Jag måste bara ventilera då jag inte har någon att prata med. har pratat med min sambo men många gånger förstår han mig inte..
Jag och min sambo har vart tillsammans i snart ett år, och flyttade ihop för ungefär 4 månader sedan. Jag har haft förhållanden innan som vart rätt jobbiga, vilket han också har haft. Jag tycker det känns otroligt rätt på alla plan med honom.
Han har ett barn på snart 3 år, och mamman till det barnet har vart allt annat lättsam. Till en början fick jag inte träffa barnet, vilket min sambo gick med på. Efter ett tag fick jag träffa barnet i smyg. Hon ringde och skrek i telefonen om hon trodde/ visste att jag var med när han hade barnet. Han daltade med henne och skjutsade runt på Xet och barnet så fort hon ville ha skjuts. Jag sa inget då jag inte är en svartsjuk person och jag visste ju att han hade jobbigt med Xet så jag ville inte bli en ytterligare last. Det gick så långt i detta tjaft över MIG och barnet så Xet kallade in socialen. Anleningen var att xet menade att min sambo inte kunde bestämma om barnet skulle få umgås med mig på dagarna.
Väl där så höll sos med min sambo, och Xet har inget att säga till om i denna fråga, om mig och barnet.
Till en början så hade min sambo inte barnet varannan vecka heller. Utan det infördes några månader efter att vi blivit tillsammans, just pga allt tjafs och att det fixat sig med dagisplats.
Efter de första månaderna med ett mer eller mindre kaos så sa mia svärföräldrar åt min sambo att klippa banden med Xet, också jag förde det på tal då blev så pass jobbigt. Hon kunde ringa och be honom om skjuts för att köpa ett kontantkort till mobilen, och sa han nej kunde det komma ett flertal sms om vilken "jävla idiot" han var.
Idag så har de ingen kontakt förutom när det gäller barnet. Iaf så gott det går. Det har blivit lugnare från Xets sida sen hon började dejta lite killar med.
Fick också höra från en Xets senaste dejt, som det var rätt seriöst med att hon att sprider rykten om både mig och sambon. Bla att barnet får panikångest och gömmer sig när sambon ska hämta barnet. Att jag är elak mot sambon och att jag inte tillåter honom att hitta på aktiviteter med barnet.. Vilket inte känns kul för någon av oss.
Men till saken hör den att jag trodde inte känslorna skulle svänga så av att vara plastmamma! Det har tagit tid för mig och barnet att komma nära varandra. För mig att knyta an de band som föräldrar har till sina barn men också för barnet att känna sig tryggt med mig. Nu är det otroligt bra och jag kunde inte kunna önska mig att ha ett bättre bonusbarn och få vara mer delaktig. Vi har blivit en riktig familj nu.
Men mot slutet har något som jag inte kan sätta fingret på kommit. En känsla. Ibland kan jag gruva mig innan vi ska hämta barnet, och jag gruvar mig innan vi ska lämna barnet.
Ibland känner jag någon form utav svartsjuka tror jag, men jag vet inte mot vad. Är jag svartsjuk på att barnet tar tid från mig och min sambo? är jag svartsjuk för barnet aldrig kommer vara mitt eller är jag svartsjuk för att min sambo har delat något så fint som inte jag fått göra med någon annan?
En rädsla av att bli jämförd med sambos X finns konstant, att bli jämförd som en dålig mamma, eller att han ska vilja tillbaka... även fast han är noga med att berätta hur mycket han tycker om mig och hur otrolig han tycker att jag är... det är ändå svårt att ta till sig.
Vi planerar en jul tillsammans. Vi ska köpa julklappar till barnet och planerar aktiviteter ihop. Igår bröt jag ihop just på den känslan jag inte kan sätta fingret på. Jag uppfostrar ett barn som inte är mitt eget som jag ger kärlek och omsorg, ett barns framtid som jag kanske inte får ta del utav... För skulle något hända mellan mig och min sambo så är inte barnet mitt. Jag uttryckte mig klantigt när jag började gråta och min sambo tror att jag tycker det är jobbigt när barnet är här... Vilket inte är fallet.
De veckor barnet är här längtar jag efter egna barn, men inte de veckor jag och min sambo är själva...
Jag känner mig så avig. Vad är det för känslor jag känner och vart kommer de ifrån. Jag känner mig hopplös och otillräcklig...
Jag och min sambo har vart tillsammans i snart ett år, och flyttade ihop för ungefär 4 månader sedan. Jag har haft förhållanden innan som vart rätt jobbiga, vilket han också har haft. Jag tycker det känns otroligt rätt på alla plan med honom.
Han har ett barn på snart 3 år, och mamman till det barnet har vart allt annat lättsam. Till en början fick jag inte träffa barnet, vilket min sambo gick med på. Efter ett tag fick jag träffa barnet i smyg. Hon ringde och skrek i telefonen om hon trodde/ visste att jag var med när han hade barnet. Han daltade med henne och skjutsade runt på Xet och barnet så fort hon ville ha skjuts. Jag sa inget då jag inte är en svartsjuk person och jag visste ju att han hade jobbigt med Xet så jag ville inte bli en ytterligare last. Det gick så långt i detta tjaft över MIG och barnet så Xet kallade in socialen. Anleningen var att xet menade att min sambo inte kunde bestämma om barnet skulle få umgås med mig på dagarna.
Väl där så höll sos med min sambo, och Xet har inget att säga till om i denna fråga, om mig och barnet.
Till en början så hade min sambo inte barnet varannan vecka heller. Utan det infördes några månader efter att vi blivit tillsammans, just pga allt tjafs och att det fixat sig med dagisplats.
Efter de första månaderna med ett mer eller mindre kaos så sa mia svärföräldrar åt min sambo att klippa banden med Xet, också jag förde det på tal då blev så pass jobbigt. Hon kunde ringa och be honom om skjuts för att köpa ett kontantkort till mobilen, och sa han nej kunde det komma ett flertal sms om vilken "jävla idiot" han var.
Idag så har de ingen kontakt förutom när det gäller barnet. Iaf så gott det går. Det har blivit lugnare från Xets sida sen hon började dejta lite killar med.
Fick också höra från en Xets senaste dejt, som det var rätt seriöst med att hon att sprider rykten om både mig och sambon. Bla att barnet får panikångest och gömmer sig när sambon ska hämta barnet. Att jag är elak mot sambon och att jag inte tillåter honom att hitta på aktiviteter med barnet.. Vilket inte känns kul för någon av oss.
Men till saken hör den att jag trodde inte känslorna skulle svänga så av att vara plastmamma! Det har tagit tid för mig och barnet att komma nära varandra. För mig att knyta an de band som föräldrar har till sina barn men också för barnet att känna sig tryggt med mig. Nu är det otroligt bra och jag kunde inte kunna önska mig att ha ett bättre bonusbarn och få vara mer delaktig. Vi har blivit en riktig familj nu.
Men mot slutet har något som jag inte kan sätta fingret på kommit. En känsla. Ibland kan jag gruva mig innan vi ska hämta barnet, och jag gruvar mig innan vi ska lämna barnet.
Ibland känner jag någon form utav svartsjuka tror jag, men jag vet inte mot vad. Är jag svartsjuk på att barnet tar tid från mig och min sambo? är jag svartsjuk för barnet aldrig kommer vara mitt eller är jag svartsjuk för att min sambo har delat något så fint som inte jag fått göra med någon annan?
En rädsla av att bli jämförd med sambos X finns konstant, att bli jämförd som en dålig mamma, eller att han ska vilja tillbaka... även fast han är noga med att berätta hur mycket han tycker om mig och hur otrolig han tycker att jag är... det är ändå svårt att ta till sig.
Vi planerar en jul tillsammans. Vi ska köpa julklappar till barnet och planerar aktiviteter ihop. Igår bröt jag ihop just på den känslan jag inte kan sätta fingret på. Jag uppfostrar ett barn som inte är mitt eget som jag ger kärlek och omsorg, ett barns framtid som jag kanske inte får ta del utav... För skulle något hända mellan mig och min sambo så är inte barnet mitt. Jag uttryckte mig klantigt när jag började gråta och min sambo tror att jag tycker det är jobbigt när barnet är här... Vilket inte är fallet.
De veckor barnet är här längtar jag efter egna barn, men inte de veckor jag och min sambo är själva...
Jag känner mig så avig. Vad är det för känslor jag känner och vart kommer de ifrån. Jag känner mig hopplös och otillräcklig...
