Könsidentitet

ameo

Trådstartare
Moderator
Det pratas mycket om könsidentitet numera.
Hur känner man sin könsidentitet? Hur känns det när det är rätt eller fel? Eller inte känns alls?
Har DU en tydlig könsidentitet?
Är det möjligen så att man inte nödvändigtvis känner en tydlig könsidentitet om man känner sig rätt i den kropp man är född i?
Många frågor...
 
Självklart kan man ha en otydlig könsidentitet även om man känner sig i rätt kropp.
Könsidentitet är så mångfacetterad
Jag känner mig som kvinna först efter 35
Även om jag fött barn.
Innan var det liksom : äh vem bryr sig och spelar ingen roll.
Sen har jag inga problem med andras könsidentitet.
Huvudsaken är att de mår bra
 
Jag är kvinna men är inte starkt könstypisk, det syns att jag är kvinna men jag märker att jag inte blir bemött som mer könstypiska kvinnor.
Könsidentitet är inget som känns viktigt för mig.
 
Jag är en cis-kvinna. Har alltid vetat att jag är just kvinna/tjej/flicka. Det finns inget i den könsidentiteten som skaver för mig och bara tanken på att vara nått annat känns fel.
Jag utgår från att de som upplever någon form av annan könsidentitet känner på ungefär samma sätt som jag gör fast gällandes deras egna identifikation och de har EXAKT samma rätt till den känslan som jag har till min.

Sedan att det absolut finns saker med att vara kvinna som skaver (gissa varför jag är feminist liksom) men de är utanför själva könsidentiteten så att säga.
 
Intressant fråga som jag har tänkt en del på.

Jag blir djupt illa berörd om jag blir kallad annat än hon. Tror att jag är formad av min uppväxt där mitt förnamn många gånger tolkats som manligt. Dessutom tvingade min mamma mig att ha kort hår innan jag fick bestämma själv som 12-åring. Mamma är väldigt flärdfri och fick under 40- och 50-talet när hon växte upp ha rosetter i håret och volangklänningar, vilket hon avskydde. Hon ville att hennes döttrar skulle slippa sånt och växa upp till kvinnor i en värld där utseende var sekundärt.

Tanken är förstås väldigt god, men det skapade istället ett intresse för kläder och smink hos kanske framför allt mig. Dock var jag mindre intresserad av skönhet utan mer hur man kunde använda kläder och smink för att skapa en identitet. Jag blev punkare och sedan svartrockare. Numera som 50+ har jag långt hår, klänningar och läppstift och jag hoppas verkligen inte att någon tror att jag är man utifrån att de tror att mitt förnamn är manligt.

Då jag i mitt yrkesliv har träffat människor som av olika anledningar inte känt sig bekväma med att bli könade utifrån namn, personnummer, utseende eller vad det kan vara som gör att omgivningen placerar dem i ett visst fack har jag alltid försökt att vara noga med att kalla personen det den själv vill. Det är individen själv som bestämmer vad denne vill bli kallad för och det ska andra respektera.
 
Är det möjligen så att man inte nödvändigtvis känner en tydlig könsidentitet om man känner sig rätt i den kropp man är född i?

Jag liknar det vid att bära kläder. Om kläderna passar och inte avviker så mycket från norm att man får problem för det, då är det lätt att inte lägga någon direkt vikt vid vad man har på sig. Skaver något eller kläderna är väldigt "fel för sammanhanget", då är det nästan omöjligt att ignorera.

Så, min slutsats är att om man tycker att något "inte spelar så stor roll" så är man nästan alltid någorlunda i balans med sig själv och/eller normen.

(Sen finns det människor som kläder är väldigt viktigt för, och de kommer alltid vara väldigt medvetna om vad de har på sig och varför.)

Jag, som 41-årig kvinna, blir inte sällan tagen för pojke. Det är inget som bekymrar mig om det inte medför andra antaganden som inte passar mig i sammanhanget.
I jobbsammanhang förutsattes jag tidigare vara man tills de hade träffat mig. Det störde mig desto mer, eftersom det bara är ett tydligt tecken på att kvinnor inte antogs ha min yrkesroll.
 
Det pratas mycket om könsidentitet numera.
Hur känner man sin könsidentitet? Hur känns det när det är rätt eller fel? Eller inte känns alls?
Har DU en tydlig könsidentitet?
Är det möjligen så att man inte nödvändigtvis känner en tydlig könsidentitet om man känner sig rätt i den kropp man är född i?
Många frågor...
Jag är helt klar över att jag är kvinna. Min kropp känns som min.
Däremot är jag inte bekväm med den stereotypa kvinnobilden. Jag är inte lagd åt det behagfulla hållet. Lägger inte huvudet på sned när jag talar med MÄN.;). Plutar inte med läpparna och tar inte foton snett uppifrån.

Har t.om.blivit tillsagd av en yngre manlig kollega att försöka vara lite mer kvinnlig... efter en dipy med en.äldre man som älskade nedvärderande skämt.

Jag kan klara mig själv och det jag kroppsligt orkar gör jag. Även om kvinnor i min ålder förväntas behöva manlig "hjälp",

Ja, min kropp är min men könsbilden skaver
 
Jag har alltid tyckt det varit mindre lätt att veta vad jag känner mig bekväm med. Har varierat i livet mellan olika könsuttryck, men har numera funnit mig bekväm i att vara kvinna.
För mig har det hängt ihop med min sexualitet, ju mer bekväm jag blivit i att jag är lesbisk, desto med bekväm har jag blivit i min kvinnlighet.
 
Jag har också funderat mycket på det och skulle önskat att jag kunde förstå. Däremot så accepterar jag att andra känner andra saker.

Jag tänker såhär - mitt kön är kvinna. I övrigt är jag den jag är, jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats, renoverar och bygger, rider osv. Det är den jag är. Jag känner mej inte kvinnlig eller manlig.
 
För mig spelar det ingen roll vad folk tycker att jag är. Jag ser dock ut som en kvinna och behandlas som en kvinna. Det är helt okej för mig. Kön har väldigt lite med vem jag är eller mina intressen. Hade varit lika nöjd om jag var född som man.

Jag stör mig dock ofantligt över att jag blir tjatat på att jag borde ha mina pronomen tillgängliga så att folk kan se det på instagram/discord/facebook. Jag skiter i vad folk använder på mig men jag vill absolut inte bli tvingad att klistra på en label på mig själv.
 
Varför ska man plötsligt behöva arrangera sig in ett könsidentitets-led? Ännu fler fack, fler ramar, fler grupperingar. Och fler punkter att pricka av i sin "identifiering". Du store tid. Folk får väl vara som de vill/är utan att behöva sätta en offentlig stämpel på sig. Det gör ju bara livet besvärligare.
 
Jag är helt klar över att jag är kvinna. Min kropp känns som min.
Däremot är jag inte bekväm med den stereotypa kvinnobilden. Jag är inte lagd åt det behagfulla hållet. Lägger inte huvudet på sned när jag talar med MÄN.;). Plutar inte med läpparna och tar inte foton snett uppifrån.

Har t.om.blivit tillsagd av en yngre manlig kollega att försöka vara lite mer kvinnlig... efter en dipy med en.äldre man som älskade nedvärderande skämt.

Jag kan klara mig själv och det jag kroppsligt orkar gör jag. Även om kvinnor i min ålder förväntas behöva manlig "hjälp",

Ja, min kropp är min men könsbilden skaver
Men så bra du satte ord på hur jag känner det. Att ha en kvinnlig könsidentitet är liksom inte problemet, det är BILDEN av vad en kvinna är och ska vara som är problemet.
 
Varför ska man plötsligt behöva arrangera sig in ett könsidentitets-led? Ännu fler fack, fler ramar, fler grupperingar. Och fler punkter att pricka av i sin "identifiering". Du store tid. Folk får väl vara som de vill/är utan att behöva sätta en offentlig stämpel på sig. Det gör ju bara livet besvärligare.
Jag ser det tvärt om, en möjlighet för fler att få vara sig själva.
 
Varför ska man plötsligt behöva arrangera sig in ett könsidentitets-led? Ännu fler fack, fler ramar, fler grupperingar. Och fler punkter att pricka av i sin "identifiering". Du store tid. Folk får väl vara som de vill/är utan att behöva sätta en offentlig stämpel på sig. Det gör ju bara livet besvärligare.
Jag har aldrig satt en stämpel på mig själv för att jag är cis. Det är bara så jag är. Det gör det inte besvärligare eller trängre i offentligheten. Min könsidentitet är liksom där utan att jag upplever att den ständigt behöver kommuniceras,dem är jag absolut öppen för att personer med em mer glidande könsidentitet känner att de kan behöva kommunicera den mer eller mindre offentligt. Jag är trots allt priviligerad i att min fysiska och psykiska könsidentitet sammanfaller.
 
Det pratas mycket om könsidentitet numera.
Hur känner man sin könsidentitet? Hur känns det när det är rätt eller fel? Eller inte känns alls?
Har DU en tydlig könsidentitet?
Är det möjligen så att man inte nödvändigtvis känner en tydlig könsidentitet om man känner sig rätt i den kropp man är född i?
Många frågor...
Jag följer en tjej på Instagram som beskriver hur hennes könsdysfori känns. Jag har också sett ett klipp (saker du aldrig vågat fråga en transtjej) där det beskrivs på liknande sätt.

Jag säger inte att jag helt förstår men tidigare har jag tänkt att "om inte könsnormerna fanns, då skulle det kanske inte finnas transpersoner", men nu tänker jag att det nog skulle det ändå om det är själva kroppen som känns fel.

Jag kan inte påstå att jag är något annat än tjej (ordet kvinna ger mig rysningar). Även om jag helst skulle sluppit ha bröst, vilket dock inte är något jag går och tänker på dagligdags.

Kanske inte svarade på något du undrade över 😅
 
Jag har aldrig satt en stämpel på mig själv för att jag är cis. Det är bara så jag är. Det gör det inte besvärligare eller trängre i offentligheten. Min könsidentitet är liksom där utan att jag upplever att den ständigt behöver kommuniceras,dem är jag absolut öppen för att personer med em mer glidande könsidentitet känner att de kan behöva kommunicera den mer eller mindre offentligt. Jag är trots allt priviligerad i att min fysiska och psykiska könsidentitet sammanfaller.
Ungefär så resonerar jag också.
 
Jag kan inte påstå att jag är något annat än tjej (ordet kvinna ger mig rysningar). Även om jag helst skulle sluppit ha bröst, vilket dock inte är något jag går och tänker på dagligdags.

Kanske inte svarade på något du undrade över 😅
:D Jag är tvärtom.
Skulle nån annat än på skämt kala mig tjej skulle jag blir allvarligt upprör- Man är inte tjej i min ålder. Och ja ghar nog alltid haft svårt för "tjej". Tjejig rösträtt? Nä skulle inte tro det...

Det ger mig obehagliga associationer av fnitter i grupp, plutmunnar, överdriven sminkning och utseendefixering. Det är så inte jag.

Så - fördomar åt bägge hållen? :)
 
:D Jag är tvärtom.
Skulle nån annat än på skämt kala mig tjej skulle jag blir allvarligt upprör- Man är inte tjej i min ålder. Och ja ghar nog alltid haft svårt för "tjej". Tjejig rösträtt? Nä skulle inte tro det...

Det ger mig obehagliga associationer av fnitter i grupp, plutmunnar, överdriven sminkning och utseendefixering. Det är så inte jag.

Så - fördomar åt bägge hållen? :)

Tjej är mer neutralt i mitt huvud 😄. Typ som att det betyder "jag är inte man".

Vet inte säkert om det är själva ordet kvinna som låter vasst och otäckt eller associationerna som gör att jag ryser av det.

Du är ingen dam då? 😅😆

Tjejig rösträtt låter kanske lite tokigt ja...
 
:D Jag är tvärtom.
Skulle nån annat än på skämt kala mig tjej skulle jag blir allvarligt upprör- Man är inte tjej i min ålder. Och ja ghar nog alltid haft svårt för "tjej". Tjejig rösträtt? Nä skulle inte tro det...

Det ger mig obehagliga associationer av fnitter i grupp, plutmunnar, överdriven sminkning och utseendefixering. Det är så inte jag.

Så - fördomar åt bägge hållen? :)
För mig så är tjej någon som är yngre, säg mellan 13 och 28ish kanske? Brytningen mellan tjej och kvinna för mig är mer flytande och någonstans rotad i en känsla av att vet vem man är, hur man är och vad man är. Man har ett mer tydligt fokus i livet. Så tjej är för mig inget nedvärderande eller associerat med ett specifikt beteende utan mer ett sökande(?) om det är begripligt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
711
Senast: miumiu
·
Kropp & Själ Jag har insett att det är dags för mig att tackla min tandvårdsrädsla.. fobi.. men hur gör man? Jag har inte varit hos tandläkaren på...
Svar
9
· Visningar
296
R
Kropp & Själ Hej! Jag har två frågor som är om att bli sövd och så. 1. Ni som har blivit sövda hur känns det? Och hur går det till och hur känns det...
9 10 11
Svar
216
· Visningar
10 203
Senast: SiZo
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 617
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp