Nikita somnade stilla in i mina armar i går kväll. UL och biopsi visade att hennes lever var full av tumörer, metastaser i blodet och hon hade en stor knut/tumör i tarmen. Veterinären sa att den här sortens cancer är snabb och aggressiv och obotlig.
Jag kommer alltid att vara tacksam för att jag inte släpade ut henne i fredagskvällen för en lång vidrig resa till Uppsala eller Falun och hon tvingades tillbringa sin sista natt i en bur bland andra katter, vilket hon hatat. Istället fick vi en sista natt tillsammans, en liten brun, mjuk varm katt tätt, tätt tryckt mot mig med nosen i min armhåla. En snabb resa till Sundsvall. Inläggning med dropp och smärtstillande.
Efter beskedet från veterinären på kvällen att det var obotligt fick vi nästan tre timmar på oss att ta farväl. Hon låg i min famn och jag pratade om alla åren vi haft, hur mycket jag älskade henne, kom ihåg allt roligt vi haft, hur vi förde långa konversationer där jag jamade lika bra som henne. Våra diskussioner om vad som är bra för en katt att äta och inte. Hur hon rymde från lägenheten så vi kunde leka tafatt i trapphuset. Hur hon alltid, alltid var med mig och det var vi två mot världen. Hur jag inte kunde föreställa mig livet utan henne. Jag fick gosa mage en sista gång, nospussa, hon orkade kurra lite svagt och svanstippen viftade några gånger.
När veterinären gav henne sista sprutan som stannade hjärtat ville jag bara skrika nej, nej, nej innan det var för sent. Och sedan var det plötsligt det. Hon fick sin favoritsnuttefilt över sig och han lovade att hon skulle få ha med den sig.
Jag kommer alltid att undra, skulle jag insisterat på ett andra UL på Bagarmossen när jag kom och fick diagnosen foderallergi? Hade vi kunnat hindra spridningen från tarm till lever? Första UL visade ju på inflammation av tarmarna. Lät jag det gå för långt. Hon var som vanligt fram till för några veckor sedan, särskilt efter att tratten åkte av helt. Det var först sista veckan, tio dagarna som hon började matvägra och jag började köpa nya foder. Lät jag henne lida? Veterinären sa att den här sortens cancer går snabbt och är elakartad och mycket aggressiv. Han sa att det enda som möjligtvis skulle kunnat göras om det upptäcktes tidigare var kemoterapi men att det inte skulle vunnit mer än några månader eller veckor och nej, det skulle jag aldrig utsatt Nikita för.
Jag frågade flera gånger men enligt veterinären hade hon inte ont även om hon mådde dåligt. Jag hoppas han har rätt. Men tankarna gnager. Varför tog jag inte in henne direkt hon inte ville äta sitt foder. Men hon var så otroligt kräsen hela sitt liv att jag tog för givet att det var samma sak nu. Kunde andra provtagningar, UL, röntgen upptäckt cancern i tid innan den hann sprida sig. Kunde jag ha gjort något annorlunda. Jag vet inte. Men det kommer alltid att vara med mig.
Jag går i bitar.
