Sv: Kan det vara på G snart månne?
Visst är det lustigt hur starkt ens uppväxt trots allt präglar en, oavsett samtidens prat om jämställdhet etc? Min mans föräldrar (skilda sedan snart 20 år och numera 57 och 61) hade en väldigt traditionell uppdelning: pappan jobbade och försörjde familjen med olika slags kneg (bl.a. som bilmekaniker och resande försäljare), mamman var hemma och tog hela hushållet och de tre barnen och stannade hemma med barnen i 12-13 år innan hon så smått började med annat. Jag har hört väldigt beska historier från svärmor om hur lat pappan var och aldrig hjälpte till hemma och hur oengagerad han var med barnen och hur hon fick tjata och gnata för att få nåt som helst gjort tex i trädgården.
Samtidigt kan hon inte se att sonen är precis som sin pappa när det gäller tex hem och hushåll: smutskläderna hamnar precis bredvid tvättkorgen i sovrummet, eller i en hög bredvid sängen, han ser inte när det behövs dammsugas eller städas (om det inte är inför planerade gästbesök, då kan han mycket väl börja städa toaletten självmant) och när han väl tvättar blir det oftast hans egna träningskläder som blir rena och inte mycket annat. Jag har slutat stoppa ner hans smutstvätt i tvättkorgen och jag har slutat tvätta det som inte ligger i tvättkorgen, eftersom han efter fyra år av vädjande/tjat/skäll/resonerande fortfarande inte klarar av att lägga sin smutstvätt i korgen.
Svärmor bara ler lite, tittar på sin son och säger typ "nämen, inte gör du väl så?". Å andra sidan var det faktiskt hon som tyckte att jag skulle sluta tvätta hans kläder om de inte låg i korgen.
Själv har jag vuxit upp med en pappa som inte bara jobbade heltid (utb möbelsnickare och slöjdlärare mfl ämnen efter hand) utan även drog sitt strå i hemmet. Min pappa har aldrig dragit sig för att ta fram dammsugaren om det behövts, putsat fönster eller lagat mat. Jag har nog sett honom göra alla hushållssysslorna lika mycket/ofta som mamma. Och mamma var hemma med oss 4-5 år innan hon återgick till Posten (på deltid iofs) och vi började på förskolan något år innan skolstart. När jag var 10 fick jag ett syskon till och likaså när jag var 12, så då var mamma hemma ett tag med dem också, men det blev inte lika länge eftersom mina föräldrar skilde sig när jag var 14 och mina yngsta bröder fick börja på förskolan då. Men jag har alltså vuxit upp med en pappa som inte bangat för något i hemmet eller i trädgården, som dessutom fixat och donat och skött bilen oklanderligt. Utöver det var väl inte han heller speciellt engagerad i oss barn, för han hade sin löpning (flera mil i veckan) och hans jobb var även hans hobby och han har hållt i många kvällskurser i träslöjd tex eller åkt till slöjdsalen på kvällar och helger och pysslat med div privata projekt (snickrat soff- eller matsalsbord, svarvat piedestaler eller ljustakar, mm mm mm). Min pappa har ständigt något för sig och det är sällan man ser honom sitta och glo i soffan. Rastlös, men effektiv och får saker gjorda. Ingen av hans fruar har någonsin behövt tjata på honom för att ta ut soporna eller sortera tvätten. Så man kan ju säga att min käre make är väldigt olik min pappa.
Men det här verkar ju vara ett klassiskt, och evigt?, dilemma: att den som är föräldraledig automatiskt ska ta på sig att ta hand om allt där hemma, samtidigt som den som jobbar gör sina timmar och sen har fritid. När vi diskuterar det här brukar jag påpeka att han kanske jobbar 45 h/v (egen företagare), men jag har banne mig aldrig ledigt. Mitt jobb slutar inte kl 17:00 och jag har ständig nattjour. Han är teknisk konstruktör och sitter vid datorn på kontoret dagarna i ända och kan inte förstå vad jag pratar om med att det är slitsamt att ta hand om barn och hushåll själv, jag går ju bara hemma och kan göra vad jag vill! Fast, igår kväll berättade han att han pratat om det här på jobb de senaste dagarna, när jag varit inlagd torsdag-måndag, att han inte insett hur mycket som faktiskt krävs för att sköta hemmet och sonen och få så mycket gjort under en dag som jag gör. Han sa att han är imponerad och mycket tacksam för det jag utför här hemma, framför allt med vår son. Och jag tror det börjar gå upp för honom varför jag valt att lägga min egen "karriär" på is några år och prioriterat sonens första viktiga år och han är tacksam för det med.
Min man har aldrig varit pappaledig utöver de första 10 dagarna. Han har aldrig fått den inblicken förrän nu, när jag varit inlagd fem dagar. Han har inte min rutin eller effektivitet och samtidigt är jag ju glad att han prioriterat att ta hand om vår son och dessutom älskat det! under den här knappa veckan. Han tycker det har varit underbart att få ta ansvaret för honom själv och att de har kommit varandra närmare. Och när han sa det igår kväll, så tyckte jag det kunde vara värt lite skit i hörnen och soplukt, sånt är ju ändå lätt att fixa till. Det tog mig en effektiv timme att få hemmet på rätt köl igen igår och det kan det ha varit värt när maken säger att han fått en helt annan inblick i mitt liv och att han dessutom tycker att jag ska börja göra egna saker själv lite oftare och ta mig mer egentid och åka iväg på egen hand och göra saker, så kan han ta hand om sonen (och hemmet) istället.
Så även om min man är både lat och lite trögtänkt ibland och har en stark tendens att bli trött och utmattad av att tänka på det som behövs göras och därför gör något annat istället (tex surfa på Blocket), så kan vi i alla fall prata med varandra och han har trots allt förändrats till det bättre på somliga sätt, sakta och långsamt, under vår tid tillsammans. Och han är dessutom tacksam för det! Igår sa han att det var min förtjänst att han har blivit bättre som människa, trots allt. Och han menar det. Han har aldrig haft svårt att berömma mig, han är stolt över mina 1,8 på högskoleprovet och han är stolt över det jag åstadkommit (som han säger) med vår son mm. Så visst finns det hopp, även om det kändes duktigt hopplöst när jag steg innanför dörren igår fm.
