miumiu
Trådstartare
Min son är bjuden på Halloweenfest nästa vecka hos en av sina bästa vänner, som är en klasskompis. Det är ett litet gäng barn som är bjudna och alla känner varandra. Sonen vill gå men har, vad jag uppfattar som, social ångest över att bli "bortbjuden". Det här är alltså en pojke som han leker med i princip varje dag i skolan/på fritids, men även på fritiden. Då i princip alltid hemma hos oss (sonen har varit hos kompisen och lekt en gång).
Nu är han osäker på om han vill gå. Jag har tackat ja, och tänker att i värsta fall får jag väl krascha festen och hänga med på "bus eller godis", eftersom problemet, som jag förstår det ligger i att jag inte kommer vara med på festen. Han har stora problem med att leka borta om jag inte är med i kulisserna sas. Ålder på barnet är 7 bör kanske tilläggas, så han är inte jättestor, men tillräckligt stor för att det ska börja betraktas som något av ett problem av omgivningen. Jag tycker väl inte heller att det är jätteskoj att sitta som ensam vuxen på massa barnkalas heller, men jag "offrar" mig gärna för att sonen inte ska bli ännu mer socialt hämmad och vägra gå på kompisars kalas. För ja, vi landar liksom ofta där. Om det står mellan att hänga med mig eller hänga ensam hos en kompis så väljer han mig.
Har fått råd som typ "Ja men då blir det väl inget kalas för honom då!" Typ som att han skulle "lära sig" att inte vara så krånglig. Risken som jag ser med detta är att han tappar viktiga sociala kontakter, och problemet kommer inte lösa sig av att han isolerar sig med mig. Han går i skolan, på fritids etc och har inga problem att vara utan mig på dessa platser där han känner sig trygg. När jag frågade honom vad detta beror på sa han att det är för att fröknarna är med (han har världens bästa lärare + fritidspedagoger). Men andra barns föräldrar tycker han ofta är läskiga, särskilt om han inte känner dom så väl.
Vet inte vad jag vill med tråden egentligen. Råd? Någon som varit i liknande sits? Hur bemöter man andras åsikter på ett rimligt sätt?
Nu är han osäker på om han vill gå. Jag har tackat ja, och tänker att i värsta fall får jag väl krascha festen och hänga med på "bus eller godis", eftersom problemet, som jag förstår det ligger i att jag inte kommer vara med på festen. Han har stora problem med att leka borta om jag inte är med i kulisserna sas. Ålder på barnet är 7 bör kanske tilläggas, så han är inte jättestor, men tillräckligt stor för att det ska börja betraktas som något av ett problem av omgivningen. Jag tycker väl inte heller att det är jätteskoj att sitta som ensam vuxen på massa barnkalas heller, men jag "offrar" mig gärna för att sonen inte ska bli ännu mer socialt hämmad och vägra gå på kompisars kalas. För ja, vi landar liksom ofta där. Om det står mellan att hänga med mig eller hänga ensam hos en kompis så väljer han mig.
Har fått råd som typ "Ja men då blir det väl inget kalas för honom då!" Typ som att han skulle "lära sig" att inte vara så krånglig. Risken som jag ser med detta är att han tappar viktiga sociala kontakter, och problemet kommer inte lösa sig av att han isolerar sig med mig. Han går i skolan, på fritids etc och har inga problem att vara utan mig på dessa platser där han känner sig trygg. När jag frågade honom vad detta beror på sa han att det är för att fröknarna är med (han har världens bästa lärare + fritidspedagoger). Men andra barns föräldrar tycker han ofta är läskiga, särskilt om han inte känner dom så väl.
Vet inte vad jag vill med tråden egentligen. Råd? Någon som varit i liknande sits? Hur bemöter man andras åsikter på ett rimligt sätt?
Om något barn frågade varför jag var kvar sa jag bara att min dotter ville det och då frågade de inte mer 
När hon var 8 var någon med ett tag och gick när hon sa till och sedan gick det snabbt över till att hon bara ville bli lämnad. 
