Kollega med blåtira

[ylvalill]

Har nu i ganska precis en vecka gått omkring med ett hyfsat ordentligt blåmärke på ena kinden/käken och det har gett mig viss anledning att fundera lite. Inte en enda person i min omgivning har frågat vad som har hänt. Nu har jag visserligen inte träffat några av mina närmaste vänner, eller släktingar under veckan, men ändå väldigt många människor varav en del är kollegor som jag jobbar väldigt nära, sen barnens fröknar på skola och dagis och även mer avlägset bekanta.

Kan förstå att personer som man inte känner så väl inte vågar/bryr sig om att fråga vad som hänt, men att de närmaste kollegorna inte gör det? Vad beror det på? Kan man inte med att fråga för att det är privat, eller bryr man sig inte? Skapar man hellre egna teorier om vad som hänt än ställer frågan rakt ut? Är det helt enkelt var och ens ensak?

Jag är absolut inte på jakt efter sympatier eller så, men detta har fått mig att fundera lite. Jag har alltid trott att folk som t ex blir misshandlade hemma borde "upptäckas" i de sociala sammanhang där de ingår, men om folk inte orkar/vågar lägga sig i så spelar det ju ingen roll om det "syns". Nu är detta visserligen inte vad som hänt mig (råkade bara ut för en tandläkarbedövning som gick snett på nåt sätt ) men ändå.

Hur skulle ni reagera om en kollega/bekant dök upp med ett rejält blåmärke/blåtira i ansiktet nån dag?

 

[skiesabove]

Sv: Kollega med blåtira

Säga "oj, shit, vad har du gjort?!"
Men vi har en väldigt bra gruppsammanhållning och pratar mkt med varandra, även till viss del om våra privatliv. Så har man klippt sig, slagit sig, ser hängig ut eller vadsomhelst, så kommer någon att fråga .

 

[LadyCovergirl]

Sv: Kollega med blåtira

Är det en kollega som jag jobbar med och därmed känner så frågar jag. Själv har jag jobbat med blåtiror, skrapsår på armarna och blåmärken på armar, ben och ansikte. En del har jag fått i tjänsten och en del privat. Oavsett så berättar jag vad som har orsakat blåmärkena. (Om sen folk tror mig eller inte är en annan sak.)
Har vi haft övning, självskyddsträning eller dylikt så är blåmärken standard. Särskilt för mig som väldigt lätt får blåmärken.

Jag har för övrigt tänkt samma sak som du. För några veckor sen var jag på cellprovskontroll. Klädde vid undersökningen av mig nästan alla kläder och blottade därmed blåmärken på smalben, knän, lår, underarmar och överarmar. Varken läkare eller sjuksköterska frågade något och det förvånade faktiskt mig. Jag var rätt säker på att de skulle kommentera det.

 

[Lager]

Sv: Kollega med blåtira

Jag har frågat, i de fall då kollegor/kursare dykt upp med blåmärken, kan iofs räkna antalet sådana frågor på ena handens fingrar. Man behöver ju inte kasta sig över folk och dra igång en stor scen, men ge någon form av respons tillhör väl vanlig hyfs? Om en kollega plötsligt dyker upp med armen gipsad så frågar jag om det också.

Men jag har även varit i din situation - efter sjukhusbesök - med riktigt fula blåsvarta märken i ansiktet. Så himla vanligt är det faktiskt inte att folk frågar... de hajar till först, och låtsas sedan inte om det.

 

[Tender]

Sv: Kollega med blåtira

Där jag jobbar frågar vi om allt. Typ vad åt du igår eftersom du har finnar idag osv osv. Blåmärken brukar visas upp med tillhörande beskrivning, oavsett om det är på knät eller rumpan..

 

[ylvalill]

Sv: Kollega med blåtira

Säga "oj, shit, vad har du gjort?!"
Men vi har en väldigt bra gruppsammanhållning och pratar mkt med varandra, även till viss del om våra privatliv. Så har man klippt sig, slagit sig, ser hängig ut eller vadsomhelst, så kommer någon att fråga .

Ja, typ en sån reaktion hade jag nog förväntat mig, och det är så jag själv sannolikt hade bemött en kollega om situationen varit den omvända.

 

[Pontevecchio]

Sv: Kollega med blåtira

Min syster drog ut en visdomstand och resultatet blev ett blåmärke som verkligen såg ut som att hon fått en käftsmäll.

ingen frågade. några tittade konstigt men ingen sa nåt.

så ja, jag tror att få väljer att se.

 

[Sassy]

Sv: Kollega med blåtira

Jag har för övrigt tänkt samma sak som du. För några veckor sen var jag på cellprovskontroll. Klädde vid undersökningen av mig nästan alla kläder och blottade därmed blåmärken på smalben, knän, lår, underarmar och överarmar. Varken läkare eller sjuksköterska frågade något och det förvånade faktiskt mig. Jag var rätt säker på att de skulle kommentera det.

Jag har faktiskt den erfarenheten att just inom vården har de alltid frågat när jag har uppenbara blåmärken. Inget snokande, utan mer ett "där var det rejäla blåmärken...?". För säkerhets skull upplyser jag kollegor om mitt kampsportande ganska tidigt, förr eller senare kommer jag med blåsvarta underarmar eller märken i ansiktet och det är inte riktigt det normala bland skrivbordsakademiker.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Kollega med blåtira

Jag kan ju tycka att just inom vården är det fullt legitimt att väcka en fråga kring blåmärken. I det aktuella fallet så hade jag bland annat flera blåmärken på armarna efter att ha hållit dem framför ansiktet för att skydda mig från slag. (Jobbrelaterat ska tilläggas!) Dessutom var båda knäna blåsvarta eftersom jag hade legat på betonggolv för att hålla ner en person.
Men nepp, ingen fråga eller undran om det

 

[Enya]

Sv: Kollega med blåtira

Är det en kollega som jag jobbar med och därmed känner så frågar jag. Själv har jag jobbat med blåtiror, skrapsår på armarna och blåmärken på armar, ben och ansikte. En del har jag fått i tjänsten och en del privat. Oavsett så berättar jag vad som har orsakat blåmärkena. (Om sen folk tror mig eller inte är en annan sak.)
Har vi haft övning, självskyddsträning eller dylikt så är blåmärken standard. Särskilt för mig som väldigt lätt får blåmärken.

Jag har för övrigt tänkt samma sak som du. För några veckor sen var jag på cellprovskontroll. Klädde vid undersökningen av mig nästan alla kläder och blottade därmed blåmärken på smalben, knän, lår, underarmar och överarmar. Varken läkare eller sjuksköterska frågade något och det förvånade faktiskt mig. Jag var rätt säker på att de skulle kommentera det.

Det där är intressant! Vårdcentralen i Skurup arbetar enligt något som kallas genushanden för att ta reda på hur det ser ut med sjukskrivningarna mellan könen och varför det är olika samt komma på ett sätt att förändra det. En av punkterna är att fråga ALLA hur familjesituationen ser ut. Att VÅGA fråga alla patienter, således även män, den här frågan. Detta för att fånga upp hot och våld i hemmet redan tidigt.

Så... det är konstigt att ceppprovsprovtagaren inte frågade dig varför du hade blåmärken faktiskt. Det hade jag gjort. Allt för att fånga upp patienter med hot och våld i hemmet så tidigt som möjligt.

 

[athena_arabians]

Sv: Kollega med blåtira

Intressant, en bekant som hamnade på akuten efter ett fall fick frågor av läkaren om hon var i ett förhållande och hur det var rent allmänt så han reagerade ju på skadorna. Nu var fallolyckan kattrelaterad (nyfiken kisse som befinner sig under ens fötter plus brant trapp är inte en bra kombination ) men jag tycker det var bra att läkaren tog upp det.

När en tidigare kollega kom med blåmärken visste man varför men hon vägrade länge att lämna honom. Vore det en kollega jag jobbade med nu skulle jag definitivt fråga men inte göra det till en stor grej och jag hoppas jag skulle bli frågad om vad som hänt om jag kom med rejäla blåmärken.

 

[Enya]

Sv: Kollega med blåtira

Jag kan ju tycka att just inom vården är det fullt legitimt att väcka en fråga kring blåmärken. I det aktuella fallet så hade jag bland annat flera blåmärken på armarna efter att ha hållit dem framför ansiktet för att skydda mig från slag. (Jobbrelaterat ska tilläggas!) Dessutom var båda knäna blåsvarta eftersom jag hade legat på betonggolv för att hålla ner en person.
Men nepp, ingen fråga eller undran om det

Jag tycker att du skulle vara ett klockrent exempel på att man måste fråga hur det står till för dig Uppenbarligen är det "någon" som prylar dig och det borde ju tas reda på istället för att så småningom beklaga dödsfallet, som kan råka komma om kvinnan de möter med liknande blåmärken faktiskt har fått dem av en man.

När dotterns pappa tog mig hårt i armen så fanns det märken efter alla fingrarna typ, typiskt blåmärke efter just att någon tagit för hårt. Men inte fick jag någon fråga på MVC när jag var där om vad jag gjort.

Det finns alldeles för få läkare som har utbildning i att se och dokumentera skador orsakade av olika våldssituationer, om fler blev mer upplysta så kanske man kan lyckas hitta fler kvinnor som blir misshandlade.

 

[Poxz]

Sv: Kollega med blåtira

Jag tror jag skulle bli alldeles för nyfiken för att låta bli att fråga, eller åtminstone kommentera och lämna öppet, även om jag inte kände personen jätteväl. Var det någon jag träffar varje dag skulle jag garanterat fråga!

Klart det är möjligt att trampa i klaveret, men det skulle kännas jättekonstigt att inte säga nåt alls.

 

[Mitrolle]

Sv: Kollega med blåtira

Jag skulle säga 'oj, vad har du råkat ut för?' till de flesta jag träffar i någorlunda sociala sammanhang, utom folk jag går förbi på gatan kanske.

och jag jobbar även inom vården och frågar även folk med stora blåmärken där vad de hittat på.

 

[Gammeln]

Sv: Kollega med blåtira

Har nu i ganska precis en vecka gått omkring med ett hyfsat ordentligt blåmärke på ena kinden/käken och det har gett mig viss anledning att fundera lite. Inte en enda person i min omgivning har frågat vad som har hänt. Nu har jag visserligen inte träffat några av mina närmaste vänner, eller släktingar under veckan, men ändå väldigt många människor varav en del är kollegor som jag jobbar väldigt nära, sen barnens fröknar på skola och dagis och även mer avlägset bekanta.

Kan förstå att personer som man inte känner så väl inte vågar/bryr sig om att fråga vad som hänt, men att de närmaste kollegorna inte gör det? Vad beror det på? Kan man inte med att fråga för att det är privat, eller bryr man sig inte? Skapar man hellre egna teorier om vad som hänt än ställer frågan rakt ut? Är det helt enkelt var och ens ensak?

Jag är absolut inte på jakt efter sympatier eller så, men detta har fått mig att fundera lite. Jag har alltid trott att folk som t ex blir misshandlade hemma borde "upptäckas" i de sociala sammanhang där de ingår, men om folk inte orkar/vågar lägga sig i så spelar det ju ingen roll om det "syns". Nu är detta visserligen inte vad som hänt mig (råkade bara ut för en tandläkarbedövning som gick snett på nåt sätt ) men ändå.

Hur skulle ni reagera om en kollega/bekant dök upp med ett rejält blåmärke/blåtira i ansiktet nån dag?

Jaha, jag trodde det var sambo som

 

[kryddelydd]

Sv: Kollega med blåtira

Det har hänt flera gånger på mitt jobb att någon kommer med blåmärken synliga. Vi frågar varandra.
Jag jobbar på en arbetsplats med knappt 20 anställda, om det har någon betydelse.

 

[pulkaskurk]

Sv: Kollega med blåtira

Jag hade frågat utan att tveka vad du hade gjort ?!

Tycker det är konstigt att inte fråga?
Jag tror alla jag känner och har jobbat med hade frågat.

I skolan frågade iaf alla vad tusan jag gjort när jag fått en redig blåklocka, spräckt ögonbrynet och brutit näsan efter att ha varit på Naturhistoriska och först krockat med en glasvägg så näsan gick och sen gick in i en lyktstolpe och pajade ögat så det började blöda..
Näe det var inte riktigt min dag då...

Sen var jag till McDonalds med min storebror och då kom två gamla tanter fram och sa att du måste anmäla honom och pekade på min osyldiga stackars bror

 

[skiesabove]

Sv: Kollega med blåtira

Hihihihi slapstick-irl, imponerande!

 

[Fan of Bill]

Sv: Kollega med blåtira

Jag är tyvärr alldeles för spontan ibland och ser jag nåt som inte brukar finnas där, så hoppar frågor oftast ur mig innan jag hinner tänka

Som den grannen jag ytligt bytte några meningar med när barnen lekte och en dag när hon kom och hämtade sina två telningar hade hon plötsligt inte några framtänder i käken. Varken uppe eller nere. Det såg ut att göra hemskt ont.

Min direkta reaktion var: "Vad har hänt, har du varit med om en olycka?"

Som tur var tog hon inte illa upp, utan berättade snällt att hon höll på att byta ut tänderna och skulle opereras en gång till innan dom nya sattes in.

Hade du varit min kollega, lär jag ha frågat varför du har en blåtira.

Inte för att jag enbart är nyfiken, mer för att jag bryr mig om människor.

 

[terwa]

Sv: Kollega med blåtira

Jag hade frågat vad som hänt. Typ oj, vad har du råkat ut för?
Jobbar på förskola och hade en förälder kommit med något sådant hade jag reagerat precis lika som om det var en vän, släkt eller kollega.

Känns bara konstigt om jag inte skulle reagera på det uppenbara.