Kan vi prata om alkohol?

[nyponros]

Alkohol är komplicerat. Kanske inte för varje individ men sett i stort perspektiv är alkoholen roten till så mycket ont som händer i samhället. Våldsbrott, sexbrott, familjetragedier, olyckor. I väldigt hög andel är alkohol eller andra droger inblandade när tragiska händelser inträffar.

Jag är nyfiken på ert förhållande till alkohol.
Är alkohol berikande i ert liv?
Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?
Dricker ni alls?
Hur viktig är alkoholen för er?
Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?

Vi alla måste förhålla oss till alkohol i det samhälle vi lever i, och vi alla har en relation till den. Antingen i ett avståndstagande eller i ett nyttjande. Avslappnat eller ansträngt. Skulle ni klara er utan? Har den en central del i ert liv?


Själv har jag lyckligtvis aldrig känt ett SUG eller ett behov. Jag har festat mycket i en period om några år i typ åldern 19-22, med mycket var det då utgång 2-6 gånger i månaden skulle jag säga. Varit på några festresor där jag druckit nästan varje dag. Ändå aldrig hamnat i något läge där jag känt ett sug och jag har alltid bara druckit i sällskap av andra för att "festa". Jag har inte råkat ut för något direkt otäckt när jag varit full och jag har aldrig utsatt andra för något allvarligt. Däremot har jag haft en del fyllor där jag vinglat runt, spytt på toan på någon förfest, gråtit och förstorat upp saker, spytt när jag kommit hem etc. Innan jag lärde mig "hantera" mängden alkohol jag hällde i mig, eller när jag ätit dåligt/varit sjuk tex.

Jag är uppvuxen med en närstående som inte hanterade alkohol speciellt bra och det har alltid varit ett känsligt ämne för mig, en sida i mig har alltid upplevt alkohol som ganska obehagligt på grund av det. Därför jag har väldigt svårt att se barn bli utsatta för fulla vuxna, jag upplevde det alltid som extremt obehagligt när jag var liten och jag kommer inte vilja ha mina framtida barn i miljöer där människor är berusade. Ett glas vin till maten är en sak, men berusning nej.

Nu för tiden dricker jag rätt måttligt, sedan några år skulle jag säga. Jag går utan problem flera månader i taget i perioder helt utan alkohol. Är jag ute med vänner eller sambo kan det bli några glas vin eller drinkar men det handlar om max en gång i månaden. Jag vill helst inte bli för full, mest för att det känns som att jag förgiftar kroppen då och det känns onödigt. Jag är inte så intresserad av det längre, och det är sällan jag är sugen på en riktig fylla. Det kan säkert hända några gånger per år att jag vill ha en helkväll på stan med alkohol och drinkar, men nu var det länge sedan. Mer troligt på sommaren. Ett glas rött eller vitt till en god maträtt kan jag längta efter, eller nu när sommaren börja komma att ta något/några glas iskallt rose ihop med vänner. Vi tycker om att dricka bubbel och bli lite fnittriga och glada men inte "woooowooooow" om ni förstår .

Jag förstår att alkohol kan vara jättekul för många men jag känner också ett sånt vemod inför den, även om jag själv inte helt avstår. Jag ser så mycket misär, i det stora och i det lilla. Människor som gång på gång blir för fulla och gör saker de ångrar. Män och kvinnor som förstör sina relationer för att de blev för fulla och raggar på någon som de aldrig skulle gjort i nyktert tillstånd. Ensamma och olyckliga som sitter hemma själva och super ner sig. Gamla människor med långa missbruk bakom sig och vad det har gjort i deras liv. Skam som vissa människor känner över att inte kunna dricka "normalt" utan alltid vakna med bakfylleångest för att de blir något de inte kan stå för med alkohol i blodet. Att det ofta är ett statement att säga nej till alkohol.

Vad är ert förhållande till alkohol, och vilka är era tankar?

 

[LittleJohn]

Då jag främst rör mig i studentkretsar just nu är det ganska ofta alkohol inblandat. En öl efter tentan, sittningar, nationer och mycket fest i allmänhet.
Däremot hanterar de flesta som jag umgås med alkohol bra, är enbart någon enstaka individ som kanske inte riktigt vet sin gräns alla gånger.

Alkohol är ingenting som jag känner sug efter, och skulle likaväl kunna vara utan många gånger.
Dricker alltid med måtta då jag vet att jag har väldigt nära till att kräkas om det blir för mycket, och tycker helt enkelt inte det är värt det.
Men har ingenting emot att bli lite salongsberusad, blir lite gladare, lite mer pratglad och går jag mot lite mer berusad blir jag väldigt kärleksfull och tycker om att kramas. Vilket jag inte uppskattar i någon större utsträckning med främlingar i nyktert tillstånd

Hade ett år då jag inte rörde alkohol alls efter en rejäl, fruktansvärd bakfylla, och hade inget sug eller längtan alls efter alkohol under den perioden.
Idag kan jag hantera alkohol i rätt mängd, och blir sällan bakfull.

Under min uppväxt har jag generellt inget förhållande till alkohol, mina föräldrar har jag i princip aldrig sett påverkade. Så skulle säga att jag har ett relativt bra förhållande till alkohol, då jag sällan sett de baksidor jag ändå vet om finns.

 

[MiniLi]

Är alkohol berikande i ert liv?
Nja jag vet inte. Jag tycker visserligen att det kan vara gott eller roligt i vissa sammanhang, men jag skulle kunna leva utan alkohol utan att känna mig så begränsad.

Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?
Vet inte vad lagom skulle vara, men tycker att jag dricker ganska oproblematiskt. Jag dricker ganska sällan, främst på fest eller om jag är ute på restaurang. Aldrig hemma till vardags, varken till måltider eller "för att slappna av". När jag väl dricker har jag bra koll på hur mkt som är lagom. I vissa sammanhang blir jag definitivt berusad, men inte så att jag mår dåligt. Håller mig på en lagom nivå där jag har kul men inte mår dåligt under kvällen eller allt för mkt dagen därpå.

Dricker ni alls?
Ja, men bara i vissa specifika sammanhang. Ser inget syfte med att inta alkohol till vardags.

Hur viktig är alkoholen för er?
Ganska oviktig. Tycker det kan förhöja en kväll och ibland kan ett glas vin vara gott, men skulle också kunna vara utan.

Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
Det beror mkt på min sinnesstämning. Generellt blir jag trött av alkohol om jag inte är väldigt "uppåt" i min sinnesstämning. Jag blir aldrig glad bara av alkoholen, snarare att den kan förstärka en känsla jag redan har.
Jag dricker aldrig för att bli lugn eller liknande. Tycker man är inne på riskfyllda områden om man dricker i ångestdämpande syfte eller tex för att kunna slappna av eller sova.

Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?
Jag har haft ett tämligen okomplicerat förhållande till alkohol under min uppväxt. Inget missbruk i min omgivning.
Dock har man ju genom åren träffat många människor som inte riktigt hanterar alkohol väl och det tycker jag alltid är lite jobbigt. Jag har svårt att se varför man ska dricka sig så berusad att man ligger och spyr eller börjar bete sig illa. I min bekantskapskrets tycker jag dock att de flesta hanterar alkohol väl.

Vad är ert förhållande till alkohol, och vilka är era tankar?
Har ett ganska okomplicerat förhållande till alkohol. Jag upplever absolut att alkohol kan göra en kväll extra rolig, men då genom att förstärka ett redan gott humör. Jag skulle inte ha problem med att avstå alkohol helt dock.
Eftersom alkohol ställer till med ganska mycket bekymmer i samhället är jag i grunden positiv till ett förbud.

 

[tanten]

Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
Ingendera. Jag gillar vin och dricker för att det är så förbaskat gott. Gillar över huvud taget smaken av alkohol men avskyr innerligt att bli påverkad. Gilalr cognac också men det blir väldigt sällan eftersom det är så dyrt.

Vad är ert förhållande till alkohol, och vilka är era tankar?
Jag försöker att inte ha någon relation till alkohol alls.
Den dagen jag tycker att jag har en relation då dricker jag för mycket. Om alkohol inte fanns skulle jag inte sakna det speciellt mycket. Mer än smaken av det förstås. Men det finns oändligt med andra saker som är vansinningt goda som jag inte äter eller dricker.

Socialt har alkohol absolut en roll. Man BLIR mer avslappnad. Men jag behöver inte alkohol för att slappna av. Minns en fnissig fest/bankett där avkomman såg sig tvungen att förklara att mams var spik nykter eftersom hon skulle köra bil hem.

Bor i ett hus som jag fick köpa enbart för att förra ägaren i fyllan spöat upp hustrun så ordentligt att han fick 1½ år med al inclusive. Han söp och super fortfarande. Likaså gjorde hans far och farfar. Men de hade den goda smaken att inte ge sig på familjemedlemmar. Alkohol påverkar en del människor djupt och långvarigt. Skulle det hjälpa en enda missbrukare skulle jag kunna avstå för all framtid.

 

[Masqueradee]

Är alkohol berikande i ert liv?
Både ja och nej. Det är berikande i den formen att jag har lärt mig lite mer om olika spritsorter, vad som fungerar med vad, har gått på provsmakningar för att hitta just min favorit-gin etc etc. Umgås med flera där alkohol visst kan vara en fest-grej, men lika väl något de jobbar med eller har som intresse. Många jag känner har hemmabarer men skulle inte säga att de hade problem med alkohol utan snarare att de har drinkar, öl etc som hobby/hantverk.
Men jag skulle inte vilja påstå att alkohol berikar mitt liv så, skulle gärna dricka alkoholfri öl etc, det är smaken jag är ute efter.

Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?
När man inte kan säga nej till ett glas är det för mycket. Jag ser inga problem med att man går ut kanske 1-2 gånger i veckan för att umgås med vänner över ett glas, men det är inte lagom längre när man "dricker bort sig själv", däckar eller på annat sätt inte kan ta hand om sig själv. Lagom är att ta ett par glas med vänner, inte när man inte kan klara sig utan glaset.

Dricker ni alls?
Jag dricker.

Hur viktig är alkoholen för er?
Alkoholen är mindre viktig än drycken i sig. Jag tycker öl är hur gott som helst, skulle kunna dricka amarula varje dag om det var så, men det är inte för att jag vill bli påverkad utan för jag tycker att det är så gott.

Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
Det beror helt på vilket humör jag har när jag går in i det. Är nu inne i en period där jag mår ganska dåligt, därför undviker jag att dricka och bli påverkad av den alkohol jag konsumerar. Mår jag bra eller är "normal" i humöret blir jag oftast kärleksfull och behöver berätta för alla runtomkring mig hur vackra de är, hur snälla de är osv osv.

Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?
Jag hänger i studentkretsar och självfallet ser jag vissa individer som inte klarar av att hantera sin alkohol. Det känns dock som att det är en ganska god stämning bland alla och ingen alkoholhetsning utan vill någon inte dricka så finns det alltid alternativ (förutom det sedvanliga vatten och läsk).
Jag är uppvuxen med familj omkring mig som haft problem med flaskan, men jag är också uppvuxen i en ganska avslappnad attityd mot alkohol. Det dracks absolut i min omgivning under min uppväxt, men det har alltid varit typ ett glas till maten och en rolig drink som efterrätt och alltid i måttlig mängd i samband med mat och tillsammans med andra. Blev någon full/märkbart påverkad så märktes det att det var någon som gått för långt. Tror detta har hjälpt mig mycket i min uppfattning om alkohol.

 

[Snurrfian]

Är alkohol berikande i ert liv?
Ja så tillvida riktigt gott rödvin, eller en rökig whisky att njuta av.

Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?
Ett eller två glas rödvin till mat plus prat, en liten whisky 1-2 gånger i månaden, här beror det lite på omständigheterna också, vissa månader blir det kanske varje helg, sen kan det gå ett par månader utan något alls.

Dricker ni alls?
Ja, helst rödvin, något glas ibland eller lite whisky som sagt, till påsk, jul och kräftor kan det bli snaps för att det är gott.

Hur viktig är alkoholen för er?
Jag är egentligen inte intresserad av alkoholen, utan smaken, vita viner finns det jättegoda som är alkohol fria som jag nästan hellre väljer än de med alkohol, men rödvin och whisky går inte att hitta bra utan alkohol. Men jag har under rätt långa perioder inte druckit alls av olika anledningar, och sörjer inte om det är jag som kör om vi är bortbjudna.

Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
För att det är gott, så närmast social då kanske, men å andra sidan så kan jag njuta ensam av en god whisky när resten av familjen äter godis som exempel.

Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?
Inte i min direkta närhet, men i släkten på min mammas sida finns det en hel del exempel på människor som dricker för stora mängder för att det ska vara trevligt, där väljer jag oftast att istället vara helt nykter och åka hem tidigt. Så jag ser egentligen inte problemen eftersom jag väljer att lämna, jag vet att någon individ har antabus insatt och märker att personen gärna sitter vid mig på de tillställningar och väljer att åka när jag åker. Tidigare så hölls sig personen till de som festar mest och värst. Till viss del har alkoholen gjort att vi inte umgås så mycket som jag kanske skulle vilja eftersom jag tycker om personerna, jag har lite svårt att förstå varför det som exempel ska serveras alkohol på barns födelsedagsfest på eftermiddagen.
När jag tänker efter så inser jag att vi som familj efter hand helt enkelt har valt bort de vänner som inte kan hantera alkoholen på en nivå som känns bra för oss.

 

[Elisha]

Jag dricker nästan aldrig. Ffa pga småbarn men också till stor del för det inte ger mig nånting. En öl eller cider nån gång ibland för det är gott, absolut, men sällan annars. Sist var på nyår och då var det nog för att "alla dricker" -barnen var ju självklart inte med utan det var med kompisar enbart. Har fortfarande kvar 9/10 jag köpte på nyår och aldrig drack.
Min pappa var grav alkoholist, tror dock det inte har något med att göra att jag sällan dricker.

 

[Elementary]

Är nykterist, alltid varit. Inte minsta intresse av att dricka. Fått ett par öl av äldre pojkvänner när jag var 15-16-ish som jag tvingat i mig för att jag var ung och dum och ville passa in. Men aldrig blivit onykter, vägrar släppa minsta lilla på kontrollen.

Har tänkt nu senaste året att pappa nog var "fungerande alkoholist". Så här i efterhand kan jag inse att han drack väldigt mycket. Alla minnen med honom innehåller öl. En öl eftter bion, en öl i matsäcken i skogen, en öl (eller flera) på Ålandsbåten osv. Oftast starköl, om han inte skulle köra. Han var alltid noga med att inte köra påverkad.
Alkoholen påverkade honom inte på så sätt att han blev obehaglig som jag alltid tyckt att onyktra människor är. Jag kan bara minnas enstaka gånger då han upplevdes som smått onykter och det var på gårdsfester, kräftskivor och liknande. Han skötte det sjukt mycket bättre än alla andras föräldrar som blev dyngraka. Stackars ungar.
Han blev mest trött av alkohol tror jag. Han "vilade" mycket. Hursom känns det inte riktigt okej.

En av mina farbröder var alkoholist och söp ihjäl sig. Han fick skrumplever efter ett långt alkoholmissbruk, höll sig nykter och höll på att komma tillbaka från det men sen dog farmor och han åkte ut till sin stuga och söp tills han dog.

Mammas exman är alkoholist. "Typisk" sådan. En alkoholist som blir personlighetsförändrad när han druckit osv. De är vänner idag men jag minns många samtal med mamma när detta höll på att ta kål på henne.

Så kombinationen att jag haft minst tre alkoholister i min närhet och att jag upplever onyktra människor som obehagliga gör att jag inte är speciellt positivt inställd till alkohol i allmänhet.

 

[Lager]

Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket? Dricker ni alls?
Jag dricker vanligen vin till maten när jag äter på restaurang, och kan ta ett glas vin på kvällen om jag är ute. Ytterst sällan mer än två glas per tillfälle.

Hur viktig är alkoholen för er? Är alkoholen berikande i er liv?
Berikande... tja, det är trevligt att umgås. Men visst. jag skulle kunna ta alkoholfritt vin, juice eller bubbelvatten istället. Det hade inte gjort så stor skillnad.

Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
Jag dricker för att det är socialt, och för att de är trevligt att bli lite glad och fnissig. Jag tycker om vinsmaken, lukten, och umgängesformen som följer med.

Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?
Jag har flera alkoholister släkten. Min pappa exempelvis, som dog av alkoholförgiftning när jag var barn. Även min farfar var uttalad alkoholist, våldsam emot farmor när han drack. Flera släktingar på min mammas sida har också svårt att hantera alkohol. Det är allt eller inget liksom. Antingen dricker du dig halvt redlös, eller så dricker du inget alls den kvällen. Jag tycker fortfarande inte om lukten av öl, eller att umgås med folk som dricker sig riktigt fulla.

Vet inte varför jag inte gör den emotionella negativa kopplingen till vin egentligen, men det var inget som min familj drack. De höll sig till öl eller starkvaror.

 

[DarkInNight]

Sen jag fick barn har alkoholintaget minskat drastiskt...
Vid tjugoårsåldern var det ett par fester i månaden, sen runt tjugofem lite var eller varannan månad och nu vid 32 någon gång per år
Vi har helt enkelt ork, tid, barnvakt eller lust att festa längre. Det är inte värt att förstöra en hel dag av bakfylla.

Gillar inte att dricka alkohol till maten och min sambo är ingen stordrickare han heller.

Jag är uppvuxen med att föräldrarna festade med sitt gäng lite då och då. Fick mitt körkort betalt om jag höll mig nykter till jag fyllde 18.

 

[avslutat medlemskap]

Jag och alkohol i "större" mängd (mer än 2 glas vin) är totalt inkompatibelt, jag tvärsomnar innan jag ens blir det minsta påverkad. Den alkohol jag dricker består av vin, öl, nån drink eller lite likör bara för att det är gott. Jag dricker inte på nån speciell dag, det kan lika gärna bli ett glas vin på tisdag som på lördag, vissa veckor kan det bli 2 dar, vissa veckor inget alls.

Jag hade en kompis som var periodare, söp bort hem och familj samt 3 lastbilskörkort varav staten betalade 2. Naturligtvis var det alla andras fel att han söp bort livet.

 

[lady_vip]

Jag har flertalet gånger sett hur alkoholmissbruk påverkar, både på längre och nära håll, av den anledningen har jag alltid varit restriktiv.
Min kropp gillar inte heller alkohol, jag blir bakfull av liten mängd (var på AW i fredags och drack en drink och två cider, var bakis igår) så det hjälper absolut till att hålla nere förbrukningen.

Men jag har inget emot känslan av en liten berusning, jag tycker egentligen den är ganska skön efter typ ett glas vin. Jag dricker aldrig ensam, kör ofta, så totalt dricker jag kanske 5-6 ggr/år, då i måttlig mängd. Ärligt talat ser jag ner på folk som tappar kontrollen, har alltid gjort och umgås inte med de människorna.

 

[athena_arabians]

Är alkohol berikande i ert liv?

Kanske lite väl stark beskrivning. Den tillför en extra dimension till god mat och det jag dricker ska vara gott oavsett vad det är så det är ju en njutning i sig.

Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?

Jag tycker jag dricker rimligt, om det är lagom vet jag inte. Lagom tycker jag antyder att det är något som behövs och i strikt mening behöver man ju inte alkohol. Vissa perioder blir det lite mer, vissa perioder inget alls.

Dricker ni alls?

Ja.

Hur viktig är alkoholen för er?

Inte speciellt viktig om man bortser från att jag är kinkig med vad jag dricker. När jag var yngre gick väl det mesta ner men idag vill jag att det ska smaka gott.

Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?

Jag har alltid sagt att jag inte behöver supa bort något och det gäller fortfarande. Sedan kan jag medge att när min tidigare bästa pojkvän gjorde slut tog jag en whisky medans jag lagade middag med tårarna rinnande. När pappa gick bort drack jag vin till maten den kvällen och drink efteråt. Jag satt i Norge på jobb med två borrare när jag fick budet på telefon på morgonen (de ringde först och berättade att det inte var långt kvar). Borrarna, med osedvanlig fingertoppskänsla, erbjöd en drink efter maten och det behövdes den dagen. Jag var inte redlös eller något men i just den situationen behövdes det. Kalla det gravöl eller vad som helst. Vi skålade för pappa och jag är säker på att han uppskattade det. Jag skålar fortfarande med pappa ibland, vid häggen som är ett vårdträd.

Generellt blir jag glad och fnissig av alkohol men visst, det beror på dagsformen också. När jag var yngre hade jag några rejäla snedfyllor när jag inte mådde bra innan så jag har lärt mig att undvika att dricka när jag inte mår bra.

Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?

Jag har diverse missbruk i familjen på mammas sida (lugnare på pappas sida, farmorsfar var godtemplare ) så jag har sett det på nära håll. Jag har också gått på internat samt bott i en studentstad och det var tydligt att en del inte kunde hantera alkohol. Under både internattiden och studietiden drack jag mängder som jag mår illa av att ens tänka på idag. Aldrig att jag skulle klara den konsumtionen idag.

Vi alla måste förhålla oss till alkohol i det samhälle vi lever i, och vi alla har en relation till den. Antingen i ett avståndstagande eller i ett nyttjande. Avslappnat eller ansträngt. Skulle ni klara er utan? Har den en central del i ert liv?

Jag säger som @tanten, har man en relation till alkohol har det redan gått för långt. Klart jag klarar mig utan alkohol men finns valet tar jag gärna ett gott glas vin till maten eller en god whisky efter maten. Finns det inget som är gott kan jag lika gärna hoppa över det, jag dricker inte "bara för att".

 

[Jossan_92]

Är alkohol berikande i ert liv?
Inte direkt, dricker max 10ggr/år och då är "ett glas vin till maten" inräknat.
Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?
Dricker mycket sällan men har tyvärr en tendens att dricka en drink mer än jag borde när det väl är fest, men inte så jag blir fullare än att jag precis passerat stadiet för när det är som roligast.
Dricker ni alls?
Ja
Hur viktig är alkoholen för er?
Inte ett dugg!
Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
När jag dricker är det antingen för att det är socialt eller för att jag äter en maträtt som blir bättre med vin
Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?
Visst har jag sett baksidorna, har ett par bekanta som har ett komplicerat förhållande till alkohol. Men jag har växt upp i en familj där det mycket sällan dracks alkohol och det var först när jag var 15-16 som jag träffade på människor som hade ett dåligt förhållande till alkohol. Så jag har överlag varit väldigt förskonad från nackdelarna med alkohol och det är något jag hoppas kunna ta med mig tills den dagen jag får egna barn.

 

[niardasp]

Jag studerar på universitet vilket innebär att det är rätt mycket alkohol i omlopp, en öl efter föreläsningen, ett par glas vin för att fira att tentan är inlämnad, fester, sittningar och så vidare. Upplever dock att absoluta merparten hanterar alkohol bra, det är extremt sällan det händer någonting som någon inte planerat. Det vanligaste är väl några öl/glas vin per person och tillfälle och sen går man hem till sig i godan ro. Undantag är sittningar och fester då det kan bli ganska blött generellt men ändå inte att folk gör bort sig.

Jag dricker väldigt lite. Det händer absolut att jag tar en cider eller ett glas vin på en AW som en social grej men oftast är jag mer sugen på och väljer därför läsk. Dricker mig aldrig redlös utan är salongsberusad någon gång då och då. Vi pratar alltså max en gång i månaden, betydligt oftare mer sällan än så.

Jag är uppvuxen med nykteristföräldrar och alkohol har aldrig funnits med överhuvudtaget. Mina föräldrar har vad jag förstått i efterhand alltid varit måna om att jag och syskon ska slippa se fulla människor och därför alltid åkt hem med oss innan släkten börjat kalasa allt för mycket. Jag hade nog aldrig sett en full människa innan jag var 15-16. Min morfar är alkoholist och har varit under hela min uppväxt, gått på antabus och legat inne i perioder. Det är så till den grad att varken jag eller min bror märker på honom eller hör på honom i telefon om han är full eller inte eftersom det på något sätt är normaltillstånd för oss. Mamma och hennes syskon däremot hör på hans "hej" i telefon om han druckit eller inte. Det är lite läskigt tycker jag.

Jag tycker inte om alkohol eftersom det skapar så mycket negativitet. Skulle staten förbjuda alkohol helt och hållet skulle jag inte säga emot, jag tycker att nackdelarna överväger fördelarna. Jag har kämpat med någon typ av "antialkoholkänsla" ända sen jag blev tillräckligt gammal för att kompisarna skulle börja dricka. Jag har med mig hemifrån att alkohol inte är bra under några omständigheter och det sitter djupt i mig och kanske till och med är lite problematiskt.

 

[avslutat medlemskap]

Jag funderade lite på när jag första gången kom i kontakt med alkohol, jag var nog runt 10 år, mamma gjorde mjöd och nu snackar vi starkölsstyrka som vi drack till maten på helgen. Vin gjordes också hemma då vi hade trädgård men inte dracks det några kopiösa mängder, ett litet glas sött svartvinbärsvin eller maskrosvin till tv-n nån kväll och sen var det bra så jag kan säga att "måtta" är jag uppväxt med fast jag lätt skulle kunnat druckit avsevärda mängder för vin fanns alltid i källaren och maskrosvin gjordes alltid.
Allt var inte så himla petigt på 70-talet och ingen i bekantskapskretsen höjde ens på ögonbrynen om nån som inte hade åldern inne fick ett glas vin till maten eller ett litet glas likör till kaffet framför tv-n, alla gjorde så, det bara VAR så, och ingen av dom jag kände blev alkisar med undantag av den jag skrev om i andra inlägget men han kom sent in i mitt liv och var redan på dekis då.

 

[Araminta]

Är alkohol berikande i ert liv?
- Jag gillar alkohol och jag gillar "salongsberusningen". För att vara brutalt ärlig så kan ett par öl vara lite av en snuttefilt i sociala sammanhang (ie fester, finare middagar etc) där jag annars känner mig rätt awkward. För många är det kanske ett osunt sätt att tänka men i mitt liv fungerar det rätt bra.
Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?
Ja, det tycker jag. Jag dricker inte alkohol till vardags men kan hälla i mig tre-fyra öl under en kväll när det väl gäller.
Hur viktig är alkoholen för er?
Som skrivet ovan, nja. Jag gillar det och jag tycker att det underlättar för mig i vissa lägen men jag hade klarat mig väldigt bra utan också
Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
Socialt och till viss del ångestdämpande i just sociala sammanhang. Jag blir lite gladare, lite pratigare och lite mer avslappnad.
Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?
Inte ordentligt men visst har jag vänner och bekanta som dricker mer än vad de borde. Ingen av dem har hittills (peppar peppar) tagit det för långt: alla har fungerande liv med sysselsättning och relationer. Men visst finns en medvetenhet om alkoholens baksida som är väldigt verklig.

 

[Ninjakatten]

Uppväxt med en äkta alkoholist som jag nu försöker kicka ut ur mitt och mammas gemensamma hem samt ur mitt liv. Efter 26 år har jag kommit underfund med att jag inte är skyldig den elake djäveln nånting samt att jag inte orkar mer.

Dricker måttligt själv för smakens skull, men kommer aldrig ha ett neutralt förhållande till alkohol. Som långvarig medberoende ser jag alkoholism som ett medvetet val man gör, inte som en sjukdom som nog är vanligare.

Hade det funnits ett sätt att få bort alkoholen ur samhället hade jag gärna avstått den. Alkoholen alltså.

 

[Lipperta]

Är alkohol berikande i ert liv?
Jag dricker inte ofta, men går jag ut blir jag gärna lite tipsy men inte mer.
Dricker ni vad ni anser "lagom" mycket?
Ja det tror jag, snarare mindre
Hur viktig är alkoholen för er?
Jag skulle inte få panik om alkoholen försvann men den kan berika en rolig kväll.
Hur påverkas ni av alkohol, dricker ni för att bli glada, lugna, dämpa ångest, eller bara för att det är socialt?
Jag dricker ju gärna när jag är ute, typ pub eller klubb, det är nog mest för att släppa lite ångest och oro.
Ser ni mycket av alkoholens baksida i er omgivning? Har ni själva kanske erfarenhet av missbrukande anhöriga, vuxit upp som barn i alkoholiserade miljöer, levt med partners som inte klarat av att hantera alkohol, vänner som farit illa, ni själva som inte "klarat av drickandet"?
Min styvpappa är nykter alkoholist och har varit nykter så länge jag känt honom. Vet att han haft det väldigt jobbigt.
Mamma dricker inte alls.
Pappa dricker mycket mer än normalt men honom träffar jag aldrig.
Resten i familjen antingen tycker det smakar piss eller dricker normalt mycket.

Vi alla måste förhålla oss till alkohol i det samhälle vi lever i, och vi alla har en relation till den. Antingen i ett avståndstagande eller i ett nyttjande. Avslappnat eller ansträngt. Skulle ni klara er utan? Har den en central del i ert liv?
Alkohol skulle för min del gärna kunna bli klassat som en drog.

Dricker gärna en lätt cider lite då och då vid soffan. Mysfaktor för mig.

 

[Niyama]

Hatar alkohol för allt det ställer till, därför är jag nykterist.