Känns så konstigt...

[millan10]

Pratade med min klassföreståndare i måndags. Mer ett samtal för att han ville kolla hur det går för mig i skolan och allmänt. Säger då som det är att just för tillfället mår jag inte särskilt bra. Pappa är deprimerad pga en viss anledning (vill inte ta upp det här) och att det smittar av sig på mig. Snacket blev sedan allvarligare och han frågar mer om hur länge han varit det och om jag fortfarande klarar av skolan etc. Sedan säger han till mig att han kan säga till kuratorn så att vi två kan snacka istället eftersom det är bra om man pratar med någon om det. Han fixar ett möte med kuratorn som jag varit på nyligen. Vi snackar mer om problemet och jag berättar även att jag är orolig för mammas hälsa och att jag känner mig väldigt stressad i skolan. Får lite tips på hur jag ska göra för att må bättre. Nu efteråt känns det så konstigt. Har alltid varit en person som aldrig varit i centrum, skött skolan bra och aldrig haft några problem. Har alltid varit väldigt tystlåten. Nu på bara några få dagar har jag talat om hur det är i mitt privatliv och att jag inte mår bra och har därför hamnat mer i centrum. Jag är glad för att skolan bryr sig om hur man mår, men det känns ändå så knäppt att jag har berättat så mycket för dem. Känns nästan som jag berättat för mycket, men jag vet inte vad jag skulle vilja ha osagt. I så fall måste det väl varit att jag inte skulle sagt att jag mådde dåligt från första början. Att jag skulle hållit tyst och sagt att allt varit bra.

Vet inte vad jag ville komma med den här tråden, men har bara en sådan konstig känsla inom mig...

 

[Kilauea]

Sv: Känns så konstigt...

Det är ett bra första steg i din bearbetning mot att må bra igen att du pratar med kurator.
Hoppas det snart blir bättre för dig, oavsett vad anledningen är.

 

[Shy]

Sv: Känns så konstigt...

Som hemlig sa så är det ett väldigt bra första steg att prata med en kurator, att kunna prata ut och inte hålla allting inom sig. Så tror du gjorde ett bra val med att berätta lite hur det låg till så de kan göra allt för att du ska må bättre.

Oro för ens egna förälder kan vara väldigt jobbigt, man får något sorts ansvar som tynger en vilket kan drabba skolan också om man ständigt är "på en annan plats". Hoppas verkligen att allt löser sig för dig och ger även en styrkekram! Finns här om du vill prata.

Hoppas även innerligt att jag inte sagt något dåligt för menar absolut inget illa.

 

[millan10]

Sv: Känns så konstigt...

Du har absolut inte sagt något dåligt! Känns skönt att man vet att man har ert stöd.

 

[sky_fly]

Sv: Känns så konstigt...

Jag tycker att det var jättebra att du faktiskt gick till kuratorn och pratade om hur du mår. Det är som jag förstått det, något nytt för dig och därför kan det ge en "udda" känsla som du inte känner igen.
Alla som jobbar med ungdommar i skolan har tystnadsplikt så det du säger stannar mellan er. Kan vara skönt att ha det i bakhuvudet!

Även om du inte ber om hjälp eller liknande så kan det (tycker i alla fall jag!) vara superskönt att bara få tjata av sig av det som tynger en - få ut det ur systemet liksom.

Hoppas du och dina föräldrar mår bättre snart!

 

[Jenka]

Sv: Känns så konstigt...

Det är bra att prata om det. Det önskar jag att jag hade gjort betydligt mer/tidigare när jag mådde som sämst.

 

[_Sascha_]

Sv: Känns så konstigt...

Jag är som du, tystlåten och står aldrig i centrum. Det känns konstigt när man får öppna upp sig och prata om vad som tynger en, man är så van att gå och bära på det själv att det nästan känns som man sagt för mycket när man väl öppnar munnen.

Alla som du pratat med har tystnadsplikt och jag tycker du ska fortsätta gå och prata med kuratorn om du vill, känn inga skuldkänslor.
Skaka av dig det och gör det som får dig att må bra, kändes det bra att prata med kuratorn eller inte?
Man får öva ett tag, men tänk att de här människorna ser DIG och ser att DU inte mår bra, de vill hjälpa DIG.

 

[Passion]

Sv: Känns så konstigt...

Den där konstiga känslan får jag också när jag har öppnat mig. Jag är inte van att släppa in andra, det känns fel, läskigt och ovant men oj så nödvändigt det är!
Det kräver stort mod och tillit för att våga ta steget. Och bara så du vet är du inte en dålig dotter för att du har pratat om dina föräldrar, jag kan känna så och vet inte om du gör det men jag ville bara säga det.
Och det är inte ett nederlag att må dåligt, det gör alla någon gång i livet. Det är stort att våga ta itu med det!
Det kommer bli bättre, bara du vågar ventilera allt . Och den konstiga känslan kommer inte vara lika stark sen, det är en övningssak.
Ge dig själv en kram och låt det få vara som det är nu.

 

[millan10]

Sv: Känns så konstigt...

Tack för allt ni har skrivit. Det känns väldigt stöttande!
Igår var kanske inte min bästa dag. Kände mig väldigt orolig, stressad och det kändes som att kroppen bara ville fly. Idag har det känts bättre. Får hoppas att mitt prov på måndag går bra trots alla tankar och känslor.