Kär i 30 år äldre man

[confused]

Jag är våldsamt förälskad i en nästan 30 år äldre man. Jag är själv i 30-års åldern. Vi är kompatibla på ett sätt jag aldrig upplevt innan och jag älskar honom djup, men självklart på olika platser i livet på grund av åldersskillnaden. Han säger att han inte vill ha ett förhållande med mig på grund av detta - att jag skulle förstöra mitt liv om vi blev ihop. Jag förstår såklart att en så stor åldersskillnad skulle ses på extremt dömande från samhällets sida, och säkert även våra respektive familjer. Han kommer ses som gubbsjuk och jag som en gold digger. Orkar man verkligen stå emot en så stark norm?

 

[Modest]

Jag är våldsamt förälskad i en nästan 30 år äldre man. Jag är själv i 30-års åldern. Vi är kompatibla på ett sätt jag aldrig upplevt innan och jag älskar honom djup, men självklart på olika platser i livet på grund av åldersskillnaden. Han säger att han inte vill ha ett förhållande med mig på grund av detta - att jag skulle förstöra mitt liv om vi blev ihop. Jag förstår såklart att en så stor åldersskillnad skulle ses på extremt dömande från samhällets sida, och säkert även våra respektive familjer. Han kommer ses som gubbsjuk och jag som en gold digger. Orkar man verkligen stå emot en så stark norm?

Om båda vill så har man väl bättre chanser att göra det. Men han vill ju inte.

 

[Sporthorse]

Jag är våldsamt förälskad i en nästan 30 år äldre man. Jag är själv i 30-års åldern. Vi är kompatibla på ett sätt jag aldrig upplevt innan och jag älskar honom djup, men självklart på olika platser i livet på grund av åldersskillnaden. Han säger att han inte vill ha ett förhållande med mig på grund av detta - att jag skulle förstöra mitt liv om vi blev ihop. Jag förstår såklart att en så stor åldersskillnad skulle ses på extremt dömande från samhällets sida, och säkert även våra respektive familjer. Han kommer ses som gubbsjuk och jag som en gold digger. Orkar man verkligen stå emot en så stark norm?

Jag känner flera stycken som har mellan 20-30 års åldersskillnad i sina relationer, jag själv är även 23 år yngre än min man och vi har varit lyckliga tillsammans i snart 7 år.
Det är faktiskt inte många som reagerar på åldersskillnaden längre, men var väl mer reaktioner i början. MEN jag lever inte mitt liv åt någon annan, så jag har aldrig brytt mig.
Det är ganska vanligt med äldre man i ett förhållande och om du själv är 30 så spelar åldern ännu mindre roll. Det hade kanske varit värre om du var 18.
Din karl verkar ju inte vara så intresserad av en relation med dig, så då är det väl bara försöka gå vidare.

 

[Calmiche]

Jag är våldsamt förälskad i en nästan 30 år äldre man. Jag är själv i 30-års åldern. Vi är kompatibla på ett sätt jag aldrig upplevt innan och jag älskar honom djup, men självklart på olika platser i livet på grund av åldersskillnaden. Han säger att han inte vill ha ett förhållande med mig på grund av detta - att jag skulle förstöra mitt liv om vi blev ihop. Jag förstår såklart att en så stor åldersskillnad skulle ses på extremt dömande från samhällets sida, och säkert även våra respektive familjer. Han kommer ses som gubbsjuk och jag som en gold digger. Orkar man verkligen stå emot en så stark norm?

Är båda helt inne på det så kan man nog stå emot men det verkar han ju inte vara. Åldersskillnad är inte det viktigaste men jag kan förstå hans tankegång också. Han har inte långt kvar till pensionen medan du har många år kvar. En släkting till mig har mindre åldersskillnad än så(runt 15 år) men säger just pension har varit en sak de pratat om ganska mycket för att veta vart de har varandra och det är tråkigt de inte går i pension lite närmare tidsmässigt.

Det går inte att hålla er relation på en djup vänskapsnivå, kanske när förälskelsen lägger sig? Förälskelsedelen går ju oftast över även om det kan ta ett tag.

 

[Inte_Ung]

Jag säger bara Macron.
Han är president han.

 

[monster1]

Jag är våldsamt förälskad i en nästan 30 år äldre man. Jag är själv i 30-års åldern. Vi är kompatibla på ett sätt jag aldrig upplevt innan och jag älskar honom djup, men självklart på olika platser i livet på grund av åldersskillnaden. Han säger att han inte vill ha ett förhållande med mig på grund av detta - att jag skulle förstöra mitt liv om vi blev ihop. Jag förstår såklart att en så stor åldersskillnad skulle ses på extremt dömande från samhällets sida, och säkert även våra respektive familjer. Han kommer ses som gubbsjuk och jag som en gold digger. Orkar man verkligen stå emot en så stark norm?

Han är alltså i 60 årsåldern nu? Hur kommer du känna när han är 70-75 och har alla de ålderskrämpor som hör till. Jag tänker att när du är 40-45 år kanske du inte vill ägna dig åt hemvård av din man? Självklart finns det många pigga pensionärer i 70 års åldern men det finns också många som inte är det. Min pappa är 75 och i god form men orkar inte gå längre sträckor pga av dåliga knän, ser dåligt osv. Min svärfar som är 73 är helt dement, han kan inte ens gå på toaletten själv utan har på sig blöjor, svärmor hemvårdar honom och kan inte lämna hemmet utan att hemtjänsten är där och tar hand om honom. Demensen gjorde entre vid 67.

Jag hade definitivt tvekat att starta en relation med någon i den åldern när jag själv var så pass ung.

 

[Inte_Ung]

Jag hade definitivt tvekat att starta en relation med någon i den åldern när jag själv var så pass ung.

Man vet aldrig hur livet blir.
Min svärfar var full fart till 81 då han fick en stroke.
En vän till familjen körde fortfarande bil utan problem vid 92.
En av min sambos bästa vänner avled nyss i cancer vid 34 och lämnade man och 2 små barn efter sig.
Det enda som man vet är nog att man just inte vet.

 

[Sporthorse]

Han är alltså i 60 årsåldern nu? Hur kommer du känna när han är 70-75 och har alla de ålderskrämpor som hör till. Jag tänker att när du är 40-45 år kanske du inte vill ägna dig åt hemvård av din man? Självklart finns det många pigga pensionärer i 70 års åldern men det finns också många som inte är det. Min pappa är 75 och i god form men orkar inte gå längre sträckor pga av dåliga knän, ser dåligt osv. Min svärfar som är 73 är helt dement, han kan inte ens gå på toaletten själv utan har på sig blöjor, svärmor hemvårdar honom och kan inte lämna hemmet utan att hemtjänsten är där och tar hand om honom. Demensen gjorde entre vid 67.

Jag hade definitivt tvekat att starta en relation med någon i den åldern när jag själv var så pass ung.

Det finns värre saker att oroa sig för, känner jag.

Känner man att det är rätt person så är åldern det sista jag reflekterar över. Det är inte helt lätt att hitta en person som berikar ens liv både intellektuellt, kärleksmässigt och på alla övriga plan.
Man vet aldrig när eller hur livet tar slut och ska man behöva katastroftänka om allt som kan hända om 5-10-20-30 år så kommer hela livet att innebära risker och begränsningar.

Är man däremot en person som bryr sig väldigt mycket om vad alla andra tänker och tycker så är nog ålder en faktor som kan påverka, men folk har alltid åsikter oavsett vad man gör och du kommer aldrig göra alla nöjda, så för mig är det en icke-faktor huvudsaken att JAG är lycklig i mitt liv.

 

[kamomillo]

Ett par i min närhet fick nyss barn.
Han gick i pension i höstas, hon är 38 år.
Dom är jättefina ihop, äkta kärlek!
Så... Vill båda, så är det bara att köra på!
Att bli ensam eller behöva vårda den man älskar har inget med ålder att göra.
De kan drabba oss alla, var vi än är i livet!

* Jenny *

 

[Grazing]

Jag är våldsamt förälskad i en nästan 30 år äldre man. Jag är själv i 30-års åldern. Vi är kompatibla på ett sätt jag aldrig upplevt innan och jag älskar honom djup, men självklart på olika platser i livet på grund av åldersskillnaden. Han säger att han inte vill ha ett förhållande med mig på grund av detta - att jag skulle förstöra mitt liv om vi blev ihop. Jag förstår såklart att en så stor åldersskillnad skulle ses på extremt dömande från samhällets sida, och säkert även våra respektive familjer. Han kommer ses som gubbsjuk och jag som en gold digger. Orkar man verkligen stå emot en så stark norm?

Jag känner ett par stycken som har/hade det så, en i min närhet dessutom och ja det var jobbigt när han blev äldre, alltså uppåt 85 års åldern då han inte tyckte att han passade in eller hängde med längre i grupp pga hörseln osv. Men jag tycker det är fel att påstå att det per automatik döms från samhällets sida, det tycker jag inte alls stämmer. Inte öppet iallafall. Det där ligger nog mer hos dig själv än hos samhället.

Kör på det om du vill, man ska inte undvika att vara med någon man älskar pga att man är rädd för vad samhället ska tycka, dom flesta tänker inte på det övht.

Det som är det jobbigaste med att vara ihop med en som är mycket äldre är när den blir gammal gammal och faktiskt behöver hjälp och det blir en ständig oro pga kanske minnet som sviktar och när det blir så som det blir för många äldre att dom slutar äta och dricka osv och dom problemen som kommer av det. Det blir lite av en vårdsituation istället.

 

[monster1]

Det finns värre saker att oroa sig för, känner jag.

Känner man att det är rätt person så är åldern det sista jag reflekterar över. Det är inte helt lätt att hitta en person som berikar ens liv både intellektuellt, kärleksmässigt och på alla övriga plan.
Man vet aldrig när eller hur livet tar slut och ska man behöva katastroftänka om allt som kan hända om 5-10-20-30 år så kommer hela livet att innebära risker och begränsningar.

Är man däremot en person som bryr sig väldigt mycket om vad alla andra tänker och tycker så är nog ålder en faktor som kan påverka, men folk har alltid åsikter oavsett vad man gör och du kommer aldrig göra alla nöjda, så för mig är det en icke-faktor huvudsaken att JAG är lycklig i mitt liv.

Att människor åldras och får ett vårdbehov har ju inget med vad andra tycker att göra. Det är ju ett faktum. Det är knappast ett katastroftänkande att inse att om tio år kommer mannen TS älskar ha helt andra problem än TS har, TS är mitt i sitt liv och han kommer att vara på väg mot slutet av sitt. De kommer inte att åldras tillsammans det är helt garanterat, han kommer att åldras medan TS är ung. Alla som råddar sina föräldrars vårdbehov vet ju vad det innebär, det kommer TS få göra för sin partner. Medellivslängden är 81 år för män i Sverige vilket betyder att hon kommer att vara änka före sin pension.

 

[Sporthorse]

Att människor åldras och får ett vårdbehov har ju inget med vad andra tycker att göra. Det är ju ett faktum. Det är knappast ett katastroftänkande att inse att om tio år kommer mannen TS älskar ha helt andra problem än TS har, TS är mitt i sitt liv och han kommer att vara på väg mot slutet av sitt. De kommer inte att åldras tillsammans det är helt garanterat, han kommer att åldras medan TS är ung. Alla som råddar sina föräldrars vårdbehov vet ju vad det innebär, det kommer TS få göra för sin partner. Medellivslängden är 81 år för män i Sverige vilket betyder att hon kommer att vara änka före sin pension.

Men det är inte ens säkert att dom blir tillsammans i 10 år och hellre 10 lyckliga år än inga alls.

 

[Otherside]

Man kan ju ha ett förhållande och njuta av det på alla sätt och vis utan att det nödvändigtvis blir livslångt. Jag skulle nog snarare avskräckas av att en person jag blivit ömsesidigt förälskad i automatiskt utgår ifrån att vi typ ska gifta oss. Då hade jag nog backat några steg. På samma sätt hade jag inte backat från en förälskelse bara för att jag inte fått livslång garanti för det. Njut av stunden, tänker jag!

 

[Pinus]

Man kan ju ha ett förhållande och njuta av det på alla sätt och vis utan att det nödvändigtvis blir livslångt. Jag skulle nog snarare avskräckas av att en person jag blivit ömsesidigt förälskad i automatiskt utgår ifrån att vi typ ska gifta oss. Då hade jag nog backat några steg. På samma sätt hade jag inte backat från en förälskelse bara för att jag inte fått livslång garanti för det. Njut av stunden, tänker jag!

Kloka tankar, håller med om detta! Passa på att njuta nu om de fina känslorna finns där, man vet aldrig vad som händer.

Är själv i en relation med stor åldersskillnad och varken jag eller han vet vad som kommer hända i framtiden, men jag är lycklig som det är just nu och det tycker jag känns som det viktiga.

 

[Malibu_Stacy]

För mig är det ett större problem att mannen inte vill ha en relation med TS. Oavsett ålderskillnad!

 

[Viva]

P4 dokumentär har ett poddavsnitt som heter "Kär i min lärare". Där är det 32 års skillnad och det fungerade för dem.

 

[Rhodugune]

Oavsett vad vi tycker om att vara i en relation där ålderskillnaden är stor, så har han uttryckt att han inte vill gå in i en romantisk relation med dig.
Nu vet jag inte hur mycket ni pratat om det här, om hans nej är något du måste acceptera. För hur ont det än gör, ibland är inte all kärlek i världen tillräcklig för att brygga över för stora skillnader två personer emellan. Eller om hans nej bygger på anledningar, som om ni bara pratar kan komma fram till, inte är några som är problem stora nog att stå i vägen för vad som kan leda till ett fint förhållande, ett fint liv tillsammans. Personligen känner jag att det är upp till dig att få ta ansvar för vad du känner att du vill och klarar av att hantera om ni skulle vara tillsammans.

Min filosofi, efter ett 8 år långt förhållande med någon där vi har en 17 års ålderskillnad, är att allt jag med säkerhet kan veta är vad som känns rätt här och nu. Att vi har ett förhållande där jag känner mig hörd och sedd, älskad för den jag är och inte trots den jag är, med en person som är så lätt att älska och tycka om för att han är så empatisk, rolig och smart och vår vardag tillsammans är fylld av så mycket som gör mig glad, allt från så givande samtal, till trevliga stunder i gemensam tystnad där var och en pysslar med sitt. Det som gör att jag inte känner av ålderskillnaden, som gör att det rent av känns konstigt att vi har en, när den inte märks av i vårt sätt att vara, eller påverkar hur väl vi fungerar eller kommunicerar tillsammans.

Att visst finns det saker att ta in i beaktning när ålderskillnanden är stor, som tex barn eller inte, där vi har pratat om att när han kanske är redo för barn så kan jag vara för gammal för det. Eller att jag kommer nå pensionåldern långt innan honom, hur känns det? Att jag kanske kommer att dö långt innan honom, vilket jag fortfarande har svårt att hantera.

Vi har alltid landat i att vad som än händer i framtiden, det är något som vi inte kan hitta lösningar för idag, utan vi får lita på att vi gör det då. Att det får räcka att vi pratar om det som kan oroa oss om framtiden, ventilera, prata om hur vi båda ser på saken för att kunna släppa det och gå vidare och fokusera på det som faktiskt är bra här och nu, anledningen varför vi valt att vara tillsammans. Så att vi inte missar att ta vara på det i oron för något vi inte har någon som helst kontroll över.

Jag hoppas vi får ett fint långt liv tillsammans, men inget är säkert. Min mamma gick bort i cancer när hon var 51, min mormor dog också kort efter hon fyllt 50. Hans moster blev dement i 60 års åldern. Ingen vet hur länge vi får finnas här, hur länge vi får behålla hälsan. Det går ju inte att gardera sig emot förluster. För mig vore det att ta ut förlusten i förskott att avsluta vår relation pga av att vi kanske möts av motgångar i framtiden, som kan bli väl så smärtsamma att gå igenom. Smärta, förlust, det är baksidan av samma mynt som kärleken. Det är en del av livet.

Och angående om gå emot normen, så stålsatte jag mig för vad de runt om oss skulle tycka och tänka, att de kanske ifrågasätta vårt förhålllande. Speciellt eftersom vi inte bara hade en stor ålderskillnad, vi gick också emot normen att vara en äldre kvinna och en yngre man. Men bland våra familjer och vänner var knappt någon alls som tyckte/undrade eller ens hade några frågor om vår ålderskillnad. Det till min stora förvåning, för jag trodde verkligen att de skulle tycka något eller åtminstone retas och skämta om det, men det var inget vi hörde, som de sa till oss.
Vi har båda blivit varmt mottagna i den andres familjer, bland vänner och jag bor numera mycket närmare hans familj än min och vi umgås ofta och de är så fina och stöttande av vår relation och emot mig, vilket känns fint och viktigt eftersom jag flyttat till England så vi kunde leva tillsammans.

Jag förstår hur jobbigt det kan vara att uppleva stark kärlek till någon när ni befinner er på olika platser i livet åldersmässigt, så jag hoppas att du tillslut kan känna att det var rätt beslut hur ni än gör, om ni går vidare tillsammans eller inte.

 

[athena_arabians]

Det var 19 år mellan mina föräldrar... och de var tillsammans tills pappa dog. Mamma hamnade på hemmet innan pappa dog pga Alzheimers. Mamma dog senaste julafton pga sin sjukdom, hon skulle ha fyllt 76 i slutet av februari. Det finns inga garantier förutom att vi kommer att dö någon gång. Kan vi hitta lycka på vägen dit ska vi göra det.

Med det sagt så har jag till viss del undvikit förhållanden med en så stor åldersskillnad för egen del. När pappa blev äldre blev det smärtsamt uppenbart att han mest troligtvis skulle dö innan henne. Nu blev det ju lite bakvänt ändå när mamma fick Alzheimers men ja.

Samtidigt vet jag också att pga mina föräldrar hade jag inte tvekat om jag blivit oerhört kär i någon som var en bit från mig i ålder. Blir man kär så blir man.

Men vill inte ena parten ha ett förhållande oavsett anledning så är det ju inte så mycket att fundera över.

 

[Nahar]

älskad för den jag är och inte trots den jag är

Den där sparar jag. Tack för så fint formulerat!

 

[Tranan]

Den där sparar jag. Tack för så fint formulerat!

Håller med, bästa jag har läst på ett tag.