Jag är orimligt trött. Sedan torsdag förra veckan har jag gått upp i arbetstid och jobbar nu 50%. Övrig tid orkar jag i princip inget alls. Jag har de flesta dagarna lyckats ta mig ut på en promenad mitt på dagen men idag somnade jag efter att ha jobbat förmiddagens två timmar. Det enda jag tänker på numera är att få sova.
Diagnosen jag har är utmattningsdepression, men jag undrar om det kan vara något annat fel också så det skulle nog vara bra att få blodprov taget. Haken är att jag är panikslagen inför det. Jag har gått i kbt för blodfobin men det löste inte problemet. För några veckor sedan var det dock en person jag känner, som jobbar som sjuksköterska, som lyckades sticka mig i fingret. (Syftet var att träna på att stå ut med att bli stucken.)
Men därifrån till att klara av att stå ut med en blodprovstagning känns omöjlig. Jag föreställer mig att vad som helst kan hända, t.ex. att jag svimmar, spyr, skiter ner mig, kan inte gå resten av dagen, kan inte äta eller dricka eller gå på toa själv, typ totalt jävla väck.
Finns det någon mer hjälp att få för att klara av det här? Kan jag få skjuts hem? Kan det utföras hemma? Kan någon finnas hos mig efteråt?
För det första, du KOMMER klara det. Kanske inte idag, imorgon, om en vecka eller om ett par månader. Men du kommer klara det, det lovar jag. Och hur kan jag lova det? Jo, jag har själv haft världens fobi för nålar och blod. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna bli stucken. Efter åratal av KBT och diverse terapier både som barn och i vuxen ålder så gav jag upp. Jag var helt säker på att dom skulle få söva ner mig via en giftpil som jag var helt oförberedd på om dom behövde ta blodprov.
Jag har haft fobin sen jag var runt 7 år. Det började genom att jag blev fasthållen av enligt min uppfattning ett gäng gigantiska monster (det var kanske 2-3 sköterskor). Sen dess har jag aldrig klarat av att bli fasthållen (typ långa kramar, någon som håller i mig osv) av folk jag inte känner eller litar på. Men för några år sen så fick jag en enormt bra hjälp från min dåvarande läkare. Jag skulle börja med antidepp och behövde ta blodprov innan. Hon skrev ut lugnande till mig, Sobril. Jag skulle prova hemma först så att jag var beredd på hur den funkade. Sagt och gjort. Jag tryckte i mig en hästdos x 2 (jag är extremt svårmedicinerad och min läkare sa att det var upp till mig, såklart inom en rimlig gräns), hade emla (bedövningssalva) och pappa med mig som stöd.
Jag var helt panikslagen innan Sobrilen började verka. Föreställ dig en 20-åring som fullkomligen panikgråter, skakar och tror att hon ska dö. Tråkigt nog visade det sig att jag var väldigt svårstucken. Men tillslut, efter kanske 1,5 timmes försök (jag behövde få andas och ta det i min takt, tack gode sjuksköterska som hade den tiden och det tålamodet!!!) så fick dom allt blod som behövdes. Och då grät jag av glädje istället (samt vandrade rakt in i en lyktstolpe pga hög som ett hus och alldeles superlycklig!).
Det låter kanske konstigt att "droga ner sig" så pass. Men min läkare sa att om jag är tillräckligt borta så kommer jag se det som en positiv händelse. Jag klarade av det och allt gick faktiskt bra. Jag dog inte och det bästa, jag spydde inte!
Idag behöver jag ta blodprov minst 3 gånger om året. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Svinjobbigt. Men jag har inte alls fobi för det längre. Jag klarar av det och jag gör det. Men jag behöver emlasalva, ligga ner och även en liten dos lugnande. Egentligen känner jag inte av Sobrilen mer än att jag liksom inte spänner mig lika mycket. Det är därför jag tar den. Annars är det svårare att sticka mig då mina ådror rymmer iväg.
Så... Du kommer lyckas! Jag lovar. Låt det ta tid. Be om hjälp och var noga med att säga till att du vill bli stucken av någon som verkligen kan det och som tar det försiktigt. Använd en barnnål (den är mindre) och be att få ligga ner. Emlasalva och lugnande!
Sorry för att jag skrev en hel bok
Heja heja heja dig!!!
