Pip är inte glad på mig men det kan jag leva, med bara han gör det.
Idag har jag torterat honom med microlax, två gånger. Nu ligger det en stor korv i lådan och jag hoppas verkligen att det är hans. Han morrade åt mig när jag vände upp och ner på honom för att se hur det ser under svansen och han gillade inte att jag klämde honom på magen. Jag kan känna att han har avföring kvar men det känns mjukt så det är bara att fortsätta med det svindyra torrfodret, lactulos på burkmaten och hålla koll på magen. När jag var in på Ultuna senast och pratade foder så fick jag veta att en del katter har livslånga problem, de blir aldrig helt bra.
Jag hoppas dock att kombon ska fungera för honom så jag får behålla honom många år till och att unga fröken har kvar sin förtrogne nu när de funnit varandra. De som påstår att katter inte pratar med varandra vet inte vad de pratar om, de två pratar nog mer med varandra än vad de pratar med mig.![]()
Megara har kroniska problem med magen och hon får bara ut små hårda pluppar som hon tyvärr ibland släpper på golvet när de hänger kvar. Men inte ens om jag går på dom så fastnar något. Hon har fått laktulos men jag tyckte inte det hjälpte så mycket. Men nu får hon ljusa psylliumfrön varje dag och även om hon fortfarande är hård så kommer det en riktig korv ibland!
Fantastiskt hur jublande glad man kan bli av en bajskorv!