Det är ju det, känslan är inte fakta, lita inte alltid på känslan och gå inte efter den. Och nej, jag skriver inte att det är lätt att trotsa känslan men det är ett litet måste om man ska komma loss.
Spinner vidare på detta utan att egentligen svara just dig.
Nej de är de ju inte, men jag läser in i den jämförelsen att de därför inte är värda att lyssnas på, så som fakta är. Depression betyder rent bokstavligt nedtryckthet och min erfarenhet är att känslor rutinmässigt ses med på och ska bortses från i vår samtid. Känslor som trycks undan är lite som en badring som
Med möda går att få ner under vattenytan men så fort den ansträngningen upphör poppar den upp snabbt och kraftfullt. Att hålla nere och inte lyssna på sina känslor kan skapa otroligt mycket problem. Nu säger jag inte att de tankar och ”berättelser” vi gör kring känslorna är värda att ta på allvar och upprätthålla, för det kan i min erfarenhet bli destruktivt och svårt att ta sig ur. Men känslorna i sig är inget problem (förrän vi inte låter dem vara). Jag har läst någon forskning om att känslor rent kroppsligt/kemiskt pågår en dryg minut. Sedan kan vi självklart upprätthålla dem/ge dem energi antingen genom att göra berättelser om dem ”nu känner jag hopplöshet vilket betyder att allt är hopplöst” och då kan den känslan hållas vid liv i oändlighet. Eller så kan vi ge dem energi genom att hålla dem ifrån oss ”neeej, inte hopplösheten igen, jag vägrar känna så, jag vill inte jag orkar inte”. Bådadera upprätthåller känslan lika effektivt. Att låta känslan gå genom kroppen gör i min upplevelse inte det ”hej hopplöshet min gamla vän, var i min kropp har du landat just nu?” varken motstånd eller att investera sig.
Att känslor inte är fakta gör inte att de inte är värdefulla eller värda att lyssna på! Men det kan ta otroligt mycket jobb med att bara låta alla olika ”badringar” som man tryckt ner i pratal komma till ytan. Då har känslorna heller sällan samband med nuet utan kommer fördröjt och kanske sammanblandat. För mig är det så att sammanblandade undanhållna känslor ofta blir ångest. Typ som om varje känsla är en dagstidning som blivit liggande i en hink ute i regnet. Tar jag upp en så är det helt omöjligt att ”läsa nyheten” utan det är bara en grå, läbbig sörja. På det sättet är känslor inte fakta. Men ju mer jag tömt den där hinken av gamla lagrade osköna känsloreaktioner jag inte tillåtit mig (att ha menar jag, inte att agera ut)desto mer blir känslorna ”fakta” på det sätt att de ger mig värdefull info om hur nuet känns och funkar för mig. Värdefull inte att grotta ner mig i, utan i att använda som kompass till hur jag väljer att leva och agera. Lika lite som vi behöver förneka fakta, behöver vi förneka känslor. Bara lära oss vad de är verktyg för i vårt liv och bruka dem till just det. I min erfarenhet är känslor i sig aldrig farliga. Utan det som kan bli knas är när vi skapar berättelser i vårt huvud eller i vårt liv som underhåller eller fördjupar känslorna.
Men detta arbete kan såklart försvåras av bristande mental energi. När jag varit väldigt begränsad kognitivt, så blir hela känslobearbetningen också begränsad. Det är något som jag själv upplevt både skrämmande och spännande. Men för mig har nyckeln hela tiden ändå verkar vara att vara med det som är, utan att skjuta undan och utan att hålla fast. Det enda vi vet är att saker ändrar sig. Om inte bostad och ork och sådana stora saker ändrar sig, så är det åtminstone ett faktum att vårt hjärtas rymt ändrar sig, t.o.m. slag för slag, våra andetags rytm ändrar sig. Temperaturen av andetaget i näsborrarna ändrar sig från varje utandning till varje inandning. Det finns alltid förändring. Även om den är så liten att den flyger oss under radarn. Ingen idé att göra berättelser om de jobbiga känslorna för det får dem mer statiska än de behöver vara.