fel på nåt vis utan att jag har en viljestark liten kille här hemma som nog har utvecklats lite fortare än han själv hängde med i och nu är allt så stort och komplicerat och så vill han så mycket hela tiden.
Önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa honom. Just nu försöker jag hålla mig till tålamod, kärlek, närhet och att hjälpa honom sätta ord på det han känner. Så gott det går.

 

[TinyWiny]

Tack allihop för era medkännande och engagerade svar!
Det ÄR skönt att höra att man inte är ensam även om jag ju fattar det ändå.

Jag kan så väl se att han blir alldeles full av känslor som han inte vet vad han ska göra med. Och så brister det och världen går under för honom.
Han verkar vara i ett väldigt ängsligt skede på det stora hela, blir lätt skrämd och pratar mycket om "inte farligt/ingen fara". Jag är så säker man kan vara på att ingen varit elak mot honom.
Han vägrar äta numera också, inte ens sånt han brukar tycka om. Bara spottar ut och säger "inge god/tycker inte om". Vi låter det vara så länge han inte tappar för mycket i vikt. Han brukar få i sig lite kvarg och nyponsoppa iaf. Och välling. Det ger sig nog ihop med resten. Bara han inte tynar bort först

Ska tänka på det som flera skriver; att man lätt lyssnar för mycket på orden när de är så tidiga i talet. @TinyWiny ditt exempel med bananen är så klockrent vad som kan orsaka 30 min kaos här hemma. Och mitt i står jag som ett frågetecken och känner bara att "jamen du sa ju banan! Du har ju alltid tyckt om banan! Vad hände".
Inser att det är klart att talet ställer till det. Jag tänker inte på det men sonen är ju faktiskt trespråkig! Inte konstigt att det blir trassel. Även om jag upplever att han nästan bara använt svenskan under vintern. Kanske det i hans huvud är franska eller swahili, och så fattar inte morsan! Snacka om irriterande

Som sagt, jag tror inte att nåt är fel på nåt vis utan att jag har en viljestark liten kille här hemma som nog har utvecklats lite fortare än han själv hängde med i och nu är allt så stort och komplicerat och så vill han så mycket hela tiden.
Önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa honom. Just nu försöker jag hålla mig till tålamod, kärlek, närhet och att hjälpa honom sätta ord på det han känner. Så gott det går.

Du finns där för honom och ger honom kärlek, tålamod och närhet. Exakt det han behöver Mer kan du inte göra men att veta att man inte är ensam och framförallt att det går över kan hjälpa när man står där frågande igen med taggen värkande i hjärtat.

 

[Honungshumlan]

Vi har en enormt viljestark 2.5åring här hemma. Strider väljs noga och ibland är det nyttigt att uppleva konsekvenser av sina val.
Idag vägrade han tex. ta på sig skorna när vi skulle gå hem från fsk, så han fick gå över fsk gården till barnvagnsparkeringen utan skor. Han sa blöt nästan med en gång, varpå jag frågade om han ville ta på skorna, det ville han inte så då fick han gå utan. Det är inte något han far illa av tycker jag sålänge jag ger möjligheten att ta på skorna/jackan. Nästa gång brukar det vara lättare för honom att förstå och minnas att det är kallt ute utan kläder.

Att hålla sig lite kall eller likgiltig när viljan är som starkast funkar bäst här. Blir jag själv arg blir det pannkaka av allt. När han är mottaglig frågar jag om han vill ha en kram, vilket han oftast vill. Vill han inte så behöver han såklart inte kramas.

Vi har också alltid med något ätbart när vi åker iväg. Dels är sonen en riktig blodsockerspelare som blir på vidrigt humör när dippar kommer och det går alltsom oftast att motivera till att tex. Lämna lekplatsen om det finns en banan i bilen.
Vi förvarnar också flera gånger innan något roligt ska ta slut. Ibland tar han då eget initiativ och säger hejdå till det roliga och går därifrån självmant. Känns som ett halleluja moment varje gång