Jag är nyreggad här och det här är mitt första inlägg. Så om det ligger fel får någon moderator gärna flytta på det. Här är iallafall min historia:
Jag började rida som 11-åring och slutade när jag var 17, vilket var ett par år sedan.
Precis som många andra tjejer blev jag som liten hästfrälst och efter att ha hängt i stallet fick jag till slut äntligen började rida, på riktigt! Som nybörjare var jag helt okej och hade inga större problem. Jag tyckte det var jättekul och lektionerna gick bra!
Några år gick och jag lärde mig såklart mer och mer; dressyr, hoppning och uteritt. I stallet pysslade jag om hästarna, smorde läder, mockade, utfordrade etc. Jag skaffade mig också en "egen" sköthäst och åkte på ridläger.
Jag var från början alltså en typisk hästtjej, men någonstans på vägen började jag bli allt räddare och räddare för hästarna. Det naturliga hade kanske varit att ju mer man lär sig om något, desto säkrare blir man, men inte för mig. Från början kändes det som att det hela låg på en "normal" nivå, men ju längre tiden gick desto sämre mådde jag. Varje lektion var en mardröm och den enda tiden på veckan jag kunde slappna av var på kvällen efter mitt ridpass då jag fått duscha av mig och det var en hel vecka kvar tills nästa gång! Den sista terminen på ridskolan var riktigt hemsk.
Min rädsla gjorde att jag började göra riktigt dåligt ifrån mig! Jag var så uppstressad hela tiden att allt gick fel, både inne i stallet och på själva lektionerna. Det i sin tur fick mig att oroa mig över vad min ridlärare skulle tycka om mig och att andra elever skulle uppmärksamma hur fel allt jag gjorde var.
Jag tror en del av det hade kunnat hjälpa då, om det hade funnits någon att prata med om min rädsla. Problemet var att jag själv inte kunde förstå varför jag var så himla rädd och det gjorde att jag skämdes. Det gick liksom bara inte att säga att man inte vågade sadla en häst trots att man gjort det i 5 år...
Till sist blev pressen för stor och jag slutade. Sedan dess har jag inte rört en häst.
Nu har åren gått och jag börjar verkligen sakna det som faktiskt var roligt i stallet och de perioder det gick bra (för det fanns sådana också). Jag börjar undra varför jag blev så rädd för hästarna när jag tyckte att det var så kul. Det känns sorgligt att jag kände mig tvungen att sluta och att all tid och pengar jag la ner på ridningen gick till spillo...
Det jag undrar nu är, finns det något sätt för mig att komma tillbaka till hästlivet och börja rida igen? Finns det en kurs för hästrädda någonstans? Eller är det helt kört, bör jag bara glömma allt? Jag tror inte att det vore någon bra ide för mig att börja ta vanliga lektioner igen, skulle väcka upp gamla onda minnen.
Om någon kunde hjälpa mig skulle jag vara så tacksam. Jag saknar verkligen hästarna!
Jag började rida som 11-åring och slutade när jag var 17, vilket var ett par år sedan.
Precis som många andra tjejer blev jag som liten hästfrälst och efter att ha hängt i stallet fick jag till slut äntligen började rida, på riktigt! Som nybörjare var jag helt okej och hade inga större problem. Jag tyckte det var jättekul och lektionerna gick bra!
Några år gick och jag lärde mig såklart mer och mer; dressyr, hoppning och uteritt. I stallet pysslade jag om hästarna, smorde läder, mockade, utfordrade etc. Jag skaffade mig också en "egen" sköthäst och åkte på ridläger.
Jag var från början alltså en typisk hästtjej, men någonstans på vägen började jag bli allt räddare och räddare för hästarna. Det naturliga hade kanske varit att ju mer man lär sig om något, desto säkrare blir man, men inte för mig. Från början kändes det som att det hela låg på en "normal" nivå, men ju längre tiden gick desto sämre mådde jag. Varje lektion var en mardröm och den enda tiden på veckan jag kunde slappna av var på kvällen efter mitt ridpass då jag fått duscha av mig och det var en hel vecka kvar tills nästa gång! Den sista terminen på ridskolan var riktigt hemsk.
Min rädsla gjorde att jag började göra riktigt dåligt ifrån mig! Jag var så uppstressad hela tiden att allt gick fel, både inne i stallet och på själva lektionerna. Det i sin tur fick mig att oroa mig över vad min ridlärare skulle tycka om mig och att andra elever skulle uppmärksamma hur fel allt jag gjorde var.
Jag tror en del av det hade kunnat hjälpa då, om det hade funnits någon att prata med om min rädsla. Problemet var att jag själv inte kunde förstå varför jag var så himla rädd och det gjorde att jag skämdes. Det gick liksom bara inte att säga att man inte vågade sadla en häst trots att man gjort det i 5 år...
Till sist blev pressen för stor och jag slutade. Sedan dess har jag inte rört en häst.
Nu har åren gått och jag börjar verkligen sakna det som faktiskt var roligt i stallet och de perioder det gick bra (för det fanns sådana också). Jag börjar undra varför jag blev så rädd för hästarna när jag tyckte att det var så kul. Det känns sorgligt att jag kände mig tvungen att sluta och att all tid och pengar jag la ner på ridningen gick till spillo...
Det jag undrar nu är, finns det något sätt för mig att komma tillbaka till hästlivet och börja rida igen? Finns det en kurs för hästrädda någonstans? Eller är det helt kört, bör jag bara glömma allt? Jag tror inte att det vore någon bra ide för mig att börja ta vanliga lektioner igen, skulle väcka upp gamla onda minnen.
Om någon kunde hjälpa mig skulle jag vara så tacksam. Jag saknar verkligen hästarna!
Senast ändrad: