Jag var en sån där som var lite uppskrämd av tanken att kastrera min hanhund utan anledning för allt man läst. Jag tycker det är väldigt stigmatiserat i Sverige. Många olika djur kastreras utan större diskussioner, men när det gäller hund blir det väldigt hetsigt.
Hur som helst vill jag berätta något om kastrering för jag numera har en personlig erfarenhet.
Min hund är så gammal som 9, snart 10. Jag har inte haft funderingar på att kastrera honom pga att han inte har haft nån anledning till det. Men så sent som förra våren uppvisade han att han led av löptikar i området. Matvägrade, ylade, låg deppad vid fönstret, hetsig utomhus. Efter diskussioner mellan mig och husse och med veterinär så tog vi beslutet att kastrera honom. Det var ju faktiskt väldigt sent att göra det när han är då gammal som 9, men veterinär såg inget bekymmer med det då han var pigg och frisk. Jag var orolig att han skulle bli ”knäpp” som jag läst att vissa skrivit. Men kände att beteendet av löptikar hade hållt på ett tag att han mådde inte bra av det.
Här är skillnaderna. Han vill alltid äta, lägger på sig lättare så vi är restriktivare med hans portioner än vad vi var innan. Han vill ligga och sova bredvid mig på nätterna eller i soffan och kan göra det i timmar. Alltså mycket keligare? Något tröttare än vad han var innan. Det är allt.
I andra länder kastreras hanhundar som inte ska gå i avel utan diskussioner. Varför är detta så kontroversiellt här men på så många andra platser inte alls?