Jag brukar verkligen inte förmänskliga hundar men jag börjar undra...Har någon därute varit med om att en hund tydligt har sörjt när hundkompisen har gått bort?
Vår 4-åriga rottistik har helt ändrat sinnesstämning sedan vår gamle schäferhane, hennes ständige vapendragare, gick bort för en tid sedan. Vi sörjer allihop i familjen men livet går ju vidare ändå på något sätt.
De senaste veckorna har tiken helt tappat intresset för mat, hon äter men inte med någon glädje precis, och när hon är hemma i huset så ligger hon bara och sover. Hon går också undan från oss, tittar knappt åt någon. Tar man däremot ut henne i skogen så blir hon som en liten kanonkula och livet leker som förr - därför tror jag inte att hon lider av något fysiskt. Magen fungerar också som den ska.
Det är precis som att hon kopplar hemmet till något sorgligt, hon är väldigt "låg" i hela sin kroppshållning. Misstänkte först att hon var skendräktig men det stämmer inte riktigt längre med symptomen tycker jag.
Vad säger ni - kan hundar sörja på detta sätt?
Vår 4-åriga rottistik har helt ändrat sinnesstämning sedan vår gamle schäferhane, hennes ständige vapendragare, gick bort för en tid sedan. Vi sörjer allihop i familjen men livet går ju vidare ändå på något sätt.
De senaste veckorna har tiken helt tappat intresset för mat, hon äter men inte med någon glädje precis, och när hon är hemma i huset så ligger hon bara och sover. Hon går också undan från oss, tittar knappt åt någon. Tar man däremot ut henne i skogen så blir hon som en liten kanonkula och livet leker som förr - därför tror jag inte att hon lider av något fysiskt. Magen fungerar också som den ska.
Det är precis som att hon kopplar hemmet till något sorgligt, hon är väldigt "låg" i hela sin kroppshållning. Misstänkte först att hon var skendräktig men det stämmer inte riktigt längre med symptomen tycker jag.
Vad säger ni - kan hundar sörja på detta sätt?