Kommer sakna brorsan

[Enny]

Hej! Jag är 13 år och min bror är 15 (går i nian) . Vi har väldigt bra relation och vi skrattar väldigt mycket tillsammans. Han ska börja gymnasiet i höst. Han vill inte så på gymnasiet i stan eftersom att det är lite för "låg klass". Han har mycket bra betyg och han förtjänar verkligen att gå på en annan skola i en annan stad (typ spetsutbildning). Och vi har varit i kollat på olika skolor, men ska ha gå på nån utav dem måste han flytta hemifrån (inga tåg till den staden) (han kommer att komma hem på helger). Men jag kommer sakna honom så mycke (kanske verkar fjantigt).
Till och med pappa och mamma säger att de kommer sakna honom. Jag och min bror kom på att vi kan ju flytta med honom, att vi flyttar till den staden, men mamma (och jag) vill på sätt och vis inte flytta för vi har det ju bra här, med sjötomt och en mysig liten by.
Så vad ska jag göra för att inte börja stört grina när han flyttat hemifrån?
Och hur är det st flytta? Jobbigt? Stressigt? (Har aldrig flyttat)

Och sorry för väldigt konstig tråd men så känns det just nu..

 

[TinyWiny]

Det är självklart att ni kommer sakna honom när han flyttar. Det är inte alls fjantigt. Jag grät massor när mina barn flyttade hemifrån. Det är helt naturligt och det vore ju hemskt om man inte saknade en familjemedlem som inte bor hemma längre.

Min dotter pluggar och bor i USA just nu så jag har inte träffat henne sedan i augusti och jag kan inte ens se ett kort på henne utan att börja gråta. Då har hon ändå bott hemifrån i några år innan men då såpass nära att vi iallafall kunde ses någon gång i månaden och prata i telefon ofta. Nu är det dels så fruktansvärt dyrt att ringa och sen gör tidsskillnaden det svårt att få till att skypa också så det blir mest att vi chattar på fb men det gör vi i gengäld nästan varje dag. Jag längtar så tills hon kommer hem i december.

Att man saknar någon, är ledsen och gråter är endel av livet. Så är det bara.

Att flytta kan både vara jobbigt, stressigt och spännande. Allt är ju nytt och man vet inte riktigt hur det fungerar med saker och ting på det nya stället. Jag tycker att ni ska sätta er ner hela familjen och diskutera igenom era olika alternativ så att ni kommer fram till något som känns bra för er allihopa.

Lycka till kram!

 

[Monifa]

Jag flyttade till gymnasiet och åkte mer eller mindre bara hem på loven. Klart att man saknade och blev saknad men både jag och mina föräldrar var överens om att detta var en del i att bryta sig loss och bli en egen och hade jag inte flyttat som 16 åring hade jag gjort det efter studenten. Familjen finns aldrig längre ifrån än ett telefonsamtal även fast att man inte ses varje dag.

För mig var det jobbigt första tiden men sen fann sig både jag och mina päron i situationen. Detta var ju det jag ville göra och de stöttade mig i mitt beslut. Hade nog blivit förbannad om dom hade försökt hålla mig hemma och begränsa mig för att dom inte kände sig bekväma med att jag flyttade (sen är jag envis, målinriktad och har alltid kört mitt race så jag kan förstå att alla inte tänker så). För mig var flytten det bästa jag hittills gjort i mitt liv, oerhört utvecklande och helt klart en väldigt rolig tid i mitt liv.

Var ledsen, prata om det (stötta varann i familjen, det blir lättare då) och det är okej att sakna men lägg inte det som en skuld över din bror över att han väljer att flytta. Livet tar inte slut, se det som att ett nytt kapitel börjar

 

[Lakritsnapp]

Jag förstår precis hur det känns. Upplevde samma sak när min syster flyttade hemifrån som 19 åring (jag var 17). Det är jobbigt men idag är det lätt att hålla kontakten ändå via dator eller telefon. I början är det säkert jättejobbigt för din bror också men fortsätter ni hålla kontakten och stöttar varandra så vänjer man sig efter ett tag. Förr eller senare flyttar de flesta hemifrån och ibland långt bort, det är en del av att bli vuxen.

 

[Mela99]

Jag och min syster är väldigt nära (skiljer fyra år) och hon har pluggat i Australien ett år och sen England två år och jag själv har jobbat i Norge och på Island. Det kändes ju sugigt ibland, MEN det finns ju internet och telefon. Du säger att han kommer komma hem på helgerna så då är det ju inte så farligt ändå =) Att ni ska flytta med känns ju lite drastiskt. Känns säkert jobbigt i början men var glad för hans skull och säkerligen kommer ni "vänja" er

Efter allt detta tog jag och syrran igen massa tid genom att resa till Afrika tillsammans i 8 månader och sen när vi kom hem började vi på samma jobb och samma avdelning haha.

Nu har hon dock börjat plugga igen, en 3½-årig utbildning på universitetet, så har inte lika mkt kontakt igen.

It´s not the end of the world! Men som andra säger - man får vara ledsen, absolut!

 

[Askur]

Min lillebror är 15 år och jag hade fruktansvärd separationsångest när jag flyttade hemifrån.
Min bror är mitt allt och min bästa vän trots att det skiljer så många år emellan oss. Det var hemskt att "skiljas" ifrån honom. Men det har jämnat ut sig med tiden och vi pratar/ses så ofta vi kan.

 

[Mirre]

Hej! Jag är 13 år och min bror är 15 (går i nian) . Vi har väldigt bra relation och vi skrattar väldigt mycket tillsammans. Han ska börja gymnasiet i höst. Han vill inte så på gymnasiet i stan eftersom att det är lite för "låg klass". Han har mycket bra betyg och han förtjänar verkligen att gå på en annan skola i en annan stad (typ spetsutbildning). Och vi har varit i kollat på olika skolor, men ska ha gå på nån utav dem måste han flytta hemifrån (inga tåg till den staden) (han kommer att komma hem på helger). Men jag kommer sakna honom så mycke (kanske verkar fjantigt).
Till och med pappa och mamma säger att de kommer sakna honom. Jag och min bror kom på att vi kan ju flytta med honom, att vi flyttar till den staden, men mamma (och jag) vill på sätt och vis inte flytta för vi har det ju bra här, med sjötomt och en mysig liten by.
Så vad ska jag göra för att inte börja stört grina när han flyttat hemifrån?
Och hur är det st flytta? Jobbigt? Stressigt? (Har aldrig flyttat)

Och sorry för väldigt konstig tråd men så känns det just nu..

Förstår att det känns trist att han ska flytta till en annan stad, men ni kommer ju träffas på helgerna och ni kanske kan prata i telefon och skype tex i veckorna.

 

[GoLightly]

Jag förstår att det känns tufft att brorsan flyttar, och du kommer säkert att sakna honom jättemycket till en början och det är ju helt ok att gråta om du känner att du behöver det. Men det blir lättare med tiden och ni kommer ju att träffas på helgerna och kan hålla kontakten däremellan med Skype och telefon.

Jag har flyttat ganska många gånger och tycker både att det är väldigt kul och lite sorgligt. Det är tråkigt att inte kunna träffa sina gamla vänner så mycket och kanske flytta längre ifrån familjen. Men det är väldigt kul och man växer mycket som människa av att flytta, utsätta sig för nya intryck, träffa nya människor och särskilt när man flyttar hemifrån och plötsligt får ett ansvar över sig själv och sitt liv som man inte hade tidigare.

 

[Fagelungen]

Så vad ska jag göra för att inte börja stört grina när han flyttat hemifrån?

Tycker inte att du ska göra något alls, förutom att gråta. Självklart kommer du sakna honom, och det får du lov att göra. Det gör ont, men som de andra säger så är det ju inte slutet. Min och broderns relation blev faktiskt tvärtom bättre efter att vi flyttat till olika boenden.

 

[_Charlotte_]

De andra har skrivit kloka saker.

Det kommer säkert vara jobbigt i början. Kanske kommer ni sitta hela familjen och snyfta ikapp med brorsan på skype

Men det är helt okej. I början är det kanske jobbigt, men sedan blir det bättre och lättare. Det kanske både är svårt och tufft, och roligt och spännande på samma gång.
Kontakt kan ni förstås ha ändå i veckorna, och ses ni på helgerna blir det kanske inte lika drastiskt. Se det som träning!