Viveka
Trådstartare
Min numera 2½ år gamla WSS är normalt väldigt följsam och lätthanterlig, även om hennes jaktdrift är rätt stor, speciellt på fåglar. Hon har väldigt bra inkallning och ett hyfsat fungerande stopp-kommando, även om det naturligtvis inte är 100-procentigt.
Två saker kan dock få henne att varva upp så mycket att hon blir nästan okontaktbar; höns och kaniner. De som har livliga och intensiva hundar av liknande typ känner säkert igen syndromet; svansen går som en piska, hon varken ser eller hör något annat än just det hon fixerar på, all dressyr är totalt bortblåst.
Nu har min systerson, som jag bor granne med, tagit hand om en tamkanin i bur åt en bortrest god vän, och plötsligt blir problemet väldigt akut. Samma sak hände förra året, och det tog åtskilliga timmar av tålmodigt väntande innan hon accepterade att kaninen faktiskt inte var avsedd som hennes leksak - eller byte. (Jag är inte säker på om hon faktiskt skulle ha ihjäl den, ifall hon fick chansen att nosa på den, men man vågar ju inte testa).
Men det är en helt ny kanin i år, så det blir tydligen att börja från scratch igen.
Jag har en plan för avprogrammering, genom en kombination av positiv förstärkning och utsläckning.
Hunden i sele, kopplad vid en sådan där roterande skruv, som man borrar ner i marken. Hon kan röra sig fritt runt skruven, med kopplet så långt att hon kan komma nästan ända fram till buren, (men inte helt, för även om kaninen verkar ta det hela förvånansvärt coolt, vill man ju inte skrämma ihjäl den).
Själv sitter jag i skuggan i en bekväm solstol någon meter bakom fästpunkten , beväpnad med tålamod och en god bok.
Normalt är hon väldigt klängig, och hade det inte varit för kaninen, skulle hon snabbt slå sig till ro så nära mig som möjligt. Men nu är hon förstås helt absorberad av kaninen, och märker knappt att jag är där.
Varje gång hon försöker ta sig fram till buren, stoppas hon av kopplet, vilket ju innebär ett visst obehag. Själv ignorerar jag henne.
Om hon väljer att istället komma till mig för sällskap och kel, även om det är väldigt tillfälligt, får hon en godisbit och beröm.
När hon slappnar av, och slutar fixera på kaninen, får hon gå på skogspromenad som belöning.
Förra året tog det två timmar första gången innan hon kopplade av. Successivt gick det snabbare. Men som sagt, det är en ny kanin i år.
Om någon annan har liknande erfarenheter, och bättre förslag på hur man kan gå till väga, tar jag gärna emot goda råd.
Annars startar avprogrammeringen i morgon...
Två saker kan dock få henne att varva upp så mycket att hon blir nästan okontaktbar; höns och kaniner. De som har livliga och intensiva hundar av liknande typ känner säkert igen syndromet; svansen går som en piska, hon varken ser eller hör något annat än just det hon fixerar på, all dressyr är totalt bortblåst.
Nu har min systerson, som jag bor granne med, tagit hand om en tamkanin i bur åt en bortrest god vän, och plötsligt blir problemet väldigt akut. Samma sak hände förra året, och det tog åtskilliga timmar av tålmodigt väntande innan hon accepterade att kaninen faktiskt inte var avsedd som hennes leksak - eller byte. (Jag är inte säker på om hon faktiskt skulle ha ihjäl den, ifall hon fick chansen att nosa på den, men man vågar ju inte testa).
Men det är en helt ny kanin i år, så det blir tydligen att börja från scratch igen.
Jag har en plan för avprogrammering, genom en kombination av positiv förstärkning och utsläckning.
Hunden i sele, kopplad vid en sådan där roterande skruv, som man borrar ner i marken. Hon kan röra sig fritt runt skruven, med kopplet så långt att hon kan komma nästan ända fram till buren, (men inte helt, för även om kaninen verkar ta det hela förvånansvärt coolt, vill man ju inte skrämma ihjäl den).
Själv sitter jag i skuggan i en bekväm solstol någon meter bakom fästpunkten , beväpnad med tålamod och en god bok.
Normalt är hon väldigt klängig, och hade det inte varit för kaninen, skulle hon snabbt slå sig till ro så nära mig som möjligt. Men nu är hon förstås helt absorberad av kaninen, och märker knappt att jag är där.
Varje gång hon försöker ta sig fram till buren, stoppas hon av kopplet, vilket ju innebär ett visst obehag. Själv ignorerar jag henne.
Om hon väljer att istället komma till mig för sällskap och kel, även om det är väldigt tillfälligt, får hon en godisbit och beröm.
När hon slappnar av, och slutar fixera på kaninen, får hon gå på skogspromenad som belöning.
Förra året tog det två timmar första gången innan hon kopplade av. Successivt gick det snabbare. Men som sagt, det är en ny kanin i år.
Om någon annan har liknande erfarenheter, och bättre förslag på hur man kan gå till väga, tar jag gärna emot goda råd.
Annars startar avprogrammeringen i morgon...
