Jag tror att jag håller på att misslyckas med min examen

[Kijona]

Hej alla,
tänkte att ni har kloka huvuden att slå ihop. Jag går på en av världens bästa skolor inom mitt kreativa fält och håller på att göra bort mig något så fatalt. Pluggar mitt 6e år och ska ta min magister utomlands.

Började på utbildningen förra hösten. Det var en kulturkrock utan dess like. Här är det okej att kalla studenter för jävla idiot, himla med ögonen och sucka, inte ge konstruktiv kritik, utan istället kläcka ur sig att: "Du har ingen energi, du levererar inget som övertygar, vad vill du att vi ska säga? Vi har 35 minuter kvar av din presentation, så vi får väl bara sitta av tiden istället helt enkelt. Vi skulle kunna säga vad som är bra, men vi kommer inte att göra det. Du vet vad du ska göra." (ändå milt i jämförelse med andra skrik-fester jag fått uppleva under min tid här)

Det har varit ett år av konstant stress, ångest och extrem press. Kan inte räkna hur många gånger jag brutit ihop totalt. ALLA projekt har gått dåligt, men sen har jag alltid lyckats ta mig i kragen och göra en sista ansträngning och ta mig igenom det. I motsats till Sverige så kan man här åka ut om man inte gör något som faller dina handledare i smaken rent estetiskt, men lite till min förvåning så klarade jag mig till sista året, utan att behöva göra om sista uppgiften, vilket jag blev väldigt lättad och glad över. 8st i min klass fick inte komma tillbaka och 4st har tagit paus.
Meningen var dock att man ska jobba med sina projekt under sommaren, för att sen komma tillbaka med ett färdigställt förslag på det sista projektet man gör den här hösten.
Nu till problemet. Hela sommaren har jag gjort allt för att inte tänka på skolan och gav mig själv tillåtelse att bara vara. Mitt fält kostar pengar om du ska kunna utveckla det, kostnader för material och så vidare. Pengar jag inte haft, eftersom mitt sparkonto på 60 000kr tömdes redan under första året. Min första handledning den här hösten var jag hemma "sjuk" eftersom att jag bröt ihop och inte kände att jag kunde presentera något jag inte var nöjd med. Min första presentation veckan efter gick jättedåligt, se citatet ovan i texten. Redan under sommaren har jag varit stressad över deadlines och känt att jag inte jobbat tillräckligt.

Sen dess har jag inte känt att jag har energin att rycka upp mig och göra ett nytt seriöst försök. Jag har stannat hemma från varenda handledning och från all hjälp som erbjuds i skolan av teknikerna. Har helt enkelt inte haft något att be om hjälp med rent tekniskt, eftersom jag inte kunnat färdigställa något till den grad att jag behöver hjälp med att realisera idéerna. I mitt huvud var varje ny handledning en ny chans att presentera ett nytt helt färdigställt förslag. Stannat upp hela nätterna inför handledningar, men det har bara lett till att jag ligger brutit ihop dagen efter och varit hemma sjuk.

Jag är inne i en cirkel jag inte kan bryta. Känner igen alla tecken på depression eftersom jag är en sån person som halkar dit gång på gång. Alternativen är: Ta ett år ledigt eller gå dit och presentera vad jag har och sen jobba jättehårt 7dgr i veckan, minst 12 h per dygn i 4,5 månader till innan jag får min examen.

Till saken hör att jag svimmade en gång i somras och haft några episoder då jag nästan svimmat men lyckats sitta ner och ta igen mig innan det hänt. Nu i höst har jag haft några episoder då jag varit i t ex en mataffär och helt plötsligt har hela världen börjat gunga, som om jag var på en båt. Läkare tog prov på sköldkörtel, ferritin och B12 + EKG. Inget onormalt. Har varit väldigt trött i 3-4år nu, och många prover har tagits utan att visa något, så för mig är det inte särskilt förvånande att det inte visar något nu heller.

Jag vill bli klar med min examen, men jag är rädd att jag skjutit mig själv i foten och vet inte om jag fysiskt klarar av det. Att jag jobbat så mycket hemma är ett recept på depression det vet jag, men veckorna har bara gått och varenda dag tänker jag "bara en dag till, sen går jag dit och pratar med min kursledare och presenterar mina idéer."
Om jag tar en paus är jag rädd att det också är ett recept på depression, att jag avskärmar mig totalt, är helt utan finansiell säkerhet och känner mig misslyckad som inte kunde ta examen samtidigt som min klass.

Jag är vid en brytpunkt nu då jag måste bestämma mig och vill inte ta ett beslut som grundar sig i min osäkerhet och depressiva tankar.
Kloka råd och tankar, någon?

 

[Trani]

Om du tar ett år ledigt, kan du fixa försörjning och så? Så att inte det lediga året blir ett stressmoment i sig.

 

[monster1]

Hej alla,
tänkte att ni har kloka huvuden att slå ihop. Jag går på en av världens bästa skolor inom mitt kreativa fält och håller på att göra bort mig något så fatalt. Pluggar mitt 6e år och ska ta min magister utomlands.

Började på utbildningen förra hösten. Det var en kulturkrock utan dess like. Här är det okej att kalla studenter för jävla idiot, himla med ögonen och sucka, inte ge konstruktiv kritik, utan istället kläcka ur sig att: "Du har ingen energi, du levererar inget som övertygar, vad vill du att vi ska säga? Vi har 35 minuter kvar av din presentation, så vi får väl bara sitta av tiden istället helt enkelt. Vi skulle kunna säga vad som är bra, men vi kommer inte att göra det. Du vet vad du ska göra." (ändå milt i jämförelse med andra skrik-fester jag fått uppleva under min tid här)

Det har varit ett år av konstant stress, ångest och extrem press. Kan inte räkna hur många gånger jag brutit ihop totalt. ALLA projekt har gått dåligt, men sen har jag alltid lyckats ta mig i kragen och göra en sista ansträngning och ta mig igenom det. I motsats till Sverige så kan man här åka ut om man inte gör något som faller dina handledare i smaken rent estetiskt, men lite till min förvåning så klarade jag mig till sista året, utan att behöva göra om sista uppgiften, vilket jag blev väldigt lättad och glad över. 8st i min klass fick inte komma tillbaka och 4st har tagit paus.
Meningen var dock att man ska jobba med sina projekt under sommaren, för att sen komma tillbaka med ett färdigställt förslag på det sista projektet man gör den här hösten.
Nu till problemet. Hela sommaren har jag gjort allt för att inte tänka på skolan och gav mig själv tillåtelse att bara vara. Mitt fält kostar pengar om du ska kunna utveckla det, kostnader för material och så vidare. Pengar jag inte haft, eftersom mitt sparkonto på 60 000kr tömdes redan under första året. Min första handledning den här hösten var jag hemma "sjuk" eftersom att jag bröt ihop och inte kände att jag kunde presentera något jag inte var nöjd med. Min första presentation veckan efter gick jättedåligt, se citatet ovan i texten. Redan under sommaren har jag varit stressad över deadlines och känt att jag inte jobbat tillräckligt.

Sen dess har jag inte känt att jag har energin att rycka upp mig och göra ett nytt seriöst försök. Jag har stannat hemma från varenda handledning och från all hjälp som erbjuds i skolan av teknikerna. Har helt enkelt inte haft något att be om hjälp med rent tekniskt, eftersom jag inte kunnat färdigställa något till den grad att jag behöver hjälp med att realisera idéerna. I mitt huvud var varje ny handledning en ny chans att presentera ett nytt helt färdigställt förslag. Stannat upp hela nätterna inför handledningar, men det har bara lett till att jag ligger brutit ihop dagen efter och varit hemma sjuk.

Jag är inne i en cirkel jag inte kan bryta. Känner igen alla tecken på depression eftersom jag är en sån person som halkar dit gång på gång. Alternativen är: Ta ett år ledigt eller gå dit och presentera vad jag har och sen jobba jättehårt 7dgr i veckan, minst 12 h per dygn i 4,5 månader till innan jag får min examen.

Till saken hör att jag svimmade en gång i somras och haft några episoder då jag nästan svimmat men lyckats sitta ner och ta igen mig innan det hänt. Nu i höst har jag haft några episoder då jag varit i t ex en mataffär och helt plötsligt har hela världen börjat gunga, som om jag var på en båt. Läkare tog prov på sköldkörtel, ferritin och B12 + EKG. Inget onormalt. Har varit väldigt trött i 3-4år nu, och många prover har tagits utan att visa något, så för mig är det inte särskilt förvånande att det inte visar något nu heller.

Jag vill bli klar med min examen, men jag är rädd att jag skjutit mig själv i foten och vet inte om jag fysiskt klarar av det. Att jag jobbat så mycket hemma är ett recept på depression det vet jag, men veckorna har bara gått och varenda dag tänker jag "bara en dag till, sen går jag dit och pratar med min kursledare och presenterar mina idéer."
Om jag tar en paus är jag rädd att det också är ett recept på depression, att jag avskärmar mig totalt, är helt utan finansiell säkerhet och känner mig misslyckad som inte kunde ta examen samtidigt som min klass.

Jag är vid en brytpunkt nu då jag måste bestämma mig och vill inte ta ett beslut som grundar sig i min osäkerhet och depressiva tankar.
Kloka råd och tankar, någon?

Kan du få stöd ifrån sjukvården i det land du befinner dig just nu?

 

[Kijona]

Om du tar ett år ledigt, kan du fixa försörjning och så? Så att inte det lediga året blir ett stressmoment i sig.

Det är det jag är lite orolig för att det kanske blir. Oavsett hur jag väljer tror jag att det kommer bli en psykisk påfrestning. Jag har inget jobb som står och lurar bakom hörnet just nu om man säger så.
Har funderat på om jag ska försöka sjukskriva mig för stress eller utmattningssymtom helt enkelt, men även om det kanske skulle hjälpa kroppen, så är jag inte lika säker på att det är bra för knoppen.

 

[monster1]

Det är det jag är lite orolig för att det kanske blir. Oavsett hur jag väljer tror jag att det kommer bli en psykisk påfrestning. Jag har inget jobb som står och lurar bakom hörnet just nu om man säger så.
Har funderat på om jag ska försöka sjukskriva mig för stress eller utmattningssymtom helt enkelt, men även om det kanske skulle hjälpa kroppen, så är jag inte lika säker på att det är bra för knoppen.

Om du blir sjukskriven kanske det finns andra aktiviteter du kan ägna dig åt som varken är arbete eller studier? Under min sjukskrivning så har jag gått på stickcafe någon gång i veckan, man skulle kunna hjälpa till på något ställe tex röda korset eller om det finns något liknande hos dig. Så man ändå får någonstans att gå och träffa folk (vara tvungen att kliva ur sängen, duscha, borsta tänderna osv...).

 

[keramin]

Det låter inte klokt i mina öron. Vad är det för bransch? Är det så det kommer att bli i yrkeslivet när du är klar är det ju förstås bara att bita i det sura äpplet och finna sig i arbetsmetoderna. Hur ser alternativet att göra klart studierna här hemma ut? Att skolan är världens bästa behöver ju inte betyda att den är bäst för just dig.

 

[Kijona]

Håller på och bråkar med sjukvården här just nu. I och med att jag i Sverige haft upprepad kontakt med sjukvården där och tagit prover i flera omgångar de senaste åren, så har jag iallafall lite koll på vilka prover som brukar tas, och det kändes som att 3 prover var lite väl lite. (ferritin, B12 och sköldkörtel) OCH hon var osäker på om jag skulle fasta innan, hon "trodde" inte det. Schnark. Så nu har jag bytt läkare som jag ska träffa imorgon och då kräva någon slags genomgående utredning.

Vill till exempel kollas för diabetes, då jag har en autoimmun åkomma, som kan göra att man har lättare att drabbas av andra autoimmuna sjukdomar vad jag har förstått och även diabetes typ 2. Sjukan i sig är å andra sidan inget som påverkar allmäntillstånd, bara håret. Är också ett stress-symtom som jag hade redan innan jag kom hit.

Det är så konstigt att de inte kollar för ALLT de kan på en gång. Även om jag kanske skulle bli tömd på halva förrådet då.

 

[Kijona]

Det låter inte klokt i mina öron. Vad är det för bransch? Är det så det kommer att bli i yrkeslivet när du är klar är det ju förstås bara att bita i det sura äpplet och finna sig i arbetsmetoderna. Hur ser alternativet att göra klart studierna här hemma ut? Att skolan är världens bästa behöver ju inte betyda att den är bäst för just dig.

Well, om vi säger såhär så är det väl inte direkt en bransch som är känd för vare sig schyssta arbetsförhållanden, vettiga chefer, bra löner eller 9-5 jobb.

Detta låter helt sjukt nu när jag ser vad jag skrivit.

Kan göra klart hemma i Sverige skulle jag tro, men den här skolan väger TUNGT i mitt CV om jag gör klart. Vilket jag vill, men kanske inte nu när det totalt kört ihop sig på alla områden :S

 

[Snubbelfot]

Min första tanke är... hur viktig är en formell examen inom ditt område? Och följdfrågan; hur viktig är personlig integritet och självkänsla? Gör du ditt sjätte år har du väl tillgodogjort dig en hel del utbildning och erfarenhet, är den ogjord om du inte har examen?

 

[Kijona]

Min första tanke är... hur viktig är en formell examen inom ditt område? Och följdfrågan; hur viktig är personlig integritet och självkänsla? Gör du ditt sjätte år har du väl tillgodogjort dig en hel del utbildning och erfarenhet, är den ogjord om du inte har examen?

Det är sant att man kan lyckas på andra sätt också, men om jag har det här på mitt CV så kan jag i stort sett få jobb var jag vill och min lön ökar några snäpp direkt. Utbildningen leder till PR, kontakter (som ofta själva gått samma utbildning) och man får helt enkelt en STOR stamp of approval oavsett vad man vill göra sen inom området.
Frågan är bara om jag ska försöka pressa mig själv ytterligare ett snäpp (om det finns några kvar) och gå igenom ångesten, tröttheten, stressen, hysterin och bristen på vila....nu, eller börja om nästa höst och hoppas på att jag då kan återkomma med mer energi.

Efter två grundutbildningar och en kandidat, dvs 5 års studier fick jag jobba som assistent framför en dator. Det vantrivdes jag med till den grad att det kröp i hela kroppen av frustration, så jag bestämde mig för att vidareutbilda mig så att jag kan få de jobben där man slipper spendera 9 timmar bakom en skärm, sittandes på en stol, och där man dessutom slipper göra assistent-åren. Mitt mål har varit att få förtroendet att själv gå in som kreatör direkt. Man kan säga att jag valde utbildning istället för 2-5 år som assistent.

Hittills har jag offrat både integritet och självkänsla, även fast just integritet är något jag värderat otroligt högt. Att jag upplevde allt som integritetskränkande i början hade jag helt glömt bort, kom på det först när du skrev det. Känns som att jag tappat så mkt energi att jag inte reagerar över det längre. Nu känner jag mig som en svamp som suger åt mig istället för att bli arg och upprorisk som jag var i början.

 

[Björk]

Det låter helt..... absurt.
Ärligt talat så låter det som en skola som försöker knäcka så många som möjligt och då har en "elit" som härdat ut all förnedring och som då ger skolan någon slags tyngd i branschen á la hen-har-härdat-ut-och-är-därför-VÄRDIG.....

Helsjukt låter det i mina öron. För mig kan ingen yrkeskarriär vara värd att man ska känna sig så utsatt och värdelös under studierna.

När jag studerade i Uppsala fick jag litegrann känslan av att första kursen var sådan som de ansvariga för utbildningen lagt in lite som "sålla-agnarna-från-vetet". Det var en 10poängskurs med enormt mycket litteratur, ganska tungt ämne med mycket fakta. Och mycket riktigt föll några "agnar" bort - skrämda av Universitetet och i alla fall en av dem (som jag pratade lite med) med lite stukat självförtroende.

När vi läste en kurs i socialpsykologi den tredje terminen kände jag (och fler med mig) att VARFÖR började inte våra studier med DEN kursen. Att istället för att "sålla" försöka få så många som möjligt att tro på sig själva och LYCKAS; vilket nog hade haft större sannolikhet om den kursen legat först.

Och då är mina erfarenheter från min utbildning typ en liten piss i Missisippi jämfört med vad du beskriver...

 

[moli]

Det låter som om du pluggar reklam eller design? I vart fall något kreativt, och det känns ju ofta som att det är en väldigt tunn linje mellan det man presterar och den man är som person. Därför går kritiken ofta rakt in i själen. Med tiden lär man sig att skilja sina prestationer från jaget.

Jag tog min min master i Grafisk design under en väldigt tuff period i livet, mina lärare var inte i närheten av de hänsynslösa empatilösa miffon som du utsätts för. Men de var hårda och hade väldigt höga krav som fick ganska stora delar av klassen att hoppa av innan utbildningen var klar. Och det var inte ovanligt med vare sig tårar eller ångest och sammanbrott av olika dignitet även på redovisningar, för vi helt enkelt var vrak som slet häcken av oss. Vi hade nog alla perioder med sömnsvårigheter, och mer eller mindre konstant stresstryck över bröstet och andra otäcka stressymptom.

Och lagom tills vi började med masterprojektet dog handledaren/ vår mentor/ professorn/ ansvarig för utbildningen. En oerhörd chock för alla inblandade. Hjärtinfarkt. Det blev inte direkt mindre krävande då. Ungefär en månad senare dog en nära släkting som var väldigt ung. Dessutom hade jag hästar att ta hand om, och försörja med studielån och väldigt få andra intäkter.

Det Stora Projektet som skulle ge mig en examen och säkra ett jobb hängde verkligen löst om vi säger så. Jag var väldigt nära att ge upp och bara lägga mig platt och strunta i allt. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv eller känt mig så krossad. Var nog enormt nära att bli helt utbränd. Det var så vansinnigt mycket på en gång att jag vissa dagar knappt orkade lyfta armarna.

Det som fick mig att ta mig igenom det var att försöka tänka att livet är viktigare än skolan, man får jobb ändå på ett eller annat vis. Betyg är inte det som räknas i slutänden utan vad man kan visa upp. Jag gick hos kurator under ett par månaders tid och det hjälpte en del.

Men det viktigaste beslutet jag tog var att släppa prestigen, mitt projekt behövde inte vara väldigt avancerat, det skulle bara bli godkänt. Jag läste på exakt vad minimikraven var och så började jag där. Och det kanske du också kan göra, och tänk inte att din idé måste vara det smartaste i historien utan utgå bara ifrån att det skall vara genomförbart, och ta det därifrån. När grunden är lagd kan du putsa den och kanske låta det växa. Bättre att ha en enklare idé som man kan presentera på ett övertygande vis för att man hunnit med finliret än att ha en väldigt avancerad och stor idé som man inte hinner göra tillräckligt bra. Jag tänkte också att "det här är en väldigt begränsad tid av mitt liv, tar jag mig bara igenom den så har jag min examen".

Nu vet jag ju inte säkert att du pluggar den typen av ämne, men jag får den känslan.

Det är viktigare att projektet blir godkänt än att det blir högsta betyg. Och om du kan komma bort från prestationsångesten och acceptera att "nu när kroppen mår såhär så är det här det som är rimligt att jag levererar".

Lyssna på kroppen och bränn inte ut dig.

Jag fick till mitt masterprojekt. På något konstigt vänster så blev det dessutom väldigt bra betyg på det och just det projektet var en viktig faktor till att jag fick det jobb jag har idag. Dagen efter att jag presenterat det var jag på anställningsintervju och någon vecka senare fick jag ett kontrakt skickat till mig! Nu jobbar jag exakt med det jag är utbildad till.

Det hade jag kanske gjort även om jag hoppat av utbildningen, men den erfarenhet som masterprojektet gav mig var väldigt värdefull så jag är glad att jag genomförde det, och min nuvarande chef sa att mitt masterprojekt var ett av de viktigaste projekten i min portfolio som gjorde att de ville anställa mig.

Jag lider med dig och hoppas att du klarar av att ta dig igenom din utbildning du med. Googla söta djurbarn före och efter redovisningarna och försök visualisera att du har ett teflonskal som åsikterna bara rinner av när du redovisar. Och framförallt ÄG ditt slutprojekt. Även om du blir knäckt av alla åsikter så är det fortfarande du som är den som vet mest om ditt projekt och kan ge svar på tal. Våga tro på det och våga argumentera för det du tror på.

 

[Kijona]

Det låter som om du pluggar reklam eller design? I vart fall något kreativt, och det känns ju ofta som att det är en väldigt tunn linje mellan det man presterar och den man är som person. Därför går kritiken ofta rakt in i själen. Med tiden lär man sig att skilja sina prestationer från jaget.

Jag tog min min master i Grafisk design under en väldigt tuff period i livet, mina lärare var inte i närheten av de hänsynslösa empatilösa miffon som du utsätts för. Men de var hårda och hade väldigt höga krav som fick ganska stora delar av klassen att hoppa av innan utbildningen var klar. Och det var inte ovanligt med vare sig tårar eller ångest och sammanbrott av olika dignitet även på redovisningar, för vi helt enkelt var vrak som slet häcken av oss. Vi hade nog alla perioder med sömnsvårigheter, och mer eller mindre konstant stresstryck över bröstet och andra otäcka stressymptom.

Och lagom tills vi började med masterprojektet dog handledaren/ vår mentor/ professorn/ ansvarig för utbildningen. En oerhörd chock för alla inblandade. Hjärtinfarkt. Det blev inte direkt mindre krävande då. Ungefär en månad senare dog en nära släkting som var väldigt ung. Dessutom hade jag hästar att ta hand om, och försörja med studielån och väldigt få andra intäkter.

Det Stora Projektet som skulle ge mig en examen och säkra ett jobb hängde verkligen löst om vi säger så. Jag var väldigt nära att ge upp och bara lägga mig platt och strunta i allt. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv eller känt mig så krossad. Var nog enormt nära att bli helt utbränd. Det var så vansinnigt mycket på en gång att jag vissa dagar knappt orkade lyfta armarna.

Det som fick mig att ta mig igenom det var att försöka tänka att livet är viktigare än skolan, man får jobb ändå på ett eller annat vis. Betyg är inte det som räknas i slutänden utan vad man kan visa upp. Jag gick hos kurator under ett par månaders tid och det hjälpte en del.

Men det viktigaste beslutet jag tog var att släppa prestigen, mitt projekt behövde inte vara väldigt avancerat, det skulle bara bli godkänt. Jag läste på exakt vad minimikraven var och så började jag där. Och det kanske du också kan göra, och tänk inte att din idé måste vara det smartaste i historien utan utgå bara ifrån att det skall vara genomförbart, och ta det därifrån. När grunden är lagd kan du putsa den och kanske låta det växa. Bättre att ha en enklare idé som man kan presentera på ett övertygande vis för att man hunnit med finliret än att ha en väldigt avancerad och stor idé som man inte hinner göra tillräckligt bra. Jag tänkte också att "det här är en väldigt begränsad tid av mitt liv, tar jag mig bara igenom den så har jag min examen".

Nu vet jag ju inte säkert att du pluggar den typen av ämne, men jag får den känslan.

Det är viktigare att projektet blir godkänt än att det blir högsta betyg. Och om du kan komma bort från prestationsångesten och acceptera att "nu när kroppen mår såhär så är det här det som är rimligt att jag levererar".

Lyssna på kroppen och bränn inte ut dig.

Jag fick till mitt masterprojekt. På något konstigt vänster så blev det dessutom väldigt bra betyg på det och just det projektet var en viktig faktor till att jag fick det jobb jag har idag. Dagen efter att jag presenterat det var jag på anställningsintervju och någon vecka senare fick jag ett kontrakt skickat till mig! Nu jobbar jag exakt med det jag är utbildad till.

Det hade jag kanske gjort även om jag hoppat av utbildningen, men den erfarenhet som masterprojektet gav mig var väldigt värdefull så jag är glad att jag genomförde det, och min nuvarande chef sa att mitt masterprojekt var ett av de viktigaste projekten i min portfolio som gjorde att de ville anställa mig.

Jag lider med dig och hoppas att du klarar av att ta dig igenom din utbildning du med. Googla söta djurbarn före och efter redovisningarna och försök visualisera att du har ett teflonskal som åsikterna bara rinner av när du redovisar. Och framförallt ÄG ditt slutprojekt. Även om du blir knäckt av alla åsikter så är det fortfarande du som är den som vet mest om ditt projekt och kan ge svar på tal. Våga tro på det och våga argumentera för det du tror på.

Tack för svaret. Det känns som att du satte huvudet på spiken. Nu är det inte just reklam jag pluggar, men nära besläktat. Min course director dog också precis, i mitten av utbildningen. Hen var känd för att till och med kunna slå till studenter. Blev själv lätt tacklad av hen när hen skulle bevisa en sak för en grupp med studenter.
Så under hela utbildningen har jag faktiskt satt ribban väldigt väldigt lågt. Jag har aldrig varit så nöjd med så dåliga betyg förut (ligger precis över underkänt-gränsen tillsammans med merparten av min klass). Men det har ändå varit en sjukt jobbig väg bara att lyckas med den bedriften. De som klarar sig bäst är de som låter kritiken rinna av dom, men då har de också stipendier, priser och milsvid bekräftelse i ryggen som gör att de redan innan var väldigt säkra på vad de gjorde.

Imorgon ska jag till läkaren och sen ska jag banne mig till skolan och prata med min "chef" för att se vad hen säger. Om hen tycker att mitt nuvarande projekt är något att gå vidare med och jag får lite extra tid genom ett magiskt under, så kommer jag att gå vidare och försöka ta mig i kragen (med ett rejälare tag än någonsin) och om jag känner att det kommer att ta alldeles för mycket kraft att övertyga dom, så kommer jag nog att ta ett uppehåll och komma igen nästa år tillsammans med de 3 som tagit en paus och de andra 3 som går om första året. Jag kommer ju iallafall att känna igen några ansikten om man säger så
För första gången på ett år så har jag iallafall gjort något för mig själv och börjat rida igen, efter 7 års uppehåll från ridningen och 3års total hästtorka

 

[Kijona]

Tack för svaret. Det känns som att du satte huvudet på spiken. Nu är det inte just reklam jag pluggar, men nära besläktat. Min course director dog också precis, i mitten av utbildningen. Hen var känd för att till och med kunna slå till studenter. Blev själv lätt tacklad av hen när hen skulle bevisa en sak för en grupp med studenter.
Så under hela utbildningen har jag faktiskt satt ribban väldigt väldigt lågt. Jag har aldrig varit så nöjd med så dåliga betyg förut (ligger precis över underkänt-gränsen tillsammans med merparten av min klass). Men det har ändå varit en sjukt jobbig väg bara att lyckas med den bedriften. De som klarar sig bäst är de som låter kritiken rinna av dom, men då har de också stipendier, priser och milsvid bekräftelse i ryggen som gör att de redan innan var väldigt säkra på vad de gjorde.

Imorgon ska jag till läkaren och sen ska jag banne mig till skolan och prata med min "chef" för att se vad hen säger. Om hen tycker att mitt nuvarande projekt är något att gå vidare med och jag får lite extra tid genom ett magiskt under, så kommer jag att gå vidare och försöka ta mig i kragen (med ett rejälare tag än någonsin) och om jag känner att det kommer att ta alldeles för mycket kraft att övertyga dom, så kommer jag nog att ta ett uppehåll och komma igen nästa år tillsammans med de 3 som tagit en paus och de andra 3 som går om första året. Jag kommer ju iallafall att känna igen några ansikten om man säger så
För första gången på ett år så har jag iallafall gjort något för mig själv och börjat rida igen, efter 7 års uppehåll från ridningen och 3års total hästtorka

Nu har jag såklart dragit på mig en förkylning precis nu, så att jag fick sova i sittande läge och med den härliga effekten att folk verkar tro att jag har pest om jag hostar i tunnelbanan, eller ja, utanför huset för den delen. Så nu har jag inte kunnat träffa min handledare idag som planerat (vill inte vara smittohärden som är orsaken till att alla andra blir sjuka innan viktig redovisning). Bra timing kroppen, verkligen.
Har iallafall pratat med läkare, som verkar vilja ge mig vilket sjukintyg jag vill och skriva ut precis vilka mediciner jag vill. Bra där sjukvården, verkligen lika förtroendeingivande som vanligt
Har tydligen brist på D-vitamin i övrigt och lågt MDHC-värde, som tydligen betyder att jag har för lite hemoglobin "utropstecken och tjock text, men det gör inget för det är ok och behöver inte åtgärdas" I dunno, är det någon som vet vad ett lågt MDHC innebär?
Första gången mina prover visat något annat än järnbrist, men nu känns det väl kanske lite töntigt att det bara var en liten vitamin då.
Aja, nya tag imorgon. D-vitamin inhandlat, upp till bevis alla artiklar i Aftonbladet som menar på att det är boven till trötthet och nedstämdhet

 

[kryddelydd]

Nu har jag såklart dragit på mig en förkylning precis nu, så att jag fick sova i sittande läge och med den härliga effekten att folk verkar tro att jag har pest om jag hostar i tunnelbanan, eller ja, utanför huset för den delen. Så nu har jag inte kunnat träffa min handledare idag som planerat (vill inte vara smittohärden som är orsaken till att alla andra blir sjuka innan viktig redovisning). Bra timing kroppen, verkligen.
Har iallafall pratat med läkare, som verkar vilja ge mig vilket sjukintyg jag vill och skriva ut precis vilka mediciner jag vill. Bra där sjukvården, verkligen lika förtroendeingivande som vanligt
Har tydligen brist på D-vitamin i övrigt och lågt MDHC-värde, som tydligen betyder att jag har för lite hemoglobin "utropstecken och tjock text, men det gör inget för det är ok och behöver inte åtgärdas" I dunno, är det någon som vet vad ett lågt MDHC innebär?
Första gången mina prover visat något annat än järnbrist, men nu känns det väl kanske lite töntigt att det bara var en liten vitamin då.
Aja, nya tag imorgon. D-vitamin inhandlat, upp till bevis alla artiklar i Aftonbladet som menar på att det är boven till trötthet och nedstämdhet

Antagligen MCHC. "Mean Cell Haemoglobin Content". Saknar i sig praktisk betydelse men kan antyda järnbrist så om du tidigare haft lågt järn kan det vara bra att kolla ett ferritin (icke fastande prov som ger bra info om järndepåerna).

 

[Kijona]

Nu har jag såklart dragit på mig en förkylning precis nu, så att jag fick sova i sittande läge och med den härliga effekten att folk verkar tro att jag har pest om jag hostar i tunnelbanan, eller ja, utanför huset för den delen. Så nu har jag inte kunnat träffa min handledare idag som planerat (vill inte vara smittohärden som är orsaken till att alla andra blir sjuka innan viktig redovisning). Bra timing kroppen, verkligen.
Har iallafall pratat med läkare, som verkar vilja ge mig vilket sjukintyg jag vill och skriva ut precis vilka mediciner jag vill. Bra där sjukvården, verkligen lika förtroendeingivande som vanligt
Har tydligen brist på D-vitamin i övrigt och lågt MDHC-värde, som tydligen betyder att jag har för lite hemoglobin "utropstecken och tjock text, men det gör inget för det är ok och behöver inte åtgärdas" I dunno, är det någon som vet vad ett lågt MDHC innebär?
Första gången mina prover visat något annat än järnbrist, men nu känns det väl kanske lite töntigt att det bara var en liten vitamin då.
Aja, nya tag imorgon. D-vitamin inhandlat, upp till bevis alla artiklar i Aftonbladet som menar på att det är boven till trötthet och nedstämdhet

Fy nu fick jag ett ont i magen-mail från min course director.

Hen skriver att jag kan komma dit på torsdag och visa upp mitt arbete, men hen vet inte vilket arbete jag syftar till eftersom jag inte visat upp något som kan kallas arbete hittills. Jag har inte heller närvarar på handledningar, eller presenterat en relevant kvantitet av arbete i portfilo-form. Hen känner sig lämnad att tro att jag självständigt lyckats med mina studier utanför kursstruktur och vägledning och med ett schema jag själv gjort upp och som hen inte godkänt.
Hen skriver att hen har känt empati för mina "uppenbarligen" oroande hälso koncerns och rått mig att söka hjälp för detta. Skriver vidare att " du informerar mig IDAG att du har ett läkarintyg för din åkomma, jag är glad att du tyckte att det var ett vettigt steg".
Boka en tid med mig och en handledare på torsdag via min sekreterare.

Jag sitter här med en jobbig ångestklump i magen och vet att det jag har i form av arbete inte på något sätt kommer att imponera på dom, då det fortfarande är i början och inte alls på den nivå det borde vara på i dagens läge. Jag borde alltså kommit mkt mkt mkt längre vid det här laget.
Mår så dåligt nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu vill jag bara lämna in handduken för att slippa må såhär just nu. Många fler såna här stunder är ju att komma innan jag blir klar isåfall och efter torsdag kommer jag att vara helt nedbruten igen, det vet jag med största säkerhet.
Ger jag upp för lätt om jag skickar in papprerna om att jag vill ta en paus nu? Tolkar jag in för mycket i hens mail till något extremt negativt i onödan? Fy, vad ska jag göra?

 

[Philosophia]

Fy nu fick jag ett ont i magen-mail från min course director.

Hen skriver att jag kan komma dit på torsdag och visa upp mitt arbete, men hen vet inte vilket arbete jag syftar till eftersom jag inte visat upp något som kan kallas arbete hittills. Jag har inte heller närvarar på handledningar, eller presenterat en relevant kvantitet av arbete i portfilo-form. Hen känner sig lämnad att tro att jag självständigt lyckats med mina studier utanför kursstruktur och vägledning och med ett schema jag själv gjort upp och som hen inte godkänt.
Hen skriver att hen har känt empati för mina "uppenbarligen" oroande hälso koncerns och rått mig att söka hjälp för detta. Skriver vidare att " du informerar mig IDAG att du har ett läkarintyg för din åkomma, jag är glad att du tyckte att det var ett vettigt steg".
Boka en tid med mig och en handledare på torsdag via min sekreterare.

Jag sitter här med en jobbig ångestklump i magen och vet att det jag har i form av arbete inte på något sätt kommer att imponera på dom, då det fortfarande är i början och inte alls på den nivå det borde vara på i dagens läge. Jag borde alltså kommit mkt mkt mkt längre vid det här laget.
Mår så dåligt nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu vill jag bara lämna in handduken för att slippa må såhär just nu. Många fler såna här stunder är ju att komma innan jag blir klar isåfall och efter torsdag kommer jag att vara helt nedbruten igen, det vet jag med största säkerhet.
Ger jag upp för lätt om jag skickar in papprerna om att jag vill ta en paus nu? Tolkar jag in för mycket i hens mail till något extremt negativt i onödan? Fy, vad ska jag göra?

Jag tycker att du ska tolka kursledarens mejl välvilligt. Många gånger är man ens egen värsta kritiker och blir man uppe på det utsatt för hård kritik av lärare så är det lätt hänt att tro att man är usel och kreativiteten går också förlorad.

Även om hen inleder mejlet hårt så mjukar hen upp det genom att säga att hen ändå tar hänsyn till att du har mått dåligt och mår dåligt. Hade hen inte gjort det så hade hen förmodligen inte ens bemödat sig om att skriva ett mejl till dig och be dig komma dit imorgon - utan bara låtit det rinna ut i sanden för din del. Uppenbarligen vill hen att du går kvar på skolan och klarar kurserna - alltså måste de se en begåvning i dig. Vilket inte alls är orimligt med tanke på att du har kommit in på en av de bästa skolorna i världen inom ditt område, gissningsvis i MYCKET hård konkurrens.

Jag känner mig övertygad om att du KAN göra det här. Kolla igenom det du har i din portfolio, ägna några timmar åt att fundera över hur du tänkte när du skapade det. Låt det inte spela någon roll att det inte är färdigt. Gå inte dit med inställningen att imponera. Utan gå dit väl förberedd med det du har och berätta hur du har tänkt kring det och var inte rädd för att be om vägledning. För vad är alternativet? Att du inte går dit? Vad kommer att hända då?

Kom ihåg att en skola bara är en skola. Man behöver inte vara bäst i skolan. Det är vad som händer efter den som är det viktiga.

 

[MalinJ]

Hej alla,
tänkte att ni har kloka huvuden att slå ihop. Jag går på en av världens bästa skolor inom mitt kreativa fält och håller på att göra bort mig något så fatalt. Pluggar mitt 6e år och ska ta min magister utomlands.

Började på utbildningen förra hösten. Det var en kulturkrock utan dess like. Här är det okej att kalla studenter för jävla idiot, himla med ögonen och sucka, inte ge konstruktiv kritik, utan istället kläcka ur sig att: "Du har ingen energi, du levererar inget som övertygar, vad vill du att vi ska säga? Vi har 35 minuter kvar av din presentation, så vi får väl bara sitta av tiden istället helt enkelt. Vi skulle kunna säga vad som är bra, men vi kommer inte att göra det. Du vet vad du ska göra." (ändå milt i jämförelse med andra skrik-fester jag fått uppleva under min tid här)

Det har varit ett år av konstant stress, ångest och extrem press. Kan inte räkna hur många gånger jag brutit ihop totalt. ALLA projekt har gått dåligt, men sen har jag alltid lyckats ta mig i kragen och göra en sista ansträngning och ta mig igenom det. I motsats till Sverige så kan man här åka ut om man inte gör något som faller dina handledare i smaken rent estetiskt, men lite till min förvåning så klarade jag mig till sista året, utan att behöva göra om sista uppgiften, vilket jag blev väldigt lättad och glad över. 8st i min klass fick inte komma tillbaka och 4st har tagit paus.
Meningen var dock att man ska jobba med sina projekt under sommaren, för att sen komma tillbaka med ett färdigställt förslag på det sista projektet man gör den här hösten.
Nu till problemet. Hela sommaren har jag gjort allt för att inte tänka på skolan och gav mig själv tillåtelse att bara vara. Mitt fält kostar pengar om du ska kunna utveckla det, kostnader för material och så vidare. Pengar jag inte haft, eftersom mitt sparkonto på 60 000kr tömdes redan under första året. Min första handledning den här hösten var jag hemma "sjuk" eftersom att jag bröt ihop och inte kände att jag kunde presentera något jag inte var nöjd med. Min första presentation veckan efter gick jättedåligt, se citatet ovan i texten. Redan under sommaren har jag varit stressad över deadlines och känt att jag inte jobbat tillräckligt.

Sen dess har jag inte känt att jag har energin att rycka upp mig och göra ett nytt seriöst försök. Jag har stannat hemma från varenda handledning och från all hjälp som erbjuds i skolan av teknikerna. Har helt enkelt inte haft något att be om hjälp med rent tekniskt, eftersom jag inte kunnat färdigställa något till den grad att jag behöver hjälp med att realisera idéerna. I mitt huvud var varje ny handledning en ny chans att presentera ett nytt helt färdigställt förslag. Stannat upp hela nätterna inför handledningar, men det har bara lett till att jag ligger brutit ihop dagen efter och varit hemma sjuk.

Jag är inne i en cirkel jag inte kan bryta. Känner igen alla tecken på depression eftersom jag är en sån person som halkar dit gång på gång. Alternativen är: Ta ett år ledigt eller gå dit och presentera vad jag har och sen jobba jättehårt 7dgr i veckan, minst 12 h per dygn i 4,5 månader till innan jag får min examen.

Till saken hör att jag svimmade en gång i somras och haft några episoder då jag nästan svimmat men lyckats sitta ner och ta igen mig innan det hänt. Nu i höst har jag haft några episoder då jag varit i t ex en mataffär och helt plötsligt har hela världen börjat gunga, som om jag var på en båt. Läkare tog prov på sköldkörtel, ferritin och B12 + EKG. Inget onormalt. Har varit väldigt trött i 3-4år nu, och många prover har tagits utan att visa något, så för mig är det inte särskilt förvånande att det inte visar något nu heller.

Jag vill bli klar med min examen, men jag är rädd att jag skjutit mig själv i foten och vet inte om jag fysiskt klarar av det. Att jag jobbat så mycket hemma är ett recept på depression det vet jag, men veckorna har bara gått och varenda dag tänker jag "bara en dag till, sen går jag dit och pratar med min kursledare och presenterar mina idéer."
Om jag tar en paus är jag rädd att det också är ett recept på depression, att jag avskärmar mig totalt, är helt utan finansiell säkerhet och känner mig misslyckad som inte kunde ta examen samtidigt som min klass.

Jag är vid en brytpunkt nu då jag måste bestämma mig och vill inte ta ett beslut som grundar sig i min osäkerhet och depressiva tankar.
Kloka råd och tankar, någon?

Här är en till som pluggat inom det kreativa området och jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag läste först produktutveckling, formgivning och möbeldesign. Det gick toppen, högsta betyg i alla ämnen, stipendier och första pris i designtävling. Efter avslutad utbildning gick jag direkt på en utbildning inom animation, VFX och digital postproduktion. Var inställd på att den utbildningen skulle vara ungefär som den första men den krävde otroligt mycket mer engagemang. Ofta handlade det om 80 timmars arbetsveckor för att ligga i fas med projekt och tentor.

Det var många som hoppade av där redan första terminen, men själv hade jag gett mig tusan på att inte bara klara det, utan att göra det med samma goda resultat som jag "vant mig vid" efter den första utbildningen. Jag satte ribban i skyn. Mitt utgångsläge var dock inte det bästa. Mina studiekamrater var i princip alla runt 20 år och ganska "fria" att lägga mycket tid på skolan. Jag var närmare 40, hade gård med hästverksamhet, familj med tonårsbarn som skulle ha skjuts, läxhjälp, osv. och en man som jobbade borta väldigt mycket.

Resultaten blev ändå riktigt bra till en början, vilket öppnade upp för erbjudanden om att få göra min kommande praktik på eftertraktade företag utomlands. Smickrande såklart men ytterligare ett stressmoment, Hur skulle jag kunna lämna familj och gård och bo utomlands i flera månader? Men hur skulle jag kunna missa en sådan chans?

Jag började så småningom, precis som du få en massa konstiga symtom. Yrsel- och svimningsanfall, märkliga infektioner, feber var och varannan vecka. Började glömma saker, missa en massa enkla och självklara detaljer i mina arbeten. Kunde läsa samma sida om och om igen men det fastnade liksom ändå inte, trots att jag alltid haft lätt för att befästa information. Allt gick så trööögt! Jobbade ännu mer för att inte hamna efter och tankarna snurrade vidare på hur jag skulle göra med praktiken och hur jag skulle pussla ihop studierna med kommande fölningssäsong med tillhörande nattvaka osv.

En dag var det bara bom stopp. Kroppen hade länge försökt varna men jag hade inte lyssnat. Nu fanns det inget val längre, kroppen tog det beslutet åt mig. Jag kom knappt ur sängen, vadade i sirap, armar och ben vägde ton. Fick sitta på en stol och mocka, det som tagit tio minuter tog timmar. Fick "hoppa över" sista kursen den terminen och tänkte ta igen det året efter när jag vilat upp mig lite. Det var bara det att det tog flera år innan jag var hyfsat mig själv igen så att fortsätta utbildningen var det inte tal om. Är fortfarande, sex år senare väldigt stresskänslig och om jag inte sätter stopp i tid, kommer både feber, infektioner och yrsel tillbaka. Jag har fått lära mig att leva med det.

Har i efterhand försökt analysera hela händelseförloppet där och då och vad som även efteråt triggar igång mina konstiga symtom. Ser ett mönster i känslan av att inte räcka till. I mitt fall handlar det om att jag är en utpräglad tävlingsmänniska, vill vara bäst i det jag gör helt enkelt. Ställer höga krav på mig själv, vill samtidigt vara andra till lags, vill inte göra någon besviken. Har varit tvungen att lära mig att säga nej till både mig själv och andra. Jobbar fortfarande på att försöka nöja mig med "tillräckligt bra" prestationer. Svårt dock när man arbetar konstnärligt för självklart vill man göra sitt allra bästa. Precis som @moli så klokt skrev här tidigare "det är en väldigt tunn linje mellan det man presterar och den man är som person" i kreativa arbeten.

Jag förstår att du vill bli färdig med din utbildning men säger ändå: Lyssna på din kropp! Den talar till dig och om inte du tar rätt beslut så gör kroppen det åt dig till slut. Och går det så långt, kan du ha en väldigt lång och jobbig väg tillbaka. Och har du otur, kommer du aldrig helt tillbaka.

 

[Lovisaleonora]

Gör en alternativ plan. Känns det så här, ska du självklart ha en reservutgång.

Om du väljer att avstå/pausa/hoppa av, vad gör du istället?

 

[Kijona]

Jag har försökt göra upp en reservplan ganska länge nu. Egentligen känner jag i hela kroppen att den skriker efter kravlöshet, vila, tid, ridning och yoga, men som sagt så är jag rädd för hur jag skulle må rent psykiskt av allt annat som också följer: finansiell osäkerhet, jobbsökande, ensamhet. Som att välja mellan pest eller kolera just nu.

Igår åkte jag och hälsade på tre av mina klasskamrater som tagit en paus. Nästan alla har problem med panikångest, går på anti-depressiva och beskrev precis samma sak som mig. De försökte jobba med sina projekt i somras på alla sätt, tvinga sig själv, göra mer, göra mindre. Inget fungerade, det kom inte ut något och det var framförallt inte roligt. Skillnaden är att de inte ser det som ett misslyckande att ta en paus.
De undrar också hur lärarna och skolledningen kan undgå att se att det finns brister i utbildningen, när nästan hela klassen har psykiska problem på ett eller annat sätt. Och så undrar de varför folk försvinner?

Är nästan helt övertygad om att jag kommer att gå in i en depression om jag tar en paus, men alternativet är att tvingas in i någon sorts kreativ hyperaktivitet, som jag inte känner att jag har energin för. Det tar otroligt mycket energi från mig att befinna mig där, och det verkar vara ett stadie jag undviker till varje pris just nu.

Jag är en kontrollmänniska utan dess like, och analyserar och vrider och vänder på allt. Jag var ätstörd i några år och tog kontroll över det enda jag kunde kontrollera =kroppen, eftersom att jag upplevde min tillvaro så okontrollerbar. Det blev en hobby, som jag tyvärr än idag inte kan skilja från min andra hobby, som är mina studier. Svälta sig själv=endorfinpåslag=hyperaktivitet=rastlös=energi att lägga in i studierna.
Skjuta upp att äta, bara göra, göra, göra, göra. Precis vad som efterfrågas av handledarna just nu. Besatthet.
Förstår inte varför jag är så rädd för det här, det brukar ändå vara någon slags njutningsfull känsla av att befinna sig i kreativt flow, men den här gången har jag inte ens riktigt gett mig själv chansen att komma dit? Trycker på bromsen hela tiden känns det som.

Så jag tror att varför jag inte lägger ner min själ i mitt arbete just nu har nog dels att göra med att jag är orkeslös rent fysiskt men också för att jag är rädd för att gå in i det hyperaktiva stadiet eftersom det är något jag förknippar med att tappa fotfästet. Som så många andra med "duktig flicka-syndromet" har jag en otrolig rädsla för att misslyckas, vill vara alla till lags, vill känna mig "duktig" och inte göra någon besviken ifall jag inte skulle nå ett bra resultat med mitt arbete. Märk då, någon, som i någon annan.
Sjukligheter poppar upp som gubben i lådan.

Jag vet fortfarande inte hur man skiljer på en hälsosam kreativitet från en ohälsosam? För mig är det alldeles för många likhetstecken. Är det någon annan som har samma upplevelser?

Nu sitter jag här och försöker boka i ett möte med min kursledare, inget svar ännu. Det här landet alltså...