Magiana
Trådstartare
Det gör absolut inget att du skrev "en hel bok". Det ger hopp om att kunna klara av det till slut.För det första, du KOMMER klara det. Kanske inte idag, imorgon, om en vecka eller om ett par månader. Men du kommer klara det, det lovar jag. Och hur kan jag lova det? Jo, jag har själv haft världens fobi för nålar och blod. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna bli stucken. Efter åratal av KBT och diverse terapier både som barn och i vuxen ålder så gav jag upp. Jag var helt säker på att dom skulle få söva ner mig via en giftpil som jag var helt oförberedd på om dom behövde ta blodprov.
Jag har haft fobin sen jag var runt 7 år. Det började genom att jag blev fasthållen av enligt min uppfattning ett gäng gigantiska monster (det var kanske 2-3 sköterskor). Sen dess har jag aldrig klarat av att bli fasthållen (typ långa kramar, någon som håller i mig osv) av folk jag inte känner eller litar på. Men för några år sen så fick jag en enormt bra hjälp från min dåvarande läkare. Jag skulle börja med antidepp och behövde ta blodprov innan. Hon skrev ut lugnande till mig, Sobril. Jag skulle prova hemma först så att jag var beredd på hur den funkade. Sagt och gjort. Jag tryckte i mig en hästdos x 2 (jag är extremt svårmedicinerad och min läkare sa att det var upp till mig, såklart inom en rimlig gräns), hade emla (bedövningssalva) och pappa med mig som stöd.
Jag var helt panikslagen innan Sobrilen började verka. Föreställ dig en 20-åring som fullkomligen panikgråter, skakar och tror att hon ska dö. Tråkigt nog visade det sig att jag var väldigt svårstucken. Men tillslut, efter kanske 1,5 timmes försök (jag behövde få andas och ta det i min takt, tack gode sjuksköterska som hade den tiden och det tålamodet!!!) så fick dom allt blod som behövdes. Och då grät jag av glädje istället (samt vandrade rakt in i en lyktstolpe pga hög som ett hus och alldeles superlycklig!).
Det låter kanske konstigt att "droga ner sig" så pass. Men min läkare sa att om jag är tillräckligt borta så kommer jag se det som en positiv händelse. Jag klarade av det och allt gick faktiskt bra. Jag dog inte och det bästa, jag spydde inte!
Idag behöver jag ta blodprov minst 3 gånger om året. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Svinjobbigt. Men jag har inte alls fobi för det längre. Jag klarar av det och jag gör det. Men jag behöver emlasalva, ligga ner och även en liten dos lugnande. Egentligen känner jag inte av Sobrilen mer än att jag liksom inte spänner mig lika mycket. Det är därför jag tar den. Annars är det svårare att sticka mig då mina ådror rymmer iväg.
Så... Du kommer lyckas! Jag lovar. Låt det ta tid. Be om hjälp och var noga med att säga till att du vill bli stucken av någon som verkligen kan det och som tar det försiktigt. Använd en barnnål (den är mindre) och be att få ligga ner. Emlasalva och lugnande!
Sorry för att jag skrev en hel bok
Heja heja heja dig!!!
