Kommer man någonsin över?

[Linda.B]

För exakt ett ½ år sedan skrev jag en tråd där en av våra hundar vart påkörd av en bil och avled strax efteråt. Igår var det ett ½ år sedan det hände och jag tycker inte att det känns så mycket lättare nu än då.

Som jag skrev i den tråden så hade han bott hos min mamma de senaste tre åren då han aldrig fungerat tillsammans med barn och hemma har vi en snart 4-åring och en liten på väg när som helst.

Det första jag ser när vi åker ut till mamma är platsen där det hände, vill/kan inte titta på bilder av honom utan att få gråten i halsen och de gånger jag tänker på honom ser jag bara där han ligger livlös vid vägkanten.

Vet inte riktigt vad jag vill med tråden men kanske någon som varit med om liknande?

//Linda

 

[Kilauea]

Sv: Kommer man någonsin över?

Man kommer över, men det kan ta lång tid.
Nu, 3 år efter att vår labbe fick somna in pga sjukdom (hon blev ändå gammal) så kan jag fortfarande få tårar i ögonen när vi pratar om henne eller om jag ser bilder.

I fick jag dessutom en hund av en bekant utomlands. Den dagen vi skulle flyga hem satt jag på djursjukhuset och avlivade den hunden pga att den blivit påkörd. Egentligen skulle hon opereras den dagen, enligt den veterinär vi var hos på en gång så var lårbenet av men annars var allt bra. När hon undersöktes ordentligt på djursjukhuset visade det sig att ena höften var helt krossad. Eftersom jag var tvungen att resa hem den dagen och att veterinären inte kunde garantera att hon aldrig skulle bli helt smärtfri valde jag att låta henne somna in.
Det var en hund som jag hade ett otroligt band med, aldrig känt sån samhörighet med något djur tidigare. Henne vill jag inte se bilder på ännu, det smärtar för mycket.

 

[MiniLi]

Sv: Kommer man någonsin över?

Jag vet inte.. Det har inte gått lika lång tid för mig som för dig men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att tänka att min lilla inte finns mer. Gråter ofta när jag tänker på henne..

Tror aldrig att jag kommer glömma henne eller fylla igen det där hålet i hjärtat som hon tog med sig..

 

[Empire]

Sv: Kommer man någonsin över?

Den 20 Maj i år är det 1 år sedan min "lilla" grå gick bort, dog på operationsbordet då han inte klarade av narkosen, saknaden är stor, gråten står i halsen när jag tänker/pratar om honom, kommer aldrig att finnas en hund som honom igen, även att jag har två andra hundar nu så var han väldigt speciell. Kommer på mig själv att jag pratar med honom fortfarande när jag är i stallet, han var jämt med mig där, men sen när man vänder sig om finns han inte där utanför boxen, kommer aldrig att glömma denna hund och det vill jag inte heller, vissa dagar känns bättre men saknaden är enorm ännu. Tiden läker alla sår sägs det, men tiden är olika för alla.

 

[fryckan]

Sv: Kommer man någonsin över?

För några dagar sen var det fyra år sedan vår vovve fick somna in pga sjukdom. Då hade vi haft henne i över 10 år och jag var bara sju när vi hämtade hem henne så jag växte upp med henne. Än idag kan jag gråta när jag ser bilder på henne, tidigare har jag börjat gråta även när jag sett andra korthåriga collies men det har blivit bättre. Men hon kommer alltid vara saknad.

 

[baraclara]

Sv: Kommer man någonsin över?

Jag undrar, som du, om man någonsin kommer över sorgen. På torsdag är det 6 månader sedan min vovve blev överkörd av tåget. Tio år fick vi tillsammans. Hon finns ständigt i mina tankar, men det går allt lättare att minnas vackra minnen istället för alla de hemska.

 

[Linda.B]

Sv: Kommer man någonsin över?

Tack ni som delat med er - Skönt att inte vara själv och känna så!

Pratade lite med min mamma igår kväll om Sarco då hon berättade att vid tre olika tillfällen när hon legat i soffan eller suttit vid köksbordet så har hon hört "travande" hundtassar på trägolven, både på över och nedervåningen.

Hon trodde att hon blivit tokig tills pappa en kväll vid läggdags sa "Nu springer han nere i köket igen"

Vart helt snopen, vad ska man tro om det? Skulle också vilja höra tassandet, men det hörs bara om kvällarna när det är lugnt och tyst i huset.

//Linda

 

[Bailey98]

Sv: Kommer man någonsin över?

Hej! Jag vet inte om man helt kommer över det men det blir lättare med tiden. I år är det 3 år sedan min storpudel fick somna in pga sjukdom, och jag saknar honom varje dag. Jag kan prata om honom o titta på foton av honom nu utan att börja gråta varje gång.
Han har en stor plats i mitt hjärta och jag glömmer honom aldrig. Jag är glad att jag fick ha honom i mitt liv så många år.
Jag har en ny hund nu en kh collie som jag är väldigt glad i.

 

[Tramptass]

Sv: Kommer man någonsin över?

Jag kan fortfarande gråta efter min gamle man, snart har första året utan honom gått. Däremot har jag sett honom varje dag eftersom att han finns på en förstoring i min hall och en i mitt sovrum. I början gjorde det ont att se bilderna men jag kunde inte ta ner dom heller, det hade känts ännu värre. I början grät jag så fort jag såg dom, i dag är det en trygghet att mötas av hans kloka ögon.

Jag kan titta på korten och minnas vilken glädje han gav mig och att jag ändå gjorde rätt som valde att ta bort honom just den dagen. Det hade varit en värre plåga för honom att få vara kvar även om han säkert hade blivit återställd från sin skada med tiden.

Jag tror att han finns med mig och lille gangstern ändå och någon gång, på ett eller annat sätt, så kommer vi att mötas igen.

 

[makarontanten]

Sv: Kommer man någonsin över?

Tror det är jättesvårt att säga när man kommer över någons död, alla sörjer så olika och det har vi rätt till. Jag märker att jag har sörjt väldigt olika på varje individ, oavsett om det handlat om människor eller djur.

Jag förlorade min älskade prinsessa för inte ens tre veckor sedan. Jag trodde aldrig jag skulle överleva utan henne, jag trodde jag skulle sörja för alltid, trodde att jag alltid skulle få vara olycklig och ledsen i resten av mitt liv.

Men redan efter tre dygn hade den värsta smärtan faktiskt lagt sig. Då hade jag gråtit konstant i några dagar och sen kändes det som att det släppte en hel del.

Idag saknar jag henne otroligt, men jag är inte längre så ledsen. Hon hade allergi och själva beslutet var det som var svårast att ta för mig. Men jag tror jag innerst inne hade förberett mig på att denna dag skulle komma under så lång tid, och kanske blir det enklare då.

Jag har en canvastavla på en central plats i köket. Jag brukar smeka hennes kind på den varje dag, det tröstar lite. För ett par dagar sedan plockade jag en liten bukett blommor och ställde brevid. min egna lilla cermoni som jag hittat. Har inte svårt med fotografier, men det kan komma någon tår ibland när jag minns något särskilt vi gjort eller så.

Idag funderar jag faktiskt på att "göra mig med hund" igen, det trodde jag aldrig om mig själv för bara några veckor sedan. Att jag skulle kunna gå vidare så snabbt igen.

Men låt det ta den tid just du behöver, man behöver aldrig glömma, man går vidare när man är mogen för det själv och då blir det mer naturligt och mindre svårt med tiden.

 

[Ramona]

Sv: Kommer man någonsin över?

Min hund blev påkörd av en granne 2003. Idag är jag över det och gråter inte eller så. Men det tog ett par år innan jag kunde förlåta grannen, trots att det egentligen var mitt fel som hade hunden lös.

 

[MiniLi]

Sv: Kommer man någonsin över?

Jag tror att han finns med mig och lille gangstern ändå..

Appropå detta. Tycker den här är så fin: