Klockan tickar

[Kat]

Jag har just fyllt trettio och måste inse att tiden rinner iväg för mig.
En gång eller annan så vill jag antagligen ha barn. Jag tänker på det ofta nu.

Men hur gör man när maken inte vill dela vårdnaden med mig och någon annan
- och man själv inte riktigt tror på honom som (ensam) förälder med mig?

Han är så naiv min sambo. Han som inte vill ändra på sitt liv för något i världen, tror att det kommer att gå jättelätt om vi får barn.

Själv ser jag två scenarion:
antingen får jag göra allt (vilket jag inte alls vill)
eller så kommer han att bli deprimerad för att han inte kan leva som han alltid har gjort.

Jag försöker prata med honom om det här, men det slutar nästan alltid med att vi sitter och tjafsar ilsket.
Vi har inte samma syn på det här med barn på många områden.

Dessutom är han otroligt okunnig och ställer de konstigaste frågor och påståenden.
Visst, okunniga är alla i början. Men när inte saker går in när man berättat det tio gånger?

Min sambo är snäll. Väldigt snäll. Men jag skulle inte våga lämna ett barn hos honom och gå därifrån.

Hur gör man?

Tala mig tillrätta är ni snälla!

 

[Kimz0r]

Sv: Klockan tickar

En sådan man hade jag inte skaffat barn med.

 

[No1]

Sv: Klockan tickar

Vad är viktigast för dig?
Barn eller kärleken?

Ibland måste man prioritera och göra val, val som andra människor väljer att avstå från.

För mig är kärleken viktigast.
Om min kärlek inte vill ha barn eller om jag anser att kärleken inte blir den pappa jag skulle vilja ge mitt barn - ja då väljer jag kärleken framför det ofödda barnet.

Andra väljer att:
1. skaffa barn ändå (och ta en separation i senare skede eller leva i ett dött förhållande)
2. Hittar en ny kärlek bättre lämpad för föräldraskap.

Du kan ju som många andra -CHANSA på att han ändrar sig när barnet är fött:smirk:

 

[Tokmaja]

Sv: Klockan tickar

Du har inte tänkt på då att anledningen att han är som han är, är just för att han är så okunnig som han är .

De allra flesta ändrar sig ju när väl barnet kommer i o f, men det är ju trevligt om man ändå ser tendenser till det tidigare :smirk: .

Men det här förstod jag inte :

Men hur gör man när maken inte vill dela vårdnaden med mig och någon annan
- och man själv inte riktigt tror på honom som (ensam) förälder med mig?

vad menar du?
Vem skulle ni dela vårdnaden med??

 

[Inte_Ung]

Sv: Klockan tickar

Den viktigaste frågan tycker jag är:
Vill din make/sambo ha barn?
Och är det i sådan fall med just dig?

 

[havreflinga]

Sv: Klockan tickar

Men jag skulle inte våga lämna ett barn hos honom och gå därifrån.

Menar du allvar? Massor av människor, av olika "sorter", klarar ju att ha barn! Är din sambo (jag trodde ni var gifta?) dummare än alla dem? Eller överskattar du ditt sätt att ta hand om barn?

Det är nog lite som hästar. Det finns en massa olika sätt att hantera hästar, men alla tycker förstås att det egna sättet är bäst. Men om man bara vågar lämna ifrån sig hästen till någon med ett annat sätt går det oftast bra ändå.

 

[break_a_leg]

Sv: Klockan tickar

Min sambo är snäll. Väldigt snäll. Men jag skulle inte våga lämna ett barn hos honom och gå därifrån.

Vad är det som får dig att skriva dessa rader? (Du behöver inte hänga ut någon här, jag bara undrade över formuleringen.)

Precis som Havreflinga så tror jag att de flesta som skaffar barn faktiskt tar hand om sina barn på det bästa sätt de kan, sedan är det inte alltid på det sättet som man själv anser vara det mest ultimata dock.

Jag har ju arbetat med barn vars föräldrar haft psykiska problem, missbruk, varit lindrigt förståndshandikappade. Alla dessa har klarat av att sköta sina barn, en del med stöd från andra - men alla har haft vårdnade om sina barn.

 

[mala]

Sv: Klockan tickar

Barn är nog det bästa man kan få i livet. Om man vill ha ett. Vill man inte ha barn så är det förmodligen tvärt om? Så vill din sambo ha barn blir han säkert en bra pappa om inte blir han det inte och det är ju aldrig rätt att tvinga nån. Fast det låter inte som om du vill ha barn med honom. Eller?

 

[Kat]

Sv: Klockan tickar

Den viktigaste frågan tycker jag är:
Vill din make/sambo ha barn?
Och är det i sådan fall med just dig?

Ja, det vill han.
Men varför är den frågan viktigast?

 

[Kat]

Sv: Klockan tickar

Menar du allvar? Massor av människor, av olika "sorter", klarar ju att ha barn! Är din sambo (jag trodde ni var gifta?) dummare än alla dem? Eller överskattar du ditt sätt att ta hand om barn?

Med tanke på hur konstiga frågor och påståenden han ställer så skulle jag vara ärligt orolig, ja.
Jag är inte det minsta orolig att lämna katterna i hans vård.

 

[Kat]

Sv: Klockan tickar

Fast det låter inte som om du vill ha barn med honom. Eller?

Jag ska ärligt säga att det lutar åt "nej, det vill jag inte".

 

[Kat]

Sv: Klockan tickar

...eller så vill jag det.

Jag måste tänka på det här länge till, känner jag.
(hoppas det inte är för sent sedan)

 

[Inte_Ung]

Sv: Klockan tickar

Ja, det vill han.
Men varför är den frågan viktigast?

Jo för om man är motiverad till något.
Så brukar man ta hand om det sedan.
Även om det inte ser så ut innan.

Om man verkligen vill ha barn, så är det inte så svårt att göra de uppoffringar som det kräver.
Och när man väl kramar sitt knyte, så brukar känslan av att det är en uppoffring försvinna.

 

[mino]

Sv: Klockan tickar

Det viktigaste indikationen på hur det kommer att gå med ett barn innan det finns är hur väl man samarbetar om andra projekt och hur bra förhållandet är. Strunta i hur han är med barn nu, det kommer att hända så mycket på vägen, han (och du, såklart) kommer att ändras. Innan bebisen har kommit räcker det med att veta att ni kan hantera graviditeten på ett bra sätt (att han inte vägrar följa med till MVC eller nåt sånt).

 

[Kat]

Sv: Klockan tickar

Jo för om man är motiverad till något.
Så brukar man ta hand om det sedan.
Även om det inte ser så ut innan.

Om man verkligen vill ha barn, så är det inte så svårt att göra de uppoffringar som det kräver.
Och när man väl kramar sitt knyte, så brukar känslan av att det är en uppoffring försvinna.

Han är ju inte direkt "på" om saken. Han bara säger att han vill om man frågar.

När man kollar på program som tex "Nanny", kan han kläcka ur sig saker som att barnen "är dumma" eller "korkade".

 

[No1]

Sv: Klockan tickar

Tss har han inte förstått att det är föräldrarna som är korkade?
Barnen är bara vidriga

 

[Petruska]

Sv: Klockan tickar

Vad är att tala dig till rätta? Vilket är rätt?

Om din sambo inte kan förväntas bli en fullt ansvarstagande pappa så är han ju i gott sällskap. Sådana finns det många av. Jag är lite impad av att du inte gör som så många och tar för givet att bara för att han är din gullegubbe så kommer han också att mirakulöst ändra sig i takt med krystvärkarna eller nåt.

Men du är ju poly. Kan du inte se lite frigjort på det här? Vad är det som gör att det är just med den lagvigde du ska ha dina barn? Man måste ju inte ens om man inte är poly dela allt med samma person. Man kan ju vara gift men inte bo ihop, leva med en och ha barnen med någon annan osv i närmast oändligt många konstellationer.

 

[Kat]

Sv: Klockan tickar

Visst. JAG skulle kanske klara av det. Men i polyrelationer är det bara fler människor att ta hänsyn till, så det är inte lättare att ta besluten.

Vad som är rätt vet jag inte. Egentligen.

 

[Petruska]

Sv: Klockan tickar

Nej, det förstår jag ju. Vad jag tänkte på var egentligen tex de homofamiljer där paret har barn med någon person utanför förhållandet - två kvinnor, mammor, och en pappa, tex. Att man inte behöver dela allt med en och samma människa. De skilda och ombildade familjerna är ju också exempel på det, fast med en annan bakgrundshistoria.

Och då lekte jag lite med tanken på att vara poly och att dela ganska olika saker, eller olika delar av livet, med de olika parterna. Man kunde ju ha en festprisse och en familjeinriktad hemmasittare, tex. Och på så vis leva ut alla delar av sitt eget rika jag.

Du kan ju ha det vanliga mysiga livet med din man, och ett mer familjeinriktat liv med någon annan, kanske?

Men lättare att fatta besluten blir det inte. När det kommer till beslutsfattande är det nog enklast att vara ensam, men det blir i de flesta fall för jobbigt att vara helt ensam om ansvaret för barn.