Jag vill inte vara mamma

[Nfnr]

Skriver anonymt, jg är kanske inte känd här men brukar samma anv.namn på flera ställen.
Hoppas inte ngn tar illa upp av ämnet.

Jag vill adoptera bort min son.
Inte lämna i fosterfamilj utan adoptera bort.
Jag har gått i dom tankebanorna redan under största delen av graviditeten och nu är jag hundra procent säker.

Vart ska jag vända mig? Socialstyrlsen?
Hur går processen till?
Är det svårt att få det beviljat?

Sonen är under ett år gammal.
Det finns ingen pappa med i bilden.

Kommer han ha ngn rättighet att söka upp mig när han blir äldre?

 

[Bollen]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Jag tycker att du ska vända dig till BVC, dom har oftast en psykolog du kan få prata med. Sen kan du nog få svar hur du går vidare av dom.
Hoppas det löser sig till det bästa.

 

[Ylva86]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Det är socialförvaltningen i din kommun som handhar adoptioner. Ja, han har rätt att få reda på vem du är och kan nog knappast nekas att åtminstone försöka söka upp dig.

Ylva, adopterad

 

[Mitten]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Har inga svar men lider med dig, förstår att det varit jobbigt, och hoppas också att allt löser sig. BVC låter som en bra start.
Finns ju många bra människor som vill adoptera ( jag skulle gärna vilja tex, och jag är ju jättebra ).

Lycka till!

Edit : När vi skrev på faderskapet pratade vi lite om just att alla barn har rätt att få veta vem som är förälder om de vill, så han borde kunna söka upp dig sedan om han vill. Tror inte nån kan gömma det för honom.

 

[diving-leber]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Kan inte svara på vart du ska vända dig men min mamma blev bortadoppterad och hon fick kontakt med sin biologiska mamma som vuxen..

 

[Mammadutt]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Vänd dig till BVC och barnmorskan där så kan du nog få hjälp vidare, annars gissar jag du kan gå direkt till familjeenheten på ditt socialkontor.

Du tror inte dina känslor, eller brist på känslor som är något som går att få tillbaka? Att du kanske har en del att bearbeta och kanske behöver hjälp och stöd oavsett om du är mamma eller inte?

Jag hoppas du ska få hjälp hur du än vill vandra med det hela.

 

[Ylva86]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Jag önskar dig också verkligen all lycka hur du än beslutar dig. Tycker att det är skönt att se att människor har förståelse för din situation. Att ta ett beslut att adoptera bort ett barn måste vara något av det svåraste som finns. Jag är dock glad att det finns mammor som inser att de inte passar eller vill vara mammor. Själv har jag en väninna som intog ståndpunkten att abort var mord och hon genomled själv ett helvete med att vara mamma. För att inte tala om barnet. Det barnet har tyvärr inte känt sig älskat eller önskat en enda dag i hela sitt liv. Hon hade mått mycket bättre av att överlåta till någon som ville och kunde.

Dina bevekelsegrunder till detta beslut känner jag inte till men du är att hedra för att du verkligen tänker till. Kanske du tänker om och då gör du säkert detta också till det bästa.

 

[Görel]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Rent administrativt kontaktar du socialtjänstens familjerätt som hjälper dig att ordna ett annat hem åt ditt barn hos föräldrar som godkända för adoption. Det är en relativt lång juridisk process så först kommer barnet att officiellt vara fosterhemsplacerat innan beslut vunnit laga kraft hos domstol.
Pappan måste också tillfrågas för om han vill ha umgänge med sitt barn kan han motsätta sig adoptionen trots att han inte är vårdnadshavare.
När barnet blir myndigt har det rätt att få se informationen som finns i socialregistret och alltså få reda på din identitet.

 

[Nfnr]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Tack för era svar och era ord.
Jag ska ta kontakt med Bvc så snart som möjligt.

Jag tror inte det finns ngn chans för mig att kunna ändra mig i den här frågan.
Jag har aldrig varit speciellt barnkär eller drömt om att få barn.
Det är först nu som jag inser att jag inte ville ha barn för min skull, utan bara för att min dåvarande pv ville det.
Jag gav med mig för att jag trodde moderskänslorna skulle komma med tiden som det kanske gör för dom flesta som tvivlar.
Men det blev aldrig så och det har jag accepterat nu.

Jag kanske ändrar uppfattning längre fram i livet till att själv vilja ha barn.
Men det kan dröja fler år, eller så kanske det aldrig händer. Idag är det iaf inte ens nära att vara så på ngn punkt, och jag tycker det är fruktansvärt fel mot min son.
Jag tycker inte att barn ska vara oälskade i ngn del av deras liv.

Sen så är det klart att jag bryr mig om min son och jag tvivlar inte på att jag kan ta hand om honom, och det gör jag såklart nu också.
Jag har inga besvär med hälsan eller ekonomin eller ngt annat.
Men jag vill att han ska få föräldrar som bryr sig om honom och tar hand om honom för att de älskar honom över allt annat. Inte för att de bara känner att de måste och kan.

Men som sagt, tack så mkt för era lyckönskningar.

Det här är ngt jag haft väldigt svårt för att prata med folk om 'irl', även om jag har fått stöd av mina närmaste så känns det svårt att våga erkänna att man inte älskar sitt barn.

 

[cirkus]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Jag tycker att du är modig !

Jag önskar dig och din som all lycka !

Men det jag inte riktigt får ihop är att det dels inte finns någon pappa med i bilden, men du skaffade barnet för att dåvarande pv så gärna ville ? Eller har han kanske dött ?

 

[escodobe]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Det måste vara ett tungt beslut, och jag föreslår att om du adopterar bort honom ändå skickar med ett ordentligt brev med olika information han kan tänkas vilja ha och att du tillåter att han kan ta kontakt med dig om han nu kommer vilja. Av vad jag läst om och av adopterade så verkar det finnas en stark önskan om att få reda på varför, eventuella sjukdomar i släkten osv även om adoptivföräldrarna är deras riktiga föräldrar så att säga.
Lycka till vilket beslut du än tar.

 

[Nfnr]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Men det jag inte riktigt får ihop är att det dels inte finns någon pappa med i bilden, men du skaffade barnet för att dåvarande pv så gärna ville ? Eller har han kanske dött ?

Kanske uttryckte mig klumpigt.
Vi har inte gemensam vårdnad, han har frivilligt avsagt sig all kontakt.
Jag har också pratat med honom om att adoptera bort och han har inga invändningar.

escodobe - Tack, det var ett tänkvärt tips.
Jag ska komma ihåg att göra det när det blir aktuellt.

 

[lobell]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Har du pratat med nån inom vården om detta? Så det inte är nån förlossningspsykos du har? Jag tänkte mest för din egen skull , så att du inte ändrar dej sen.
Om det nu inte är så, så tycker jag att det är starkt av dej att hellre ge upp barnet och låta det bli älskat av nån som kanske inte kan få, men samtidigt tycker jag att det skulle vara väldigt tragiskt om du senare ångrar dej.
Det är inte självklart att man får fler än ett om man senare får barnlängtan.
Men jag antar att du redan ältat detta.. Kan ju inte vara ett lätt beslut.

Hoppas att det går bra för er..

 

[åke]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Det här är ngt jag haft väldigt svårt för att prata med folk om 'irl', även om jag har fått stöd av mina närmaste så känns det svårt att våga erkänna att man inte älskar sitt barn.

Fast nog tror jag att du älskar ditt barn. Men du är nog inte mogen för din roll. Mycket modigt av dig att ta upp detta med dina vänner och även här. Hoppas att det går bra för dig.

 

[Waern]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Det är först nu som jag inser att jag inte ville ha barn för min skull, utan bara för att min dåvarande pv ville det.
Jag gav med mig för att jag trodde moderskänslorna skulle komma med tiden som det kanske gör för dom flesta som tvivlar.


Vi har inte gemensam vårdnad, han har frivilligt avsagt sig all kontakt.
Jag har också pratat med honom om att adoptera bort och han har inga invändningar.

En mycket nära anhörig till mig var en gång i en liknande sits. Med en pappa som påstod sig verkligen vilja ha barn med henne men sedan valde bort både henne och barnet.
Tyvärr var det inte hennes högsta önskan att bli mamma men han ville ju så gärna ha så hon hade låtit sig övertalas.

Han lämnade henne redan innan barnet föddes och ville inte ha något som helst med barnet att göra. Hon valde att adoptera bort barnet redan på bb.

Hon har inte ångrat sig. Barnet tog kontakt i vuxen ålder (mest för att det var nyfiket tror jag) men de har ingen kontakt idag.

//Waern

 

[lingonben]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Jag tycker du verkar ha tänkt igenom saker väldigt noga och landat i beslutet så att säga. Det låter definitivt inte som att det är depression eller psykos som talar, som någon annan var inne på. Jag tror det är många som inte hade vågat ta det beslut som du gjort även om det kanske hade varit bäst för dem och deras barn. Mammor döms utefter hårdare villkor än andra, man ska vara så lycklig och rosafluffig no matter what. Önskar dig all lycka till, hoppas att situationen ordnar sig till det bästa för alla inblandade.

 

[havreflinga]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Jag håller med lingonben: Det låter som att du noggrant har analyserat din och din sons situation.

En del kanske tycker att det är kallt och hårt när en förälder säger att den inte känner moders-/faderskänslor. Men jag tycker faktiskt att det finns en hel del kärlek i att erkänna det, särskilt när man kombinerar erkännandet med att göra något åt det.

Jag funderar ofta på varför nästan alla människor skaffar barn förr eller senare. Jag har svårt att tänka mig att alla dessa människor verkligen vill leva föräldralivet.

Skulle du se det som ett problem ifall din son kontaktade dig som vuxen? Tvivlar du på att du skulle kunna förklara ditt val för honom, så han förstår?

 

[Acses]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Jag har inga kloka råd att ge, vill bara säga att jag tycker du är otroligt modig och stark som vågar stå upp för att du inte vill vara mamma.

Jag vågar knappt erkänna att jag tycker det är skitjobbigt med min dotter, fast att hon är världens snällaste och lättaste barn, och att jag önskar att någon annan skulle ta henne halva tiden. Stört nog har jag bitvis fantiserat om att övege henne när hon är t.ex hos min mamma eller på dagis. Men jag vill ju finnas i hennes liv, jag bara önskar att det fanns fler personer än jag som tog hand om henne. Jag skäms något ohyggligt över att jag känner så, fast jag vet att jag är långt ifrån ensam, och att det i min sits (sjukdom och ensamstående) kanske inte alls är konstigt och jag vet, att jag med all säkerhet skulle få hjälp med avlastning, om jag vågade stå för att jag behöver det.

Jag önskar dig all lycka och hoppas verkligen att det löser sig till allas bästa.

 

[Vica]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Jag tycker det är jättemoget, vuxet och modigt att kunna stå för ett sådant beslut som gör att barnet står i första hand! Du är en bra mamma och människa som ser det och ser till så att barnet kommer få det bättre än bra. Det måste vara ett jättetuft beslut, men det verkar som om det inte är nått du bara kännt på sistone utan nått som du gnagt på ett tag.

Jag har inga barn och ska inte skaffa heller, är inte mammatypen - oavsett hur mycket folk tjatar på mej om att jag kommer att "ändra mej när jag blir äldre". Men jag önskar dej all lycka till och heder till dig som inser problemet och inte bara nöter på i en ohållbar situation.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag vill inte vara mamma

Vad du är modig som vågar se hur det faktiskt är, att du vill ge ditt barn det bästa av det bästa tyder på att du verkligen älskar honom. (Att älska ett barn och att vilja ta hand om ett barn är två olika saker.)
Att du inser att du inte vill ha barn istället för att låta det gå ut över barnet som inte har bett att få komma till världen.

Jag önskar att fler hade haft ditt mod.
Många barn hade sluppit år av lidande då.

Den dagen din son söker upp dej har du ju egentligen inga orsaker att vara rädd för, även om det känns skrämmande så gjorde du det för att han skulle få det bästa av livet, det som du inte kunde ge.

Det är ett stort beslut och givetvis kommer du att bli ifrågasatt många gånger, både av andra och av dej själv, men ett barn har rätt till det allra bästa.