Ja, det är jättetråkigt.
![Frown :( :(]()
Älva skulle ju vara kärnfrisk i hela sitt liv, ju.
Förhoppningen är att det ska räcka att medicinera henne i några månader nu, och trappa ner dosen allt eftersom. Veterinären tror (eftersom Älva är så ung) att det ska vara möjligt att göra längre pauser i behandlingen, och att symptomen inte dyker upp igen på flera månader eller kanske till och med något år. Det finns såklart ingen garanti för att det blir så, men vi håller tummarna för det! Annars blir det behandling livet ut i så låg dos som möjligt för att försöka undvika biverkningar. Det är just dessa biverkningar på medicinen som är särskilt otäcka, men det är ju inte alla katter som får biverkningar! Om vi kan lyckas hålla henne medicinfri längre perioder så minskar ju också risken för biverkningar.
![Thumbsup :up: :up:]()
Som jag förstår det så ska inte Älvas pemphigus påverka t.ex. livslängd, utan det handlar om att hålla utbrotten i schack. Nu har ju Älvas pemphigus visat sig på ett lite annorlunda sätt med blåsor på tassarna - många andra katter får ofta sår i öronen, i ansiktet, och/eller på nosen. När det blir sådana sår så kan jag gissa att de kan bli infekterade och kräva ytterligare vård, men jag hoppas att Älva slipper utslag i ansiktet även i framtiden när sjukdomen visar sig igen.
Det viktigaste är väl ändå att Älva verkar kunna leva ett helt fantastiskt liv sin sjukdom till trots. Hon har inte ont och mår inte dåligt. Kanske att hon blir lite hungrigare och så när hon äter kortison, men annars hoppas jag att hon ska kunna leva ett normalt kattliv utan att ens veta om att hon är sjuk. Så länge medicinen fungerar som den ska och inte ger biverkningar så är allt, trots allt, bra.
![Heart :heart :heart]()
(Förlåt för novell!)