Just nu känner jag mig som en travhäst bakom startbilen som bara väntar på att den ska släppa och låta starten gå. Ivrig, förväntansfull och frustrerad. Aldrig förr har en höst varit så här händelserik och innehållit så många potentiellt livsförändrande möjligheter. Aldrig förr har en höst känts så avlägsen. Det är oerhört frustrerande att ha fasta datum på när mitt liv helt kan ställas om - lite åt det ena eller andra hållet - men veta att det är ack så lång tid kvar.
Varför har vi inte uppfunnit tidsmaskiner än?
Varför har vi inte uppfunnit tidsmaskiner än?