Gör som du vill!!!
Jag är utlandsvensk och har erfarenhet av gatu/hundhemshundar i Europa. Min vovve som dog nyligen tog jag från ett hundhem när hon var 2 år. Hon var en blandras som hade blivit övergiven som valp, kommit till ett fint hundhem och blivit adopterad, och 2 år därefter gav ägarna henne tillbaka till hundhemmet för hon kom tydligen inte överens med deras hundar. Jag har haft helt underbara år med henne och hon har bara varit ett stort kärlekspaket från början till slut. Jag har även tagit in flera hundar från gatan och lyckats omplacera dem i bra och mindre bra hem i deras hemländer. Jag anser att det lättaste och mest självklara är att hitta ägare till omplaceringshundar i sina egna länder, men att det av olika anledningar kan vara mer komplicerat och ibland helt omöjligt. Jag som har haft mkt kontakt med gatuhundar anser att de är smarta (de vet hur man klarar sig själv: att hitta mat i sopor..., de litar oftast på människor eftersom de ofta blir matade, och de flesta är undergivna och lättanpassade). Av min erfarenhet kommer jag, när jag skaffar en hund i framtiden plocka en hund från hundhemmet där jag bor. Där har de alla slags hundar: rashundar, blandraser, hundar som bott på gatan, hundar som varit någons husdjur och haft det bra men som ägarna har lämnat på hundhemmet istället för att avliva.
Det verkar vara skillnaden i Sverige och utomlands. Här avlivar man normaltsett inte friska djur (det är få veterinärer som vill agera bödlar bara för att folk är ansvarslösa när de skaffar en hund som de inte kan ta hand om), utan man försöker omlacera själv och i sista hand lämnar man sitt djur till hundhemmet där de är tvungna att ta emot alla djur och där de har åtminståne en liten chans att få ett liv.
Angående parasiter och sjukdomar så är Sverige inte ett undantagsland. I Sverige finns sjukdomar som inte finns utomlands och tvärt om. Parasiter trivs i olika klimat och vissa faktorer är nödvändiga för att de ska kunna sprida sjukdomar (som till exempel Leishmania som behöver en viss myggart för att kunna spridas, som inte lever i Sverige för det är för kallt). Men självklart finns det sjukdomar som visst skulle kunna spridas och därför har vi strikta importlagar i Sverige, vilket kontrolleras noga i tullen när man kommer in i Sverige.
Jag ställer mig även frågande till buke som inte tagit bort denna tråd när de samtidigt tar bort liknande trådar om utlänska hundar. Kanske råder det en sorts hundrasism bland moderatorerna också? Vi svenskar skryter ju så mkt med att vi lever i en demokrati osv och så blir man censurerad när man har fel åsikt.
Slutligen, någon sa att man borde förbättra ländernas syn på deras djur och jag håller med totalt. Men borde vi inte genomskåda oss själva om det nu är så att vi också har ett problem med hundar som ingen vill ha?
Jag är utlandsvensk och har erfarenhet av gatu/hundhemshundar i Europa. Min vovve som dog nyligen tog jag från ett hundhem när hon var 2 år. Hon var en blandras som hade blivit övergiven som valp, kommit till ett fint hundhem och blivit adopterad, och 2 år därefter gav ägarna henne tillbaka till hundhemmet för hon kom tydligen inte överens med deras hundar. Jag har haft helt underbara år med henne och hon har bara varit ett stort kärlekspaket från början till slut. Jag har även tagit in flera hundar från gatan och lyckats omplacera dem i bra och mindre bra hem i deras hemländer. Jag anser att det lättaste och mest självklara är att hitta ägare till omplaceringshundar i sina egna länder, men att det av olika anledningar kan vara mer komplicerat och ibland helt omöjligt. Jag som har haft mkt kontakt med gatuhundar anser att de är smarta (de vet hur man klarar sig själv: att hitta mat i sopor..., de litar oftast på människor eftersom de ofta blir matade, och de flesta är undergivna och lättanpassade). Av min erfarenhet kommer jag, när jag skaffar en hund i framtiden plocka en hund från hundhemmet där jag bor. Där har de alla slags hundar: rashundar, blandraser, hundar som bott på gatan, hundar som varit någons husdjur och haft det bra men som ägarna har lämnat på hundhemmet istället för att avliva.
Det verkar vara skillnaden i Sverige och utomlands. Här avlivar man normaltsett inte friska djur (det är få veterinärer som vill agera bödlar bara för att folk är ansvarslösa när de skaffar en hund som de inte kan ta hand om), utan man försöker omlacera själv och i sista hand lämnar man sitt djur till hundhemmet där de är tvungna att ta emot alla djur och där de har åtminståne en liten chans att få ett liv.
Angående parasiter och sjukdomar så är Sverige inte ett undantagsland. I Sverige finns sjukdomar som inte finns utomlands och tvärt om. Parasiter trivs i olika klimat och vissa faktorer är nödvändiga för att de ska kunna sprida sjukdomar (som till exempel Leishmania som behöver en viss myggart för att kunna spridas, som inte lever i Sverige för det är för kallt). Men självklart finns det sjukdomar som visst skulle kunna spridas och därför har vi strikta importlagar i Sverige, vilket kontrolleras noga i tullen när man kommer in i Sverige.
Jag ställer mig även frågande till buke som inte tagit bort denna tråd när de samtidigt tar bort liknande trådar om utlänska hundar. Kanske råder det en sorts hundrasism bland moderatorerna också? Vi svenskar skryter ju så mkt med att vi lever i en demokrati osv och så blir man censurerad när man har fel åsikt.
Slutligen, någon sa att man borde förbättra ländernas syn på deras djur och jag håller med totalt. Men borde vi inte genomskåda oss själva om det nu är så att vi också har ett problem med hundar som ingen vill ha?