Karriärstegen, klättra upp, ner eller stanna

[kolblakkur]

Jag har ett kontorsarbete idag. Jag har pluggat i två år för att kunna arbeta med min arbetsuppgifter. Dock hade jag ingen erfarenhet av yrket innan jag började plugga utan tyckte att det lät intressant och bättre för kroppen än det slitiga arbetet jag hade.

Jag kände ganska tidigt, lite i bakhuvudet, att jobbet inte var något för mig. Då var jag precis i sluttampen av utbildningen och på en tråkig praktikplats. Kom till en bättre praktikplats sen och där arbetar jag nu. Jag tycker om min chef, jag tycker mina kollegor är fantastiska. Jag får jobba hemifrån ibland, har egna ansvarsområden och jag utbildar även nyanställda. Enligt min chef är jag högpresterande, vilket jag absolut inte känner igen mig i, men hen är inte den första som säger det. Jag tycker att jag är ganska dålig på mitt jobb faktiskt och att min motivation är liksom... medel? Jag har absolut inget intresse av sjukvård egentligen, men det är det jag arbetar inom.

Nu är där tjänster ute på äldreboendet i byn där jag tidigare arbetat. Jag saknar det! Saknar att göra en direkt skillnad i någons vardag, saknar de boende (mina kollegor retas med mig för att jag älskar äldre), saknar att jobba kvällar. Saknar en hel del av kollegorna jag hade där. Jag är en riktig äldreomsorgsnörd, min b-uppsats handlade om äldreomsorgen och det händer att jag läser t.ex rapporter från SKL om äldreomsorgens framtida utformning t.ex på en lördagkväll. Dessvärre är arbetet fysiskt tungt och man är endast två personer på tio vårdtagare på helgen (på demensavdelning).

Står nu vid ett litet vägskäl. Det är snart semester och jag känner att jag måste ha en plan för vad som ska hända efter semestern är slut.

1. Fortsätta nuvarande anställning.
2. Arbeta som undersköterska på boendet (jag gissar på att jag kommer bli erbjuden en tjänst).
3. Plugga ett år till för att förhoppningsvis kunna arbeta som enhetschef på äldreboende (lär bli tufft med tanke på framtidens utmaningar i äldreomsorgen).

Vad hade ni gjort?

 

[Sleepy]

Mitt råd blir nr 3. Onwards and upwards. Jobba där du kan göra skillnad, när det är ett område du brinner för.

 

[Lena Furberg]

Jag tycker du låter som en fantastisk person av precis den "sorten" som behövs inom äldreomsorgen, en som verkligen bryr sig om de äldre. Du skulle göra en stor skillnad där.

Men givetvis ska du följa ditt hjärta.

 

[starcraft]

Kan du på något sätt kombinera dina jobb? Kanske gå ner i tid så du får tid att jobba lite i äldrevården, men utan att jobba fullt ut så det inte blir lika slitigt för kroppen?

 

[BernT]

Jag har ett kontorsarbete idag. Jag har pluggat i två år för att kunna arbeta med min arbetsuppgifter. Dock hade jag ingen erfarenhet av yrket innan jag började plugga utan tyckte att det lät intressant och bättre för kroppen än det slitiga arbetet jag hade.

Jag kände ganska tidigt, lite i bakhuvudet, att jobbet inte var något för mig. Då var jag precis i sluttampen av utbildningen och på en tråkig praktikplats. Kom till en bättre praktikplats sen och där arbetar jag nu. Jag tycker om min chef, jag tycker mina kollegor är fantastiska. Jag får jobba hemifrån ibland, har egna ansvarsområden och jag utbildar även nyanställda. Enligt min chef är jag högpresterande, vilket jag absolut inte känner igen mig i, men hen är inte den första som säger det. Jag tycker att jag är ganska dålig på mitt jobb faktiskt och att min motivation är liksom... medel? Jag har absolut inget intresse av sjukvård egentligen, men det är det jag arbetar inom.

Nu är där tjänster ute på äldreboendet i byn där jag tidigare arbetat. Jag saknar det! Saknar att göra en direkt skillnad i någons vardag, saknar de boende (mina kollegor retas med mig för att jag älskar äldre), saknar att jobba kvällar. Saknar en hel del av kollegorna jag hade där. Jag är en riktig äldreomsorgsnörd, min b-uppsats handlade om äldreomsorgen och det händer att jag läser t.ex rapporter från SKL om äldreomsorgens framtida utformning t.ex på en lördagkväll. Dessvärre är arbetet fysiskt tungt och man är endast två personer på tio vårdtagare på helgen (på demensavdelning).

Står nu vid ett litet vägskäl. Det är snart semester och jag känner att jag måste ha en plan för vad som ska hända efter semestern är slut.

1. Fortsätta nuvarande anställning.
2. Arbeta som undersköterska på boendet (jag gissar på att jag kommer bli erbjuden en tjänst).
3. Plugga ett år till för att förhoppningsvis kunna arbeta som enhetschef på äldreboende (lär bli tufft med tanke på framtidens utmaningar i äldreomsorgen).

Vad hade ni gjort?

Nummer 3! Du brinner ju för det och tror du hade blivit en jättebra enhetschef eftersom du jobbat på golvet och faktiskt vill göra något bra. Sen förstår jag med att man är styrd av budget osv men tror ändå man kan göra väldigt mycket skillnad.

 

[mandalaki]

Det låter som att du vill 2. Går det att kombinera med 3? Att jobba ett år och under tiden bestämma om du vill plugga det där ytterligare året.

 

[kolblakkur]

Det låter som att du vill 2. Går det att kombinera med 3? Att jobba ett år och under tiden bestämma om du vill plugga det där ytterligare året.

Jag vill både 2 och 3, men tror jag har för dåligt självförtroende för alternativ 3. Har väldigt svårt för att göra fel, grämer mig så otroligt mycket. Vet visserligen inte om det är självförtroende eller prestationsångest... Sedan vill jag egentligen inte ha en tjänst som 3, för jag gillar inte att ha saker som riskerar att släpa efter vid eventuellt sjukdom osv. Så har jag det idag, är jag borta då blir inte jobbet gjort. Jag vill kunna släppa jobbet när jag kommer hem och det kan jag inte idag, har massor som ska göras. Men - kommunen där jag bor och vill arbeta i har dubbelt ledarskap, så man är inte ensam enhetschef (på gott och ont).

 

[Enya]

Det låter som du är en person för uppdrag nummer 2! Alla trivs inte med nummer 3 som person, och göra skillnad kan man göra som nummer 2, vilket det känns som om du verkligen kan. Sök tjänsten, man kan ju alltid tacka nej? I övrigt kan man ta tjänstledigt för att prova nytt jobb dessutom och sedan besluta sig när man testat, något du skulle kunna testa?

 

[honung]

Jag skulle definitivt inte välja 3, däremot 2 röstar jag för. Det är där du gör skillnad! Själv har jag lovat mig själv att ALDRIG igen gå in och jobba på boende, jag gillar livet i steget innan där man har större utmaningar än vad man har på ett boende. Jag anser idag att det slit som arbetet på ett boende, inte är värt 'the effort', det är inte värt min hälsa, men det är nog olika för olika boenden. Men mina år som 4 personal på 64 boende har kostat min hälsa (och rygg!) alldeles för mycket.

 

[Cattis_E]

Jag hade valt 2.
Men det utgår från mig som person och att jag inte vill ha chefsansvar. Speciellt inte personalansvar eller något budgetansvar.
3 kan ju bli jättebra också.
Så jag har själv stannat i min karriärstege. Men känner mig rätt nöjd med det

 

[kolblakkur]

Jag tackar för all input! Den var varit värd mycket.

Jag har precis skickat in ansökan på tjänst som undersköterska på äldreboendet i byn. Fyra tjänster (!!!) lediga så förhoppningsvis har jag goda chanser trots ett ganska högt löneanspråk. Det brukar knappt vara några sökande.

 

[kolblakkur]

Plan B:
Läsa ett år till och satsa på chef. Men innan dess börja tro på mig själv lika mycket som andra tror på mig

 

[Lager]

Jag har ett kontorsarbete idag. Jag har pluggat i två år för att kunna arbeta med min arbetsuppgifter. Dock hade jag ingen erfarenhet av yrket innan jag började plugga utan tyckte att det lät intressant och bättre för kroppen än det slitiga arbetet jag hade.

Jag kände ganska tidigt, lite i bakhuvudet, att jobbet inte var något för mig. Då var jag precis i sluttampen av utbildningen och på en tråkig praktikplats. Kom till en bättre praktikplats sen och där arbetar jag nu. Jag tycker om min chef, jag tycker mina kollegor är fantastiska. Jag får jobba hemifrån ibland, har egna ansvarsområden och jag utbildar även nyanställda. Enligt min chef är jag högpresterande, vilket jag absolut inte känner igen mig i, men hen är inte den första som säger det. Jag tycker att jag är ganska dålig på mitt jobb faktiskt och att min motivation är liksom... medel? Jag har absolut inget intresse av sjukvård egentligen, men det är det jag arbetar inom.

Nu är där tjänster ute på äldreboendet i byn där jag tidigare arbetat. Jag saknar det! Saknar att göra en direkt skillnad i någons vardag, saknar de boende (mina kollegor retas med mig för att jag älskar äldre), saknar att jobba kvällar. Saknar en hel del av kollegorna jag hade där. Jag är en riktig äldreomsorgsnörd, min b-uppsats handlade om äldreomsorgen och det händer att jag läser t.ex rapporter från SKL om äldreomsorgens framtida utformning t.ex på en lördagkväll. Dessvärre är arbetet fysiskt tungt och man är endast två personer på tio vårdtagare på helgen (på demensavdelning).

Står nu vid ett litet vägskäl. Det är snart semester och jag känner att jag måste ha en plan för vad som ska hända efter semestern är slut.

1. Fortsätta nuvarande anställning.
2. Arbeta som undersköterska på boendet (jag gissar på att jag kommer bli erbjuden en tjänst).
3. Plugga ett år till för att förhoppningsvis kunna arbeta som enhetschef på äldreboende (lär bli tufft med tanke på framtidens utmaningar i äldreomsorgen).

Vad hade ni gjort?

Jag hade sökt tjänsten på boendet och väntat med att ta beslut tills de eventuellt hörde av sig och det de facto var klart att jag kunde få en tjänst där. Då hade jag tagit beslut.

Jag hade också kollat om det går att plugga och jobba samtidigt. Är det väldigt schemabundna studier eller mer på distans? Så har jag gjort i de flesta andra sammanhang där det funkat tidsmässigt - jobbat och pluggat samtidigt.

I så fall får du både komma tillbaka till den miljön där du trivs och du får kompetensutveckling samtidigt. Du måste inte bli chef omedelbums direkt efter utbildningen ju, men det kommer att ge dig mer på fötterna och en större förståelse för organisationsstrukturen inbillar jag mig - vilket gör att du kanske kan utöka dina befogenheter på plats.

 

[Idas]

Jag hade sökt jobbet i alternativ nummer 2, jobbat och funderat vidare över att eventuell vidareutbildning. Och om du bestämmer dig kanske du kan kombinera utbildningen med extratimmar som usk? :-)
Lycka till!

 

[Raderad medlem 68338]

Jag har klättrat ner och trivs jättebra med det. Har ett på pappret ”sämre jobb” och jobbar mindre. Men det är jätteskönt!

Jag tycker som ngn skrev att äldreomsorgen verkligen behöver ngn som du! Samtidigt vill jag höja ett varningens finger för att många engagerade bränner ut sig och får dra ett alldeles för tungt lass bland alla som inte bryr sig och inte engagerar sig på samma nivå. Jag älskar äldre och hade gärna jobbat med äldre men jag blir FÖR engagerad och också för personligt involverad. Du kanske är annorlunda, men det kan vara värt att tänka över

Spontant känns det som att du borde göra nr 2 och med tiden nr 3. Behövs det verkligen en utbildning för att jobba som arbetsledare/chef inom äldrevården? Trodde det räckte med att visa framfötterna och växa in i rollen?

 

[honung]

Behövs det verkligen en utbildning för att jobba som arbetsledare/chef inom äldrevården? Trodde det räckte med att visa framfötterna och växa in i rollen?

Tyvärr, anser jag, tummas det på kvalifikationskraven just på grund av den här inställningen. "Behövs verkligen en utbildning för att jobba (som chef) inom äldrevården?" - det är så arrogant dumt så jag blir lite nopprig i hjärnan att läsa det/höra det. SJÄLVKLART ska den som styr skutan ha kvalifikationer för att göra det! Sen kan jag också tycka att just inom äldrevården, har det de senare åren haft en tendens till att det kommer nyexaminerade högutbildade chefer som är 22 år gamla som krashar med verkligheten och arbetstrycket vilket gör att chefssnurren inom väldigt många kommuner är E N O R M. Äldrevården äter såna chefer råa.

Erfarenhet och adekvat utbildning är det enda vi ska sträva efter hos en chef inom äldrevården, och TS kan nog ganska lätt få ihop det formella om hon tycker det är värt det.
Själv skulle jag aldrig sträva efter att bli en mellanchef som får så ofantligt mycket stryk som den positionen kan ge, och ger i arbetstryck.

 

[Raderad medlem 68338]

Tyvärr, anser jag, tummas det på kvalifikationskraven just på grund av den här inställningen. "Behövs verkligen en utbildning för att jobba (som chef) inom äldrevården?" - det är så arrogant dumt så jag blir lite nopprig i hjärnan att läsa det/höra det. SJÄLVKLART ska den som styr skutan ha kvalifikationer för att göra det! Sen kan jag också tycka att just inom äldrevården, har det de senare åren haft en tendens till att det kommer nyexaminerade högutbildade chefer som är 22 år gamla som krashar med verkligheten och arbetstrycket vilket gör att chefssnurren inom väldigt många kommuner är E N O R M. Äldrevården äter såna chefer råa.

Erfarenhet och adekvat utbildning är det enda vi ska sträva efter hos en chef inom äldrevården, och TS kan nog ganska lätt få ihop det formella om hon tycker det är värt det.
Själv skulle jag aldrig sträva efter att bli en mellanchef som får så ofantligt mycket stryk som den positionen kan ge, och ger i arbetstryck.

Varför är det arrogant och dumt? Min erfarenhet från äldrevården är att de med längst utbildning och som "jobbat där för evigt" var de med minst engagemang. Såklart kan man inte uttala sig kategoriskt, men generellt var de som verkligen gjorde ett bra jobb folk som kom från lite andra bakgrunder än att de blivit uska på gymnasiet och sen jobbat på stället sen dess. Det var många konstnärer, kulturarbetare osv som verkligen lyfte vardagen för de gamla och som faktiskt också var mer uppmärksamma på de äldres status, ringde ssk om ngn kändes lite dålig eller förvirrad/förändrad, ngt inte alla uppmärksammade eller brydde sig om.
Ang chef så vet jag inte om man per se blir en bra chef för att man har en arbetsledarutbildning. Jag tror att personlighet, erfarenhet av jobbet "på golvet", ledaregenskaper och engagemang väger mkt tyngre. Och det gäller såklart inte bara inom äldrevården.

 

[honung]

Varför är det arrogant och dumt? Min erfarenhet från äldrevården är att de med längst utbildning och som "jobbat där för evigt" var de med minst engagemang. Såklart kan man inte uttala sig kategoriskt, men generellt var de som verkligen gjorde ett bra jobb folk som kom från lite andra bakgrunder än att de blivit uska på gymnasiet och sen jobbat på stället sen dess. Det var många konstnärer, kulturarbetare osv som verkligen lyfte vardagen för de gamla och som faktiskt också var mer uppmärksamma på de äldres status, ringde ssk om ngn kändes lite dålig eller förvirrad/förändrad, ngt inte alla uppmärksammade eller brydde sig om.
Ang chef så vet jag inte om man per se blir en bra chef för att man har en arbetsledarutbildning. Jag tror att personlighet, erfarenhet av jobbet "på golvet", ledaregenskaper och engagemang väger mkt tyngre. Och det gäller såklart inte bara inom äldrevården.

Jag anser att man stoppar äldrevården alltför ofta i samma säck. Det är en enormt stor spridning på behov och insatser på olika enheter och typer av enheter och med en kategoprisk inställning att 'bara det är rätt person på plats så funkar det' så får vi vad vi tyvärr ofta ser idag, rubriker och människor som inte får den omvårdnad och omsorg de behöver eller utbränd personal. Jag anser även att undersköterskor ska legitimeras - en standard för att få vara undersköterska. Det kan inte få vara så lösa boliner att vem som helst ska få jobba inom äldrevården bara för att de är 'rätt personer'. Då kan måste man även ha högre krav på vem som är chef, det måste vara högre krav på den som utför omsorgen.

I flera kommuner pratas det om att göra en uppdelning, där kvalificerat omvårdnadsarbeta bara ska få utföras av undersköterskor, och vardagligare lättare arbetsuppgifter ska göras av människor med lägre utbildning, men med en lägsta nivå även där vilket handlar om att återinföra vårdbiträdet som har en utbildning som arbetsgivaren förser dem med.

Jag har haft så många chefer att jag tappat räkningen på dem. De allra bästa cheferna har haft bakgrund inom vården, utbildade uskor eller sjuksköterska och en typ beteendevetar eller socionomutbildning på det. Tyvärr stannar dessa inte kvar på grund av att chefslönerna inom (kommunal) vård och omsorg inte matchar deras kompetens. Sen har jag haft outbildade chefer som bränts ut snabbt som attan, jag har haft chefer med akademisk utbildning men utan vårdbiten i vare sig skola eller erfarenhet och det haltar också så de brukar inte bli så långvariga.

Jag tycker bara att det är arrogant och dumt att tumma på kvalitén på de som arbetar inom äldrevården, vare sig det är 'på golvet' eller i chefsposition.

 

[the_connemara]

Plan B:
Läsa ett år till och satsa på chef. Men innan dess börja tro på mig själv lika mycket som andra tror på mig

Heja dig! Jag kämpar på med samma. Tappade helt det lilla naiva självförtroende jag hade medan jag pluggade men nu efter 6 år på samma jobb börjar jag faktiskt våga värdera mina prestationer lite och inte bli livrädd så fort det läggs mer ansvar på mig. Och även att lägga mer relevant mängd engagemang utifrån uppgift, att säga nej eller att säga ifrån om jag inte hinner. Istället för att ha panik och stressa för att hinna.

Men oavsett så ger det ju inget att kasta sig iväg nivåer över vad man känner man klarar av idag. Låt det gå successivt men ha i bakhuvudet att du klarar mer än du tror

 

[kolblakkur]

Intervju inbokad!