Klara blodprovstagning

[Wysiwyg]

Det låter som att rädslan har brett ut sig, så att säga? Först rädd för att svimma, sen rädd för blod för att det skulle kunna leda till att du svimmar, sen rädd för sånt som har med blod att göra för att det skulle kunna leda till blod som skulle kunna leda till att du svimmar?

Jag fick fobin på en vårdcentral då jag blev stucken i fingret och svimmade när jag såg blodet. Så hela grejen runt allt det där har alltid varit ångestladdat.

Det är otroligt vanligt att panikångest och fobier jobbar på precis det här sättet. Det börjar med en kontrollförlust vid något tillfälle vilket leder till en ond spiral där rädslan för kontrollförlusten och förväntansångest (ångest för att få en ångestattack) leder spiralen så att minsta lilla stimuli till slut triggar ångesten.

För mig har det hjälpt oerhört mycket att jag vet vad som pågår i mitt huvud. Jag håller inte på att bli galen och jag håller inte på att tappa förståndet. Och sen att jag försöker ha i åtanke att det inte är farligt att ha en ångestattack och det är inte farligt att svimma. Ingenting av det jag upplever är alltså farligt, det är "bara" min kropp som lurar mig. Den är helt enkelt för effektiv för att varna om faror och har gjort något i grunden banalt till något som den tror är livsfarligt. Även om det inte hjälper mot ångesten mitt i en attack tycker jag det har hjälpt mot förväntansångesten (ångest för att få ångest).

Och med det vill jag inte säga att det är banalt att ha panikångest eller fobier, verkligen inte. Det är fruktansvärt obehagligt. Men det är "allt". Det ÄR obehagligt. Inte farligt. Det har hjälpt mig till att kunna tänka "jaha, nu är ångesten här" och försöka hantera den på samma sätt som andra känslor. Identifiering och acceptans.

 

[Mabuse]

Det är otroligt vanligt att panikångest och fobier jobbar på precis det här sättet. Det börjar med en kontrollförlust vid något tillfälle vilket leder till en ond spiral där rädslan för kontrollförlusten och förväntansångest (ångest för att få en ångestattack) leder spiralen så att minsta lilla stimuli till slut triggar ångesten.

För mig har det hjälpt oerhört mycket att jag vet vad som pågår i mitt huvud. Jag håller inte på att bli galen och jag håller inte på att tappa förståndet. Och sen att jag försöker ha i åtanke att det inte är farligt att ha en ångestattack och det är inte farligt att svimma. Ingenting av det jag upplever är alltså farligt, det är "bara" min kropp som lurar mig. Den är helt enkelt för effektiv för att varna om faror och har gjort något i grunden banalt till något som den tror är livsfarligt. Även om det inte hjälper mot ångesten mitt i en attack tycker jag det har hjälpt mot förväntansångesten (ångest för att få ångest).

Och med det vill jag inte säga att det är banalt att ha panikångest eller fobier, verkligen inte. Det är fruktansvärt obehagligt. Men det är "allt". Det ÄR obehagligt. Inte farligt. Det har hjälpt mig till att kunna tänka "jaha, nu är ångesten här" och försöka hantera den på samma sätt som andra känslor. Identifiering och acceptans.

Jo, jag vet. Jag har också panikångest. Och har jobbat hårt med att hindra den från att breda ut sig. Det går ju att backa processen också, så att man blir mindre och mindre känslig för stimuli istället. Så det funkar ju åt bägge hållen. Jag är iofs inte rädd för att dö, det tror jag underlättar.

Dissociativt syndrom som jag har nu tycker jag är knepigare, det är mycket svårare och nästan omöjligt att häva anfallen tycker jag. Men det är säkert olika. Om nån här har några bra tips eller knep så är jag idel öra!

 

[Wysiwyg]

Jo, jag vet. Jag har också panikångest. Och har jobbat hårt med att hindra den från att breda ut sig. Det går ju att backa processen också, så att man blir mindre och mindre känslig för stimuli istället. Så det funkar ju åt bägge hållen. Jag är iofs inte rädd för att dö, det tror jag underlättar.

Ja det var inte menat som en uppläxning utan mer som en fortsättning på att det verkade breda ut sig. Ja absolut, det är ju det behandlingen går ut på. Det är inte något som inte går att lösa eller som är hopplöst. Ville mest bara dela med mig av att det går att lära sig att hantera.

Jag har heller aldrig varit rädd för att dö, däremot hade jag en episod där jag var rädd att jag inte skulle klara olika olika vardagliga situationer och det sattes igång av en panikattack som kom lite olägligt. Till slut hade jag målat upp ett scenario att jag inte skulle klara av mitt liv, det var alltså där min förväntansångest hamnade. Inte så mycket på panikattacken utan att förväntansångesten i sig skulle förminska mitt liv och leda till att jag tappade all kontroll så jag till slut bara skulle sitta hemma.

Det hände inte utan jag fick jobba med att identifiera känslan och inte vara rädd för den. När jag satt i ett rum fullt med människor och jag kände pulsen gå igång fick jag tänka att "okej, här kommer den och det är inte farligt, tänk på något annat, du hade lika gärna kunnat vara kissnödig men du kissar inte på dig" typ. Efter ett tag slutade jag känna ångesten. Nu var det länge sedan jag kände någon fysisk attack av min ångest. Men nu har jag verktyg för att hantera den och/eller i vilket fall inte mata den.

Sådant jag inte lägger så stor vikt vid annars, typ blodtrycksfall, kunde jag tolka som en annalkande panikångestattack och börja ha ångest för det. Och det blev inte bättre av det, snarare värre.

 

[Sonic76]

Ja, det var långt bort. Det dröjer nog innan det blir hojväder, men tack ändå för att du ville hjälpa till.

Just nu undrar jag om jag ska orka härda ut en vecka till drygt, men har nog inget val.

Jag kan ju inte köra bil men vara sällskap kan jag
Jobbar ju nån minuts promenad från vc
Bor max 15 minuter bort med

 

[Magiana]

Det är otroligt vanligt att panikångest och fobier jobbar på precis det här sättet. Det börjar med en kontrollförlust vid något tillfälle vilket leder till en ond spiral där rädslan för kontrollförlusten och förväntansångest (ångest för att få en ångestattack) leder spiralen så att minsta lilla stimuli till slut triggar ångesten.

För mig har det hjälpt oerhört mycket att jag vet vad som pågår i mitt huvud. Jag håller inte på att bli galen och jag håller inte på att tappa förståndet. Och sen att jag försöker ha i åtanke att det inte är farligt att ha en ångestattack och det är inte farligt att svimma. Ingenting av det jag upplever är alltså farligt, det är "bara" min kropp som lurar mig. Den är helt enkelt för effektiv för att varna om faror och har gjort något i grunden banalt till något som den tror är livsfarligt. Även om det inte hjälper mot ångesten mitt i en attack tycker jag det har hjälpt mot förväntansångesten (ångest för att få ångest).

Och med det vill jag inte säga att det är banalt att ha panikångest eller fobier, verkligen inte. Det är fruktansvärt obehagligt. Men det är "allt". Det ÄR obehagligt. Inte farligt. Det har hjälpt mig till att kunna tänka "jaha, nu är ångesten här" och försöka hantera den på samma sätt som andra känslor. Identifiering och acceptans.

Jag vet. Jag har haft panikångest i 27 år (och som gjorde mig besvärande funktionsnedsatt) men är numera botad sedan några år tillbaka. Blodfobin är tyvärr i en annan liga och den har jag hittills inte lyckats rå på.

 

[Wysiwyg]

Jag vet. Jag har haft panikångest i 27 år (och som gjorde mig besvärande funktionsnedsatt) men är numera botad sedan några år tillbaka. Blodfobin är tyvärr i en annan liga och den har jag hittills inte lyckats rå på.

Kör inte gilla på blodfobin utan på att du är botad från panikångesten! Otroligt starkt.

Fobier är ju också ångestdrivna, precis som panikångest. Kan du använda sättet/sätten du hanterade panikångesten med för att hantera blodfobin? Vet att du skrivit att du testat KBT innan och att det inte fungerade men du kanske kan försöka igen med en annan terapeut?

 

[Magiana]

Kör inte gilla på blodfobin utan på att du är botad från panikångesten! Otroligt starkt.

Fobier är ju också ångestdrivna, precis som panikångest. Kan du använda sättet/sätten du hanterade panikångesten med för att hantera blodfobin? Vet att du skrivit att du testat KBT innan och att det inte fungerade men du kanske kan försöka igen med en annan terapeut?

Den där fobin har, åtminstone förut, varit fullständigt paralyserande. Med terapin blev den något bättre, även om jag körde fast den gången, så kanske kan jag så småningom komma åt även det sista så att det blir hanterbart. Att det nu är en som faktiskt lyckats sticka mig i fingret är ett enormt framsteg.

 

[Kilauea]

Jag tillhör också de som gått från paniskt rädd att bli stucken (dock inte blodet i sig) till att kunna åka själv och sitta och prata med sköterskan som sätter kanyl/tar prover.
För mig blev det inget val pga sjukdom som gjorde att jag till en början var tvungen att lämna blodprov en gång i veckan i 8 veckor och på det även få diverse dropp och vaccin.

I början var sambon med och höll handen och jag fick ligga ner och körde också fokus på att andas. Sköterskorna var jättegulliga och successivt avtog rädslan. Jag kan fortfarande känna "inte igen" vid medicin/provtagning men det går ändå bra.

Jag hoppas du får mod och ork att åka och lämna prover. Och om/när du gör det - säg till om din fobi innan. Då är de beredda när du kommer och kan stötta på bästa sätt.

 

[Rialavargen]

Man tar en taxi, och sen vilar man hemma tills man blir piggare igen. Som sagt, det som händer när man tappar kontrollen är att man får tillbaks den förr eller senare.

En bra text.

 

[kryddelydd]

Det var så länge sen jag jobbade på akuten så det är säkert nya bättre medel nu,men tidigare användes det tex vid en axellux.

Det var jättelänge sedan jag jobbade på akutmottagning också... men där jag jobbat har man inte haft den typen av medel ens vid axellux. Man har fått ge smärtlindring och försöka ändå - och har det misslyckats så har det blivit någon operationsavdelning med narkospersonal. Säkert, som vanligt, geografiska skillnader.

 

[Fraggel_Tess]

Önskar jag kunde ta det åt dig istället. Jag är en nåldyna och lider inte alls. Och tar tagit många prover i mina dagar. Finns det någon i din omgivning som inger lugn till dig som du kan behöva följa med? Be om att få ta prov i ett annat rum där det finns möjlighet att ligga ned. Sen tänker jag du skriver att du är rädd för kräkas, göra ned dig mm. Ha en påse i beredskap och ta extrakläder med dig så är du förberedd och på så sätt kan känna dig lugnare för du har lösningar på eventuella problem.

 

[Gnist]

Jag tillhör också de som gått från paniskt rädd att bli stucken (dock inte blodet i sig) till att kunna åka själv och sitta och prata med sköterskan som sätter kanyl/tar prover.

Samma här, det är helt enkelt ett måste att göra oavsett och när man man verkligen måste så tar man sig igenom det. Fortfarande kryper det i mig av obehag, men jag sitter lugnt, är pratbar och har inga problem efteråt. Kan till och med ha en kanyl i nån timme numera om det absolut måstes vilket inte fungerade alls tidigare.

Låg på iva uppkopplad till ekg, med en kanyl (som sattes för kontrastvätska tidigare under dagen) kvar i handen. Hade sagt till om att den måste tas bort, direkt efter den röntgen vilket helt ignorerades varje gång jag sa till och till slut blev ångestpåslaget så högt att jag kunde knappt prata, sluddrade och var allmänt mysko i hjärnan. Slet ut kanylen, raglade ut från iva och lämnade ex:et att förklara. Misstänker att han snarare skällde som en bandhund på dem, för att de inte hade tagit min nålfobi på allvar

Efter den upplevelsen så besökte jag inte en vårdinrättning på flera år men jag tog mig själv i kragen, bearbetade och bet ihop, för grundsjukdomen försvinner ju inte och den kräver regelbundna blodprov.

I början hade de ett stick på sig, så stack de inte rätt gick jag helt sonika därifrån. Nu kan jag stå ut med flera stick eller lite "rotande" om de bommar första sticket.

Så länge hjärnan vet att det faktiskt inte är farligt så kan min logiska sida hålla den andra sidan i schack. Jag tillåter den helt enkelt inte att ta över. Sen funkar ju inte det för alla att göra så, för alla funkar vi olika.

Däremot att hemmavid, långt från vårdmiljö och provtagning när det inte ens är aktuellt, sitta och tänka på hur ångestframkallande det är, skrämma upp sig själv till mindre panik är inte en god idé för någon, helt oavsett hur lösningen ser ut.

 

[bettysmatte]

Så länge hjärnan vet att det faktiskt inte är farligt så kan min logiska sida hålla den andra sidan i schack. Jag tillåter den helt enkelt inte att ta över. Sen funkar ju inte det för alla att göra så, för alla funkar vi olika.

Mm. Så kan jag uppenbarligen också fungera med min ormfobi. Jag HAR fobi för alla ormar - stora som små och giftiga som ofarliga. Men i fallet när jag behövde få ut snokbebisen ur pannrummet så funkade det ju ändå eftersom jag kunde logiskt tänka att den vare sig var stor nog eller giftig, och därför inte kunde skada mig på något vis. Hade det däremot varit en huggorm (oavsett storlek), eller en orm av modell större, så hade det nog inte funkat. Då hade fobin tagit över.

 

[Magiana]

Önskar jag kunde ta det åt dig istället. Jag är en nåldyna och lider inte alls. Och tar tagit många prover i mina dagar. Finns det någon i din omgivning som inger lugn till dig som du kan behöva följa med? Be om att få ta prov i ett annat rum där det finns möjlighet att ligga ned. Sen tänker jag du skriver att du är rädd för kräkas, göra ned dig mm. Ha en påse i beredskap och ta extrakläder med dig så är du förberedd och på så sätt kan känna dig lugnare för du har lösningar på eventuella problem.

Jag lever väldigt ensamt och har ingen i min närhet som inverkar lugnande på mig. Jag känner knappt någon alls. Den enda jag kan tänka mig är hon som äger hästen jag rider men jag vill inte ens fråga för jag vet hur mycket hon har att göra med heltidsjobb, två hästar och hund. Jag själv orkar ju inte ens avlasta henne med hästarna nu sedan jag började jobba 50%.