Det kommer alltid att finnas något de kan skada sig på, man gör vad man kan och du har gjort vad du kan. Nu vet du, du kommer förhindra att det sker i framtiden men det går inte att slå in dem i bubbelplast.
Min första siameshona som omplacerades till mig med sin bror bröt knäet när de lekte hos fd ägare och hon hoppade fel när hon skulle hoppa upp på kylen. De åkte till veterinär som rekommenderade avlivning men de vägrade och de fixade benet med någon sorts metalltråd, en operation som jag sedan fick betala ur egen ficka för att rätta till och hennes knä var det värsta de hade sett. Hon hade en stor broskknöl pga att de hade inte klippt den där jävla tråden vid knuten utan den stack ut 1 cm och var inkapslad. Hennes knä var inflammerat och fullt av benflisor som de fick rensa bort.
De sa att hon skulle aldrig bli bra men de tusenlapparna var värda allt jag la ut på henne. Vem brydde sig att hon inte skulle bli 100% återställd, som om det aldrig hänt. Hon blev bättre, hon slapp inflammationen, hältan krömp till ett minimum mot för tidigare och hon fick flera år till utan smärta.
Shit happens, man kan inte gardera sig mot allt. Olyckor händer men de är kattungar, de är nyfikna, de leker och vad du än gör kommer det alltid att finnas risker med levande djur, du har inga porslinskatter. Din och min Pip kommer aldrig tillbaka men hur korta deras liv än var så var de högst älskade och fick fina år och lämnade enorma tomrum efter sig.
Jag förstår så väl att du blev rädd och jag oroar mig för att Myran är dräktig och att något ska gå fel, men vad vi än gör kommer olyckor att ske och de kommer bli sjuka, gamla och vi kommer förlora dem en dag i en ev olycka. Det enda vi kan göra är att försöka eliminera farorna och älska dem så det gör ont, men vi kan aldrig hindra att det trots allt sker.