"Jag vill bara vara."

Rubriken är en återkommande replik under terapisamtalen. Jag vill bara få vara. Bara få vara, utan prestationsångest och krav. Jag vill bara få vara, utan mina överdrivna rädslor och katastroftankar. Jag vill bara få vara, utan att behöva svara på frågan om vad jag vill göra sen, eller vad jag vill bli. Bara få vara, ifred?

Jag har en fascination för ramar och regler. Normer och strukturer. Men samma fascination är också ett hinder, för jag försöker hela tiden att pressa in mig själv i en given ram, så som "det borde vara". Så som jag borde vara, eller så som min bild av mig själv ser ut. Minsta snedsteg möter jag med självförakt och ångest. "Du måste vara snäll mot dig själv, J" säger min psykolog, inse att jag är utbränd av mitt eget ram-arbete. Ändå fortsätter jag trycka på. Tar inte orden på allvar. Jag måste ju fixa det här, jag måste ju klara av att ha en vardag precis som alla andra? Andra som studerar. Andra som sätter upp mål och når dom. Jag ser mina träningskompisar swischa förbi mig upp i klasserna med sina hundar, "när ska ni tävla nästa klass då?", "sen", svarar jag, och kvar står jag med min ångest. Jag får mina studier ifrågasatta, "jaha, och vad blir man då då? Vad ska du göra sen?" och jag har inget svar, så kvar står jag med min ångest. "När ska ni börja renovera?" frågar folk om nya huset, helt omedvetna om att jag har fullt upp att renovera mig själv, så återigen säger jag "vet inte" och står kvar med min ångest.

Fan, kan jag inte bara få vara? Typ, ifred?

Måste tänka på framtiden, skaffa mig ett jobb, inkomst och pension.
När börjar livet? Har det redan börjat, utan mig?
Jag står kvar på perrongen och ser tåg efter tåg lämna mig bakom.
Borde jag ha hoppat på?
Eller är jag redan på ett tåg och så upptagen med hur saker "borde vara", att jag missar att njuta av färden?
Gissningsvis det senare.

Min sambo fick trösta mig igår, när ångesten och hypokondrin blev för stor. Igen. Det märks att han är trött. Jag kämpar och kämpar med att hänga på i hans tempo, att inte låta min psykiska ohälsa bli en ursäkt, att hålla modet uppe och inte påverka min omgivning. Det funkar tills det brister, så att säga. Då står jag där i hans famn, och gråter. Är rädd. Mår dåligt. Lyssnar på hans mildrande ord medan mitt inre skriker, "men fattar du inte? Hjärtat kan sluta slå när som helst. Varför fattar du inte?".

Men vem fan ska förstå? När jag talar om min ångest och hypokondri låter det fullständigt horribelt. När jag lägger pussel hos psykologen blir det så tydligt. "Det är bara tankar". Bara tankar?! Vill en del av mig skrika tillbaka. Den delen som jagar mig med blåslampa och tänder på alla cylindrar så fort något sker i bröstet. Den delen som sitter och skriker mig i örat om att jag måste vara uppmärksam, oroa mig, förbereda mig. När som helst kan katastrofen ske. När som helst kan hjärtat sluta slå.

I flera år har jag gått omkring och trott att jag varit hjärtsjuk. Att något är fel där inne i bröstet. Nu ska jag acceptera att det inte är något fel, att det "bara" är tankar. Fyfan, vägen är så jävla lång. Krokig. Jag föreställer mig smooth sailing nu när jag tagit hjälp och möter minsta bakslag med självförakt. "Snäll mot mig själv", pfft. Jag är das multi-mensch. Fattar du inte? Jag har kontroll. Jag har principer. Jag har karaktär. Inget kan röra mig. Jag står över ekorrhjulet. Empati och kärlek får du söka någon annanstans. Här möter du endast cynism och sarkasm.

Och ändå letar jag efter ekorrhjulet. Funderar över hur jag passar in. Finns det plats? Den där fyrkanten, kanske kan den passa mig? Kanske om jag hugger av mig ena armen, offrar höger fot? Nej, inte denna gången heller.

Nåväl. Kan ju alltid jaga likes på Instagram och posta en massa hjärtan på Facebook. Det gör ju alla andra.
Fast mest vill jag nog bara få vara ifred.

 

[Fruentimber]

OBS att man absolut får kommentera. Det där "få vara ifred" är mer bildligt talat.

Jag visste inte om jag skulle uppdatera detta i min psykolog-tråd eller göra ny tråd, men när jag började skriva insåg jag att det nog passade bättre under dagbok. Tjipp! Mitt första dagsboksinlägg.

 

[Mineur]

Oj vad bra du skriver. Och oj vad jag kände en massa när jag läste din text.

Jag har inte så mycket vettigt att säga, men ville i alla fall att du skulle veta att din text berörde mig och att jag hoppas att du får vara ifred snart. Både från dina egna jobbiga tankar och från andras besvärande nyfikenhet.

 

[Malibu_Stacy]

Rubriken är en återkommande replik under terapisamtalen. Jag vill bara få vara. Bara få vara, utan prestationsångest och krav. Jag vill bara få vara, utan mina överdrivna rädslor och katastroftankar. Jag vill bara få vara, utan att behöva svara på frågan om vad jag vill göra sen, eller vad jag vill bli. Bara få vara, ifred?

Jag har en fascination för ramar och regler. Normer och strukturer. Men samma fascination är också ett hinder, för jag försöker hela tiden att pressa in mig själv i en given ram, så som "det borde vara". Så som jag borde vara, eller så som min bild av mig själv ser ut. Minsta snedsteg möter jag med självförakt och ångest. "Du måste vara snäll mot dig själv, J" säger min psykolog, inse att jag är utbränd av mitt eget ram-arbete. Ändå fortsätter jag trycka på. Tar inte orden på allvar. Jag måste ju fixa det här, jag måste ju klara av att ha en vardag precis som alla andra? Andra som studerar. Andra som sätter upp mål och når dom. Jag ser mina träningskompisar swischa förbi mig upp i klasserna med sina hundar, "när ska ni tävla nästa klass då?", "sen", svarar jag, och kvar står jag med min ångest. Jag får mina studier ifrågasatta, "jaha, och vad blir man då då? Vad ska du göra sen?" och jag har inget svar, så kvar står jag med min ångest. "När ska ni börja renovera?" frågar folk om nya huset, helt omedvetna om att jag har fullt upp att renovera mig själv, så återigen säger jag "vet inte" och står kvar med min ångest.

Fan, kan jag inte bara få vara? Typ, ifred?

Måste tänka på framtiden, skaffa mig ett jobb, inkomst och pension.
När börjar livet? Har det redan börjat, utan mig?
Jag står kvar på perrongen och ser tåg efter tåg lämna mig bakom.
Borde jag ha hoppat på?
Eller är jag redan på ett tåg och så upptagen med hur saker "borde vara", att jag missar att njuta av färden?
Gissningsvis det senare.

Min sambo fick trösta mig igår, när ångesten och hypokondrin blev för stor. Igen. Det märks att han är trött. Jag kämpar och kämpar med att hänga på i hans tempo, att inte låta min psykiska ohälsa bli en ursäkt, att hålla modet uppe och inte påverka min omgivning. Det funkar tills det brister, så att säga. Då står jag där i hans famn, och gråter. Är rädd. Mår dåligt. Lyssnar på hans mildrande ord medan mitt inre skriker, "men fattar du inte? Hjärtat kan sluta slå när som helst. Varför fattar du inte?".

Men vem fan ska förstå? När jag talar om min ångest och hypokondri låter det fullständigt horribelt. När jag lägger pussel hos psykologen blir det så tydligt. "Det är bara tankar". Bara tankar?! Vill en del av mig skrika tillbaka. Den delen som jagar mig med blåslampa och tänder på alla cylindrar så fort något sker i bröstet. Den delen som sitter och skriker mig i örat om att jag måste vara uppmärksam, oroa mig, förbereda mig. När som helst kan katastrofen ske. När som helst kan hjärtat sluta slå.

I flera år har jag gått omkring och trott att jag varit hjärtsjuk. Att något är fel där inne i bröstet. Nu ska jag acceptera att det inte är något fel, att det "bara" är tankar. Fyfan, vägen är så jävla lång. Krokig. Jag föreställer mig smooth sailing nu när jag tagit hjälp och möter minsta bakslag med självförakt. "Snäll mot mig själv", pfft. Jag är das multi-mensch. Fattar du inte? Jag har kontroll. Jag har principer. Jag har karaktär. Inget kan röra mig. Jag står över ekorrhjulet. Empati och kärlek får du söka någon annanstans. Här möter du endast cynism och sarkasm.

Och ändå letar jag efter ekorrhjulet. Funderar över hur jag passar in. Finns det plats? Den där fyrkanten, kanske kan den passa mig? Kanske om jag hugger av mig ena armen, offrar höger fot? Nej, inte denna gången heller.

Nåväl. Kan ju alltid jaga likes på Instagram och posta en massa hjärtan på Facebook. Det gör ju alla andra.
Fast mest vill jag nog bara få vara ifred.

Jag har lite samma problematik som du, men kanske inte riktigt lika uttalat.
Men får du någon konkret hjälp av psykologen? Inte bara att du ska tänka att det bara är tankar. För vad är det du gör när dessa tankar dyker upp och hur ska du göra annorlunda? Har du fått hjälp med det?

 

[Fruentimber]

Oj vad bra du skriver. Och oj vad jag kände en massa när jag läste din text.

Jag har inte så mycket vettigt att säga, men ville i alla fall att du skulle veta att din text berörde mig och att jag hoppas att du får vara ifred snart. Både från dina egna jobbiga tankar och från andras besvärande nyfikenhet.

Tack! Någonstans mellan offrandet av ena foten och hukandet för att knö in sig mellan brädorna har jag faktiskt glömt hur befriande det kan vara att skriva.

 

[Fruentimber]

Jag har lite samma problematik som du, men kanske inte riktigt lika uttalat.
Men får du någon konkret hjälp av psykologen? Inte bara att du ska tänka att det bara är tankar. För vad är det du gör när dessa tankar dyker upp och hur ska du göra annorlunda? Har du fått hjälp med det?

Sitter med mobilen, jag svarar dig igen när jag kan ge dig ett längre svar!

 

[Malibu_Stacy]

För övrigt måste jag säga att jag känner igen mig i detta ”bara låt mig va”. När jag mått som sämst, men även nu om jag har tuffa dagar eller perioder, så återkommer denna känsla av att jag bara vill att alla ska sluta prata, tjata, ringa, be om hjälp, säga hur duktig jag är, påpeka, fråga, berätta etc.
Ibland har jag löst det genom att fly, stänga in mig, ignorera. Men det som funkar bäst är att säga ifrån - ”nej jag kan inte hjälpa dig just nu”, ”jag har för mycket denna vecka så det går inte”, ”ring någon annan” etc. Men det har tagit mig en hel terapi att komma dit, att jag kan säga ifrån utan att känna mig dålig och misslyckad. Dålig vän/kollega/medmänniska som man nu kommer se ner på, inte tycka är lika bra och duktig osv.
Jag måste inte vara så jävla duktig hela tiden!

 

[Fruentimber]

Jag har lite samma problematik som du, men kanske inte riktigt lika uttalat.
Men får du någon konkret hjälp av psykologen? Inte bara att du ska tänka att det bara är tankar. För vad är det du gör när dessa tankar dyker upp och hur ska du göra annorlunda? Har du fått hjälp med det?

Ja, jag tycker absolut att jag fått konkret hjälp, vad gäller förståelse till varför jag mår som jag gör och varför jag reagerar som jag gör. Jag har också fått strategier för att få mig ur tankarna. Det absolut svåraste är när kroppen grips av panik när t ex hjärtat gör ett extraslag. Om jag grips av panik eller ej beror på måendet i övrigt och var/när jag får extraslag. När paniken slår till så tappar jag verkligen fattningen och alla strategier försvinner bort i ett myller av ord som jag stöter ifrån mig eftersom mitt huvud säger "nu är det allvar!!!!!!". Det pratade vi om senast idag.

Jag är en prestationsprinsessa och ett fruktansvärt kontrollfreak. Jag är utbränd med misstänkt GAD och bekräftad hypokondri. Det är den korta versionen. Bland det första jag fick göra var att rada upp mina åtaganden/krav, och mina mål med dessa. Min psykolog yrkade (yrkar fortfarande) på sjukskrivning, vilket jag vägrar, så jag fick börja prioritera mina åtaganden. Minskade kraftigt på två av dom. Omvärdera mitt skolval vilket lett till att jag ska byta master. Hoppade av en kurs jag hade vid sidan av. Nu vet jag inte om det är den problematiken du relaterar till, men väldigt konkreta exempel på vad jag fått hjälp med att bena ut (väldigt förenklat, förstås).

Jag har katastroftankar, vilket också relaterar till hypokondrin (samt ett par händelser i livet). Det finns två olika typer av hypokondriker; de som går till läkaren konstant, och de som aktivt undviker det. Jag tillhör den senare typen. Tillslut kom vi så pass långt att jag kunde möta min rädsla och ringa VC, som tog min oro på allvar (https://www.bukefalos.se/threads/extraslag-pa-hjaertat.1485773/). Att få på papper att jag är frisk dämpade min oro kraftigt en period. Men det är ett verktyg jag nu kan använda när tankarna och oron kommer igen. Ett annat verktyg psykologen gav mig är att ta fram en bild av mig själv som barn, och bemöta min oro som att det vore barnets. Dvs tala logiskt och med "snälla ord". Jag har också fått hjälp med att identifiera mina flyktbeteenden, och möta rädslan istället för att krypa undan av ångest. Vi kör lite KBT-aktigt; jag har börjat motionera, vilket är något jag aktivt undvikit.

Jag vet att jag glömt saker nu, för mitt minne är inte vad det en gång har varit. Det är bara att fråga på om det är något mer du undrar.

För övrigt måste jag säga att jag känner igen mig i detta ”bara låt mig va”. När jag mått som sämst, men även nu om jag har tuffa dagar eller perioder, så återkommer denna känsla av att jag bara vill att alla ska sluta prata, tjata, ringa, be om hjälp, säga hur duktig jag är, påpeka, fråga, berätta etc.
Ibland har jag löst det genom att fly, stänga in mig, ignorera. Men det som funkar bäst är att säga ifrån - ”nej jag kan inte hjälpa dig just nu”, ”jag har för mycket denna vecka så det går inte”, ”ring någon annan” etc. Men det har tagit mig en hel terapi att komma dit, att jag kan säga ifrån utan att känna mig dålig och misslyckad. Dålig vän/kollega/medmänniska som man nu kommer se ner på, inte tycka är lika bra och duktig osv.
Jag måste inte vara så jävla duktig hela tiden!

"Sluta prata" känner jag väl igen. Min sambo är en riktig pratkvarn och under dåliga perioder måste jag helt enkelt säga åt honom att vara tyst. Jag har blivit betydligt ljudkänsligare i och med utmattningen, men mitt huvud går ofta i hundra knyck och andras prat riskerar bli ett störande irritationsmoment när jag har ångest eller tänker på hjärtat. Kan bli otroligt kort och tvär.

Jag sa aldrig nej förr. Det är verkligen ett jävla kliv att ta! Kände/känner precis som du, dålig och misslyckad om jag inte ställer upp med omgivningens besvikna ögon på mig.

 

[cassiopeja]

Jag funderar mycket över varför det har blivit såhär. Nånting måste ju vara allvarligt fel i vårt samhälle när vi mår så dåligt som vi gör och måste ägna ÅR av arbete med oss själva för att överhuvudtaget bara försöka få näsan över vattenytan. Människan - som är en urstark varelse och resultatet av miljoner års evolution mot perfektion! ...eller?...
Jag förstår det inte. Nånting måste vara allvarligt fel.

Tack för ditt inlägg, du skriver väldigt bra.

 

[vallhund]

Jag funderar mycket över varför det har blivit såhär. Nånting måste ju vara allvarligt fel i vårt samhälle när vi mår så dåligt som vi gör och måste ägna ÅR av arbete med oss själva för att överhuvudtaget bara försöka få näsan över vattenytan. Människan - som är en urstark varelse och resultatet av miljoner års evolution mot perfektion! ...eller?...
Jag förstår det inte. Nånting måste vara allvarligt fel.

Tack för ditt inlägg, du skriver väldigt bra.

När vi var jägare o samlare hade vi ingen energi att lägga på navelluddsanalyser, de som var för udda gick under. På 1800 talet när psykoanalysen föddes hade högättade kvinnor för mycket tid över. Väldigt förenklad analys.

 

[Fruentimber]

När vi var jägare o samlare hade vi ingen energi att lägga på navelluddsanalyser, de som var för udda gick under. På 1800 talet när psykoanalysen föddes hade högättade kvinnor för mycket tid över. Väldigt förenklad analys.

Ja, det må jag säga att den var skapligt förenklad. Vad har du för källor till dina påståenden?

Jag vill påpeka att begrepp såsom "navelludsanalyser" inte är välkommet i en dagbokstråd där jag skriver om min psykiska ohälsa. Det blir väldigt nedlåtande.

 

[Fruentimber]

Jag funderar mycket över varför det har blivit såhär. Nånting måste ju vara allvarligt fel i vårt samhälle när vi mår så dåligt som vi gör och måste ägna ÅR av arbete med oss själva för att överhuvudtaget bara försöka få näsan över vattenytan. Människan - som är en urstark varelse och resultatet av miljoner års evolution mot perfektion! ...eller?...
Jag förstår det inte. Nånting måste vara allvarligt fel.

Tack för ditt inlägg, du skriver väldigt bra.

Tack.
Tvärtom mot @vallhund är jag övertygad om att det moderna samhällets maskineri är vad som gör många av oss sjuka.

 

[athena_arabians]

Tack.
Tvärtom mot @vallhund är jag övertygad om att det moderna samhällets maskineri är vad som gör många av oss sjuka.

Det håller jag verkligen med om. Allt ska vara snabbare, bättre, snyggare osv. Det finns liksom inget utrymme för "good enough". Allt var naturligtvis inte bättre förr men jag tror faktiskt takten i samhället var ofta bättre förut. Man liksom tragglade på med sitt och det tog den tid det tog, och det var bra nog. Nu ska allt "optimeras", vilket vidrigt ord!

 

[Fruentimber]

Det håller jag verkligen med om. Allt ska vara snabbare, bättre, snyggare osv. Det finns liksom inget utrymme för "good enough". Allt var naturligtvis inte bättre förr men jag tror faktiskt takten i samhället var ofta bättre förut. Man liksom tragglade på med sitt och det tog den tid det tog, och det var bra nog. Nu ska allt "optimeras", vilket vidrigt ord!

För att inte tala om UTVÄRDERAS! "Optimera" och "utvärdera" är verkligen genomusla termer som man sätter alltför stor tilltro till.

 

[Fruentimber]

För att inte tala om UTVÄRDERAS! "Optimera" och "utvärdera" är verkligen genomusla termer som man sätter alltför stor tilltro till.

Tillägg på min lista över arbetsplatser jag inte vill jobba på:
- Om orden "utvärdera" och/eller "optimera" förekommer i någon form av positiv bemärkning.

 

[karamelldrottningen]

Förstår verkligen att psykologen säger åt dig att inte vara så hård mot dig själv!
Det låter som att du och dina tankar är din största fiende just nu?
Väldigt bra att du tagit hjälp för det, även om såklart Rom byggdes inte på en dag.
Sen vet jag inte vad man ska göra egentligen när det är en pågående attack annat än bryta det man gör och försöka andas och försöka fokusera på enbart det.

 

[Fruentimber]

Det låter som att du och dina tankar är din största fiende just nu?

Ja, så är det ju. Tyvärr är ju min kropp också min största trigger, så emellanåt ser jag också kroppen som en fiende. Ett maskineri som ska fungera klockrent.

 

[Wonderwoman]

Känner igen mig i mycket, särskilt det här "låt mig va". Jag har allmänt svårt att prata om mitt inre. Framförallt till min familj, de förstår inte och kläcker ur sig saker som "vi mår alla dåligt ibland och vill inte leva då".

Idag när jag kom hem från psykolog så frågar min far "hur gick det?" för mig blir det så konstigt. VI är inte vänner och har aldrig haft en bra kontakt. Kommer då inte helt plötsligt börja prata om något som sitter långt in. Dessutom hur gick det? vad? vårt samtal? händer ju inte så mycket på en timme när det va första gången jag träffade denna psykologen.

Och alla andra frågor om allt möjligt. Från alla möjliga människor. Orkar verkligen inte med det.

 

[Fruentimber]

Känner igen mig i mycket, särskilt det här "låt mig va". Jag har allmänt svårt att prata om mitt inre. Framförallt till min familj, de förstår inte och kläcker ur sig saker som "vi mår alla dåligt ibland och vill inte leva då".

Idag när jag kom hem från psykolog så frågar min far "hur gick det?" för mig blir det så konstigt. VI är inte vänner och har aldrig haft en bra kontakt. Kommer då inte helt plötsligt börja prata om något som sitter långt in. Dessutom hur gick det? vad? vårt samtal? händer ju inte så mycket på en timme när det va första gången jag träffade denna psykologen.

Och alla andra frågor om allt möjligt. Från alla möjliga människor. Orkar verkligen inte med det.

Jag tycker också att det är jättesvårt. Jag håller alla på en armlängds avstånd. Förutom sambon. Men inte ens han får veta allt. Det tycker jag inte heller att han behöver. Han ska inte behöva lastas. Min mamma har varit medveten om mitt mående sen ett par år tillbaka, men hon är ju själv bipolär. Ibland göder vi varandras ångest. Min pappa har jag besparat, tills i höstas då jag helt enkelt bröt ihop i köket.

Just alla dessa frågor. Jag tycker att det är otroligt jobbigt emellanåt. Jag älskar min familj, min släkt, mina vänner. Men ibland är det bara tufft.

 

[EmmaBovary]

Ja, så är det ju. Tyvärr är ju min kropp också min största trigger, så emellanåt ser jag också kroppen som en fiende. Ett maskineri som ska fungera klockrent.

Jag kan relatera, jag har alltid varit rätt hypokondriskt lagd, och är sedan barnsben väldigt katastroftänkande. Och för några år sedan så fick jag "rätt", jag hade mycket riktigt en kronisk sjukdom (multipel skleros). Det är svårt att tygla de där orostankarna under premissen att det just bara är katastroftankar, när de faktiskt inte var det och att jag samtidigt måste vara uppmärksam på nya symtom utifall att det är ett nytt skov som måste behandlas för att minska risken för permanenta men. Sedan kan oro och stress i sin tur trigga skov, om man har otur. Så ett riktigt moment 22.

Eller oj, jag missade att det stod att du inte var hjärtsjuk som du trodde, sorry!