Komma ut ur garderoben, mittlivskris?

Ni vet personer som varit gifta i 20 år, har barn, Volvo och villa, när de inte orkar dölja att de eg är trans, lesbisk, bög osv? Jag är där... Jag är polyamorös... Har parter jag älskar högt, barn, hus osv. Mitt finnande har partner varit med om och stöttat. Helt ok med älskare/innor och andra "vid sidan av". Dock inte ok att gemensamma vänner vet, eller föräldrar. Samt, känslor. När det blivit mer allvar har det tagit stopp. Hade jag tänkt hade jag vetat för 30+ år sedan....

Jag funderade på internetdating, men så dök min 2nd wife upp... Helt ur det blå. Nu har jag insett hur tungt min partner tar det. Känner att jag inte kan fortsätta så här. Jag älskar ju min partner, men om denne inte klarar? Vad gör man? Varken jag eller partner vill gå isär. 2nd wife vill inte orsaka split. Öppen kommunikation finns nu... Vad gör man? Ger det tid? Hur lång? Kan jag gräva ner mig? Tror inte det men skäms över mig själv för vad jag orsakar...

Ni som känner mig, snälla för partners skull låtsas att det regnar runt denne, prata gärna med mig.

 

[vallhund]

 

[Alexandra_W]

Enormt strongt att berätta. Jag har inga bra råd egentligen. Mer än ett - låt din(a) partner(s) bestämma vad de "klarar av" eller ej. Ta aldrig någonsin ett beslut som motiveras med "för hens skull/för din skull.." om inte partnern bett om det.

Dvs säger din primärpartner att det är okej, tro på det. Sen är det kanon som du gjort att vara öppen, prata om det etc. Och även faktiskt ta med i funderingarna hur det påverkar den andra.

Men även om man på grund av kärlek kan så att säga "gå med på" lösningar som inte känns idealiska eller optimala och man egentligen inte skulle önska, så är det enormt viktigt att inte ta ifrån personen valet. Dvs säger partnern att något är okej så även om man själv känner att hen säger så bara för att etc, så ta inte ifrån personen beslutsrätten. Låt din partner avgöra vad och hur länge hen orkar!

Sen om personen inte orkar. Så det finns egentligen bara ett val. Det går inte att leva i lögn, försöka undertrycka behov/känslor/etc. Hur mycket man än älskar. Det är ju också därför du är där du är och har genomgått den process du har. Så orkar hen inte så hur ont det en gör så är som jag ser det skilda vägar enda lösningen i slutänden. Allt annat blir ett självbedrägeri för att köpa sig frid och sinnesfrid. Men man kan inte leva längre tid så tyvärr. Då förstör man både sig själv och andra.

Oavsett allt - stor kram, och jag hoppas det löser sig på bästa sätt för alla inblandade. Vilket det än är.

 

[Andromedae]

Glad att höra att du har träffat någon (mer)

Jag tror att du är inne på svaret. Tid. Och att släppa prestigen. Det är en omställning, och alla inblandade behöver hitta sig själva i det.

 

[95johsv]

Enormt strongt att berätta. Jag har inga bra råd egentligen. Mer än ett - låt din(a) partner(s) bestämma vad de "klarar av" eller ej. Ta aldrig någonsin ett beslut som motiveras med "för hens skull/för din skull.." om inte partnern bett om det.

Dvs säger din primärpartner att det är okej, tro på det. Sen är det kanon som du gjort att vara öppen, prata om det etc. Och även faktiskt ta med i funderingarna hur det påverkar den andra.

Men även om man på grund av kärlek kan så att säga "gå med på" lösningar som inte känns idealiska eller optimala och man egentligen inte skulle önska, så är det enormt viktigt att inte ta ifrån personen valet. Dvs säger partnern att något är okej så även om man själv känner att hen säger så bara för att etc, så ta inte ifrån personen beslutsrätten. Låt din partner avgöra vad och hur länge hen orkar!

Sen om personen inte orkar. Så det finns egentligen bara ett val. Det går inte att leva i lögn, försöka undertrycka behov/känslor/etc. Hur mycket man än älskar. Det är ju också därför du är där du är och har genomgått den process du har. Så orkar hen inte så hur ont det en gör så är som jag ser det skilda vägar enda lösningen i slutänden. Allt annat blir ett självbedrägeri för att köpa sig frid och sinnesfrid. Men man kan inte leva längre tid så tyvärr. Då förstör man både sig själv och andra.

Oavsett allt - stor kram, och jag hoppas det löser sig på bästa sätt för alla inblandade. Vilket det än är.

Vet du tack! heart

Jag har en del vänner som vet, och alla ifrågasätter om min partner verkligen är ärlig när den inte vill jag ska avsluta med andra. Vissa förslår tom att jag måste eftersom den inte gillar det.

Problemet är ju att jag är just nu väldigt lycklig. Helt ärligt! Det som tynger mig är att inse hur partner mår och att jag vrider det till mitt fel. Även fast partner inte säger att det är så samt har andra spår, så blir det en osäkerhet hos mig.

Jag är och petar i det fast jag borde andas, och leva. Lite som ett sår inte läker om man är och petar i det konstant. Jag gör det större...

Jag behövde verkligen denna motbalans. Har sedan jag läst detta faktiskt mått bättre, och ser att hela familjen då "andas ut" lite.

 

[95johsv]

Glad att höra att du har träffat någon (mer)

Jag tror att du är inne på svaret. Tid. Och att släppa prestigen. Det är en omställning, och alla inblandade behöver hitta sig själva i det.

Ja, helt otroligt! Den nya ser det dessutom som positivt att jag har min familj. Här är jag verkligen helt mig själv.

Tack för ditt svar, behöver verkligen nya vinklar!

 

[95johsv]

Så då har lite mer tid gått, jag har lyckats andas ganska bra. Allt har varit hyfsat stabilt helt enkelt.

Tyvärr är det just nu så att jag är den som tar allt initiativ till allt... Det har varit så innan och jag övertolkar säkert med det känns extra jobbigt just nu eftersom jag gärna lägger det på mig. Partner har tystnat och vill veta vissa saker men när jag berättar får jag tillbaka - vill inte veta! Trots det varit uttryckligen efterfrågat. Så nu står jag här och vet inte hur jag ska ta upp bokning av nästa resa eller annat... Hur tar man upp sådant här? Jag är så lycklig och ändå inte...

 

[Hyacinth]

Så då har lite mer tid gått, jag har lyckats andas ganska bra. Allt har varit hyfsat stabilt helt enkelt.

Tyvärr är det just nu så att jag är den som tar allt initiativ till allt... Det har varit så innan och jag övertolkar säkert med det känns extra jobbigt just nu eftersom jag gärna lägger det på mig. Partner har tystnat och vill veta vissa saker men när jag berättar får jag tillbaka - vill inte veta! Trots det varit uttryckligen efterfrågat. Så nu står jag här och vet inte hur jag ska ta upp bokning av nästa resa eller annat... Hur tar man upp sådant här? Jag är så lycklig och ändå inte...

Rakt ut. Det är det enda som funkar i längden, men man kan ju uttrycka sig snällt. ”Jag behöver boka in en resa framöver, vilka datum fungerar bäst för oss som familj?”. Typ som en tjänsteresa
Sen måste ni ju hitta en balans på något vis, och din partner måste väl nånstans välja att veta eller inte veta detaljer, och du bestämma vad du vill dela och inte. Jag ser personligen inte nån vinning med detaljer, det fiskar att såra mer än läka tror jag. Om man nu inte tänder på det.

 

[Gimlan]

Så då har lite mer tid gått, jag har lyckats andas ganska bra. Allt har varit hyfsat stabilt helt enkelt.

Tyvärr är det just nu så att jag är den som tar allt initiativ till allt... Det har varit så innan och jag övertolkar säkert med det känns extra jobbigt just nu eftersom jag gärna lägger det på mig. Partner har tystnat och vill veta vissa saker men när jag berättar får jag tillbaka - vill inte veta! Trots det varit uttryckligen efterfrågat. Så nu står jag här och vet inte hur jag ska ta upp bokning av nästa resa eller annat... Hur tar man upp sådant här? Jag är så lycklig och ändå inte...

Det låter ju inte som en stadig situation, är min spontana reaktion, men kan ha fel. Men jag hade nog snarare frågat om det var okej att resa, på ditt korta inlägg låter ju inte din partner tillfreds över det som sker.

 

[95johsv]

Rakt ut. Det är det enda som funkar i längden, men man kan ju uttrycka sig snällt. ”Jag behöver boka in en resa framöver, vilka datum fungerar bäst för oss som familj?”. Typ som en tjänsteresa
Sen måste ni ju hitta en balans på något vis, och din partner måste väl nånstans välja att veta eller inte veta detaljer, och du bestämma vad du vill dela och inte. Jag ser personligen inte nån vinning med detaljer, det fiskar att såra mer än läka tror jag. Om man nu inte tänder på det.

Det är inga detaljer utan mer, vart jag ska, vem som håller ställningarna hemma osv. Dvs ren planering. Plus då när wife nr 2 är i närheten.

Tack för tips, bra jämförelse!

 

[95johsv]

Det låter ju inte som en stadig situation, är min spontana reaktion, men kan ha fel. Men jag hade nog snarare frågat om det var okej att resa, på ditt korta inlägg låter ju inte din partner tillfreds över det som sker.

Nej det är inte helt stadigt. Det är ok att resa men det drar upp känslor. Tyvärr är vi inte på samma våglängd och det är det som ger känslosvallen. Vi försöker hitta balans och hela hösten lyckats men nu blev det tokigt igen. Jag tar gärna på mig allt negativt även om det inte handlar om mig ens pga jag är så känslig.