Jag kommer aldrig bli som ni

En sak som jag har hört om autism är att många som har det har mera känsla om rätt och fel motför andra. Men det stämmer ju inte för ALLA utan det finns personer med autism som ljuger mer än alla andra och som inte verkar ha NÅN känsla om rätt och fel ALLS. Men iallafall många är så och det stämmer nog för mig iallafall. Och då kanske endel tror att det är en bra sak men det är det INTE för mig iallafall.
Utan dethär är bara NÅGRA av dom neggativa sakerna som är för det:
Jag tar jätte personligt om andra tillexempel ljuger och är falska
Jag kan inte bara tänka att endel gör elaka saker utan jag vill fatta VARFÖR och många bara skiter i det
Väldigt ofta så KAN jag inte ljuga även ifall jag skulle vilja
Jag blir jätte frusterad ifall nån tror att jag ljuger för jag fattar inte ens varför jag skulle det
Jag kan inte bara släppa när andra är falska utan jag vill veta VARFÖR
Jag får panik ifall jag vet att nånting är mitt fel eller att jag är rädd för det
Det är bara endel av allt så jag skulle kunna skriva mycket mera men jag orkar inte det. Men ja det kanske låter som en liten sak men det är bara EN andledning att jag aldrig kommer passa in och jag kommer aldrig ha nåt okej liv. För domflesta är inte som mig eller rättaresagt så är det ju mig det är fel på. Så JAG är inte som domflesta andra. Och jag fattar inte domflesta andra och dom fattar inte mig och då är jag fast i att vara ensam och utan för föralltid.

 

[gammalek]

Om nån är elak mot mig så kommer jag ju ta det personligt o avsett om den har varit med om dåliga saker i sitt liv. Plus så är det inte ens nånting jag kan VETA om nånannan utan det är bara att hitta på bort förklaringar för den personen.
Och nej jag vet att man inte orkar leva om man tar in allt för det är ju det som är för mig. Men jag VILL INTE bara stänga av allt och sluta bry mig och vara lika falsk och ego istisk som många är. Även ifall det skulle vara skönare FÖRMIG om jag kunde det så VILL jag inte bara sluta bry mig såmycket och bara acseptera att mycket är skit och världen är jävligt orätt vis och att man bara ska acseptera all skit.

Angående att stänga av: För mig är det så att jag i perioder behöver göra det för att orka. Inte helt kanske, men minska i alla fall. Om jag inte minskar mitt engagemang i perioder så går jag in i väggen - och då klarar jag ju inget alls. Och det är ju inte bättre, tycker jag.

Om jag istället hushållar med mitt engagemang, så orkar jag mer på sikt.

Sedan är inte jag den enda människan som kan engagera mig. Vi är många som får hjälpas åt. När jag inte orkar, så gör någon annan det och tvärtom.

Det har tagit tid för mig att tillåta och lära mig det. Men för mig är det rätt väg att gå.

 

[LiviaFilippa]

Måste bara kommentera det här, för jag håller inte med om det som du insinuerar - att @EmmaFilippa ska behöva acceptera att "inte passa in" i "normala" samanhang.

Om man känner att man VILL vara mera "normal" så går det visst att ha det som sitt mål och jobba på att kunna umgås och fungera bra tillsammans med neurotypiska människor. Det har funkat jättebra för mig och många andra autister, att bli mera trygg och avslappnad och känna att man kan passa in (i alla fall någorlunda) med alla slags personer. De flesta autister som jag känner bor inte i hippiekollektiv eller håller sig i "utkanterna" utan de har vanliga jobb och vanliga familjer och vänner.

Jag vet inte om jag kan förklara skillnaden men menar du att man kan BLI mera normal och passa in bättre eller att man kan lära sig bättre att VERKA mera normal fast man inte ÄR det?

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker att det beror på vad man menar med "normal".

Om vi pratar om saker som begränsar en i livet, så visst.

Men även om man är en "fullt ut socialt tränad autist" med minimala stödbehov så kommer man ändå vara annorlunda än neuromajoriteten, och på ett sätt som jag inte anser är negativt utan positivt.

Nu som "fullt vuxen" har jag också ett "helt normalt liv" men jag kommer aldrig ha samma sociala kultur som mina grannar i neuromajoriteten - och jag vill inte det heller. Jag har en annan social kultur och den nivå av umgänge som jag vill ha, med de som delar den med mig.

Nästan en helt egen tråd det här för övrigt, om neurodiversitet och diversitet i mänskliga sociala kulturer.

Jag kommer inte svara på allt men detdär att man kommer vara annor lunda och att du har en annan social kultur och du vill inte ha samma sociala kultur som andra. Så det kanske är en skillnad då att du iallafall inte VILL vara som alla andra och att det är possitivt för dig så då är det ju bra! Men jag VILL vara som allaandra jag VILL ha lika social kultur som allaandra men jag vet att jag INTE KAN det. Så då blir det ju neggativt förmig.

 

[Tonto]

Hur har det blivit enklare om det går att förklara? Alltså tillexempel om du inte bryr dig likamycket eller om du mera som bara acsepterar utan att veta varför eller så?

Jag tror att det blivit så att jag accepterat att jag inte alltid behöver veta. Jag bryr mig ofta väldigt mycket om saker, men har lärt mig att hantera när det händer bättre. Men jag tror också att jag lärt mig att omge mig med människor som inte gör illa mig eller sårar mig och blivit bättre på att sortera människor jag vill ha runt mig med åldern. Vilket gör det lättare.

 

[LiviaFilippa]

Jag är ju neurotypisk men har ändå varit mobbad och levt med känslan att jag är en märklig och obegriplig figur. Jag tycker nog att den svåraste fasen i livet var där i tonåren mellan 13 och 19. Sen började jag hitta min egen grupp människor eller kanske man ska säga typ. Det vill säga individerna har varierat men de har gemensamma drag som jag trivs med. Människor blir också mer accepterande och vettigare när de blir äldre (ja de flesta inte alla). Man inser att det inte är så viktigt att vara precis som alla andra eftersom ingen är precis som alla andra. Vi är alla knäppskallar när man lär känna oss. Ålder och mognad gör en ödmjukare man inser att man vet ganska lite om hur andra har det och att det finns massor bakom ytan på den där människan som man inte vet något om.

Så det kommer att bli bättre. Den perioden du just passerat igenom är en av de jobbigaste i livet redan utan alla saker du drabbats av och en neuropsykiatrisk diagnos.

Som vuxen har man också mycket större möjligheter att själv välja vilka man vill umgås med, man har mer makt över sitt eget liv. Det är en stor frihet och underlättar i livet. Som barn och ungdom blir man ju ofta i hopföst med andra och dessutom släpas med på en massa saker man kanske inte alls uppskattar. Jag är 45 och tycker nog jag lever mitt bästa liv nu (vilket inte betyder att man måste vänta tills dess).

Jag vet inte om du menade det till mig eller om du menade om andra. Men jag vet iallafall att man inte vet såmycket hur andra har det och att det är mycket som man inte vet om andra. Men det är ändå skillnad tror jag med att inte passa in pågrund av att man har autism motför att alla är o lika om du fattar hur jag menar.
Och det kanske är för många att det är jobbigast i ton åren men det är ju inte så för ALLA. Så det kanske inte alls är den jobbigaste tiden för mig nu utan det kommer kanske bara bli ännu värre.
Och det med att man kan välja vilka man um gås med och ha makt i sitt liv när man är vuxen. Så på ett sätt har man nog det men också inte. Eller man har mera krav och mera att man MÅSTE saker som man inte kanske kan ändra på och det är ju inte säkert att man har vänner bara för att man är vuxen.

 

[Luff]

Alla människor tränar konstant på att fungera bättre i samhället. Hur en beter sig i krogkön, på golfbanan, på jobbmöten, i skolcafeterian. Ingen föds med facit. En del behöver träna mer. En av mina närstående som är autistisk gick en kurs anordnad av habiliteringen. Fick öva och prata om hur en kan samtala i vardagen. Gjorde stor skillnad.

 

[LiviaFilippa]

Angående att stänga av: För mig är det så att jag i perioder behöver göra det för att orka. Inte helt kanske, men minska i alla fall. Om jag inte minskar mitt engagemang i perioder så går jag in i väggen - och då klarar jag ju inget alls. Och det är ju inte bättre, tycker jag.

Om jag istället hushållar med mitt engagemang, så orkar jag mer på sikt.

Sedan är inte jag den enda människan som kan engagera mig. Vi är många som får hjälpas åt. När jag inte orkar, så gör någon annan det och tvärtom.

Det har tagit tid för mig att tillåta och lära mig det. Men för mig är det rätt väg att gå.

Ja om det är saker som inte handlar om ensjälv så kanske det är lite enklare att tänka så iallafall. Men jag kan ändå inte det och om jag tillexempel ser om nånting så kan jag inte bara stänga av hjärnan från det.
Men jag bara tänkte på en sak det du skrev att om du inte minskar i perioder så går du in i väggen och som nånannan skrev att annars så orkar man inte. Så det är ju så det är för mig helatiden att jag orkar inte ta in allt och ha allt i huvudet och det är som att jag går in i väggen helatiden och jag inte orkar nåt. Men jag MÅSTE ändå och jag kan inte stänga av det.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror att det blivit så att jag accepterat att jag inte alltid behöver veta. Jag bryr mig ofta väldigt mycket om saker, men har lärt mig att hantera när det händer bättre. Men jag tror också att jag lärt mig att omge mig med människor som inte gör illa mig eller sårar mig och blivit bättre på att sortera människor jag vill ha runt mig med åldern. Vilket gör det lättare.

Okej tack för svaret
Men det känns så o möjligt för mig för det går ju inte att veta vilka som inte kommer såra en eller göra illa en. Eller jo jag kan veta NÅGRA men då skulle domenda jag kunde um gås med vara mamma pappa och min pojk vän. Men jag vill ju ha vänner också och kunna prata med andra.

 

[LiviaFilippa]

Alla människor tränar konstant på att fungera bättre i samhället. Hur en beter sig i krogkön, på golfbanan, på jobbmöten, i skolcafeterian. Ingen föds med facit. En del behöver träna mer. En av mina närstående som är autistisk gick en kurs anordnad av habiliteringen. Fick öva och prata om hur en kan samtala i vardagen. Gjorde stor skillnad.

Nej jag vet att ingen bara kan allt men det är iallafall väldigt mycket lättare ifall man kan hela det språket eller hur jag ska förklara.
Men tillexempel om du föddes i Sverige och dina föräldrar pratade svenska och allaandra pratade svenska. Och sen gick du i skolan och alla pratade svenska och du lärde dig allt på svenska. Då skulle du nog inte be höva tänka såmycket HUR du pratade med andra tillexempel om du lärde känna nya vänner som också pratade svenska ellerhur? Utan det skulle vara ganska så själv klart och du bara pratade helt själv klart.
Men som det känns med autism och att man inte fattar som ett hemligt språk så är det för mig iallafall som att du kanske föds i Sverige och dina föräldrar pratar svenska och allt sånt. Men du föds med en hjärna som bara kan tänka på grekiska. Så hela skolan alltid när du pratar med andra allt sånt är mycket svårare att fatta för du kan inte orden och du fattar inte vad dom säger bara att lyssna utan du måste som över sätta allt i huvudet och tänka hur du ska säga så domandra fattar. Och det är o möjligt att lära sig svenska utan du kan ändå bara grekiska. Så du måste träna jätte mycket mera motför allaandra bara så du kan fatta som grund prat eller hur man säger.
Då kommer det nog vara jätte mycket svårare och nästan kännas som o möjligt att bara sitta och prata med alla som pratar svenska och försöka passa in med dom för du måste ju tänka helatiden på allt som säger som du inte fattar.
Men jag vet inte om det blev så bra förklarat nu.

 

[gammalek]

Men jag bara tänkte på en sak det du skrev att om du inte minskar i perioder så går du in i väggen och som nånannan skrev att annars så orkar man inte. Så det är ju så det är för mig helatiden att jag orkar inte ta in allt och ha allt i huvudet och det är som att jag går in i väggen helatiden och jag inte orkar nåt. Men jag MÅSTE ändå och jag kan inte stänga av det.

För mig har det tagit tid - och jag blir nog aldrig helt klar heller utan det är ett ständigt pågående arbete, om än inte lika mycket hela tiden. Det blir lättare med tiden och ju mer erfarenhet man får.

Jag brukar påminna mig om att jag inte är den enda människan som har ansvar för felaktigheter och orättvisor. Andra får också dra sitt strå till stacken.

 

[sorbifolia]

Jag vet inte om jag kan förklara skillnaden men menar du att man kan BLI mera normal och passa in bättre eller att man kan lära sig bättre att VERKA mera normal fast man inte ÄR det?

Jättebra fråga! Jag tycker din förklaring med att det är som ett annat språk var bra, så jag försöker spinna lite vidare på den.

För det är ju så att ju mera man lyssnar på ett språk och ju mera man läser och tränar på att prata det, så känns det enklare och enklare och till sist helt naturligt, även om det inte är det språket man har som modersmål och är van vid från början. Och jag tycker det är likadant med sociala sammanhang - själv så var jag mycket tyst i sociala sammanhang i tonåren, och tittade och lyssnade mest på andra. Utifrån det så lärde jag mig mycket om hur neurotypiker brukar bete sig, och när jag så småningom började våga prata och vara med på mera saker så gick det oftast bra, och då vågade jag mera och mera och kände mig tryggare och tryggare. Och nu så kan jag göra en hel massa saker som jag ALDRIG skulle kunna när jag var tonåring.

Så jag tror faktiskt jag skulle säga att man kan BLI mera "normal", likadant som att man kan bli mera "svensk" om man bott länge i Sverige och lärt sig språket, kulturen och traditionerna här. Så efter ett tag kanske det känns mera som ens egen identitet än den som man hade ursprungligen, även om man alltid bär med sig sin "ursprungsidentitet".

Var det en okej förklaring?

 

[LiviaFilippa]

Jättebra fråga! Jag tycker din förklaring med att det är som ett annat språk var bra, så jag försöker spinna lite vidare på den.

För det är ju så att ju mera man lyssnar på ett språk och ju mera man läser och tränar på att prata det, så känns det enklare och enklare och till sist helt naturligt, även om det inte är det språket man har som modersmål och är van vid från början. Och jag tycker det är likadant med sociala sammanhang - själv så var jag mycket tyst i sociala sammanhang i tonåren, och tittade och lyssnade mest på andra. Utifrån det så lärde jag mig mycket om hur neurotypiker brukar bete sig, och när jag så småningom började våga prata och vara med på mera saker så gick det oftast bra, och då vågade jag mera och mera och kände mig tryggare och tryggare. Och nu så kan jag göra en hel massa saker som jag ALDRIG skulle kunna när jag var tonåring.

Så jag tror faktiskt jag skulle säga att man kan BLI mera "normal", likadant som att man kan bli mera "svensk" om man bott länge i Sverige och lärt sig språket, kulturen och traditionerna här. Så efter ett tag kanske det känns mera som ens egen identitet än den som man hade ursprungligen, även om man alltid bär med sig sin "ursprungsidentitet".

Var det en okej förklaring?

Jag tror jag fattar hur du menar men för mig så är det mera som att det inte går att lära sig det andra språket så det kan inte bli mera naturligt för jag kommer aldrig kunna det såbra.

 

[skiesabove]

Ett relevant inlägg ang sociala kulturer från ytterligare en bra subreddit, r/aspergirls

(NT betyder neurotypical)

https://www.reddit.com/r/aspergirls/comments/14uexi0

 

[LiviaFilippa]

Ett relevant inlägg ang sociala kulturer från ytterligare en bra subreddit, r/aspergirls

(NT betyder neurotypical)

https://www.reddit.com/r/aspergirls/comments/14uexi0

Jag kanske är trög tänkt men jag fattar inte riktigt vad dom menar och vad du menar. Att dom som inte har autism klagar på att dom som har autism har dåligt själv förtroende eller vad handlar det om?
Förlåt om jag inte fattar nåt uppen bart men jag är inte så skit bra på mera svår engelska.

 

[sorbifolia]

Jag kanske är trög tänkt men jag fattar inte riktigt vad dom menar och vad du menar. Att dom som inte har autism klagar på att dom som har autism har dåligt själv förtroende eller vad handlar det om?
Förlåt om jag inte fattar nåt uppen bart men jag är inte så skit bra på mera svår engelska.

Jag kanske har fel också, men jag tror att hon som skrivit det är autist, och att hon har blivit tillsagt hela sitt liv att jobba på sitt självförtroende. Och nu har hon äntligen fått bra självförtroende, men då verkar det som om neurotypikerna (inte-autister) ska trycka ner henne igen....

Jag har dock lite svårt att se hur inlägget är relevant för det vi pratade om i tråden....

Och så skulle jag vilja tillägga en sak, nämligen att det känns lite fel att generalisera så om autister kontra neurotypiker, för ALLA människor är individer, och har olika styrkor och svagheter. Det viktiga är att känna sig själv och vad som känns rätt för en, och hitta människor som man mår bra at att umgås med, oavsett vad de har för diagnoser eller inte.

 

[LiviaFilippa]

Jag kanske har fel också, men jag tror att hon som skrivit det är autist, och att hon har blivit tillsagt hela sitt liv att jobba på sitt självförtroende. Och nu har hon äntligen fått bra självförtroende, men då verkar det som om neurotypikerna (inte-autister) ska trycka ner henne igen....

Jag har dock lite svårt att se hur inlägget är relevant för det vi pratade om i tråden....

Och så skulle jag vilja tillägga en sak, nämligen att det känns lite fel att generalisera så om autister kontra neurotypiker, för ALLA människor är individer, och har olika styrkor och svagheter. Det viktiga är att känna sig själv och vad som känns rätt för en, och hitta människor som man mår bra at att umgås med, oavsett vad de har för diagnoser eller inte.

Okej och att hon undrade varför andra är så eller? Isåfall fattar jag tror jag iallafall.
Men ja såklart så går det inte att säga att ALLA som har autism är på nåt sätt eller ALLA som inte har det. Utan det är ju såklart o lika för alla men endel saker är iallafall lika för MÅNGA.

 

[Elo]

Jag är också autistisk och fick min diagnos mycket sent i livet (närmare 30). Jag har också alltid levt med känslan av att vara en alien. Att vara separat från 'alla andra'.

Men.

1, när man går igenom puberteten så gör ens hjärna en massa konstiga grejor. Bla så tappar man förmågan till empati (hur många tonåringar har inte känt att ingen förstår hur de känner? - ALLA tonåringar känner så här för att hjärnan har glömt att andra också kan förstå hur man faktiskt känner).

Har man dessutom autism så blir detta ovan i kubik. För man är inte som 'alla andra' vilket gör att detta ofta är en mycket tuff tid i livet. Att vi andra 'vuxna' autister säger att det blir bättre och att vi 'bryr oss mindre' har att göra med att våra hjärnor också utvecklats och att vi inser att vi inte är så ensamma som hjärnan i tonåren försöker få oss att tro.

2, det andra puberteten gör med hjärnan är att nästan tvinga en att hitta ett sammanhang. En grupp som 'är min'. Det är ett normalt steg i att slå sig fri från sina föräldrar och börja sitt eget liv och hitta sin egen identitet (ironiskt nog ibland genom att se ut som alla andra).

Som autist har man då en mycket stark önskan om att vara som 'alla andra' (tonåringar), och känner sig då ännu mer utanför. Dessa 'alla andra' jobbar också stenhårt för att vara som 'alla andra'.

Och nu till halva poängen: Det är vanligt och inget fel i att känna sig utanför och samtidigt ha en brinnande önskan om att passa in. Att vara en av alla andra. Men. Det både man är och inte är. Någon skrev att den hittade sitt folk (bla intellektuella och hippies) och det handlar inte om att man hittar 'konstiga' människor utan att man hittar folk man VILL umgås med. På riktigt. Inte bara pga att hjärnan försöker tvinga en att hitta ett sammanhang.

Jag är inte som alla andra. Jag har inga (iaf inte så stora problem) med att umgås med andra människor. Jag kan tycka att det är roligt (om än jobbigt), men jag föredrar 'my people'. De vänner och den familj som jag själv valt.

Jag kommer aldrig att bli som alla andra. Och som vuxen (med en hjärna som inte längre aktivt motarbetar sig själv) så vill jag inte längre det. Varför vara som alla andra när jag kan vara mig själv och bli uppskattad för den jag är, inte för den mask jag kan låtsas vara.

 

[Elo]

Jag är också autistisk och fick min diagnos mycket sent i livet (närmare 30). Jag har också alltid levt med känslan av att vara en alien. Att vara separat från 'alla andra'.

Men.

1, när man går igenom puberteten så gör ens hjärna en massa konstiga grejor. Bla så tappar man förmågan till empati (hur många tonåringar har inte känt att ingen förstår hur de känner? - ALLA tonåringar känner så här för att hjärnan har glömt att andra också kan förstå hur man faktiskt känner).

Har man dessutom autism så blir detta ovan i kubik. För man är inte som 'alla andra' vilket gör att detta ofta är en mycket tuff tid i livet. Att vi andra 'vuxna' autister säger att det blir bättre och att vi 'bryr oss mindre' har att göra med att våra hjärnor också utvecklats och att vi inser att vi inte är så ensamma som hjärnan i tonåren försöker få oss att tro.

2, det andra puberteten gör med hjärnan är att nästan tvinga en att hitta ett sammanhang. En grupp som 'är min'. Det är ett normalt steg i att slå sig fri från sina föräldrar och börja sitt eget liv och hitta sin egen identitet (ironiskt nog ibland genom att se ut som alla andra).

Som autist har man då en mycket stark önskan om att vara som 'alla andra' (tonåringar), och känner sig då ännu mer utanför. Dessa 'alla andra' jobbar också stenhårt för att vara som 'alla andra'.

Och nu till halva poängen: Det är vanligt och inget fel i att känna sig utanför och samtidigt ha en brinnande önskan om att passa in. Att vara en av alla andra. Men. Det både man är och inte är. Någon skrev att den hittade sitt folk (bla intellektuella och hippies) och det handlar inte om att man hittar 'konstiga' människor utan att man hittar folk man VILL umgås med. På riktigt. Inte bara pga att hjärnan försöker tvinga en att hitta ett sammanhang.

Jag är inte som alla andra. Jag har inga (iaf inte så stora problem) med att umgås med andra människor. Jag kan tycka att det är roligt (om än jobbigt), men jag föredrar 'my people'. De vänner och den familj som jag själv valt.

Jag kommer aldrig att bli som alla andra. Och som vuxen (med en hjärna som inte längre aktivt motarbetar sig själv) så vill jag inte längre det. Varför vara som alla andra när jag kan vara mig själv och bli uppskattad för den jag är, inte för den mask jag kan låtsas vara.

Ville också tillägga att de där 'alla andra'.

Det är de som blir hippies. Och hårdrockare. Och scouter. Och statsbor. Och hästägare. Och jordenruntseglare. (kanske alltihop på samma gång?). Bland vuxna är 'alla andra' mycket mindre homogent (likadant) än hos tonåringar. Just för att kravet på att passa in sjunker.

 

[LiviaFilippa]

Jag är också autistisk och fick min diagnos mycket sent i livet (närmare 30). Jag har också alltid levt med känslan av att vara en alien. Att vara separat från 'alla andra'.

Men.

1, när man går igenom puberteten så gör ens hjärna en massa konstiga grejor. Bla så tappar man förmågan till empati (hur många tonåringar har inte känt att ingen förstår hur de känner? - ALLA tonåringar känner så här för att hjärnan har glömt att andra också kan förstå hur man faktiskt känner).

Har man dessutom autism så blir detta ovan i kubik. För man är inte som 'alla andra' vilket gör att detta ofta är en mycket tuff tid i livet. Att vi andra 'vuxna' autister säger att det blir bättre och att vi 'bryr oss mindre' har att göra med att våra hjärnor också utvecklats och att vi inser att vi inte är så ensamma som hjärnan i tonåren försöker få oss att tro.

2, det andra puberteten gör med hjärnan är att nästan tvinga en att hitta ett sammanhang. En grupp som 'är min'. Det är ett normalt steg i att slå sig fri från sina föräldrar och börja sitt eget liv och hitta sin egen identitet (ironiskt nog ibland genom att se ut som alla andra).

Som autist har man då en mycket stark önskan om att vara som 'alla andra' (tonåringar), och känner sig då ännu mer utanför. Dessa 'alla andra' jobbar också stenhårt för att vara som 'alla andra'.

Och nu till halva poängen: Det är vanligt och inget fel i att känna sig utanför och samtidigt ha en brinnande önskan om att passa in. Att vara en av alla andra. Men. Det både man är och inte är. Någon skrev att den hittade sitt folk (bla intellektuella och hippies) och det handlar inte om att man hittar 'konstiga' människor utan att man hittar folk man VILL umgås med. På riktigt. Inte bara pga att hjärnan försöker tvinga en att hitta ett sammanhang.

Jag är inte som alla andra. Jag har inga (iaf inte så stora problem) med att umgås med andra människor. Jag kan tycka att det är roligt (om än jobbigt), men jag föredrar 'my people'. De vänner och den familj som jag själv valt.

Jag kommer aldrig att bli som alla andra. Och som vuxen (med en hjärna som inte längre aktivt motarbetar sig själv) så vill jag inte längre det. Varför vara som alla andra när jag kan vara mig själv och bli uppskattad för den jag är, inte för den mask jag kan låtsas vara.

Detdär med empati så jag tror inte att det är sant att alla tappar empati. Jag kan iallafall ha empati och jag jag aldrig INTE kunnat det. Men därimot så tror jag att domflesta INTE kan fatta hur JAG känner iallafall. Utan endel kanske fattar lite men jag tror det är VÄLDIGT några som fattar liksom hur jag känner och så.
Och detdär andra att man vill hitta ett samman hang och det handlar om att hitta personer som man vill um gås med. Så jag fattar hur du menar men det är ju inte säkert att andra vill um gås bara för mansjälv vill det. Och det kanske är enkelt att säga att man inte ens vill vara som allaandra för man kan vara sigsjälv och bli upp skattad för den man är men om man INTE kan det så hjälper ju inte det såmycket.
Jag vill inte LÅTSAS att jag är normal eller hur jag ska förklara och bli upp skattad för nån mask. Utan jag vill VARA normal men jag vet somsagt att det är o möjligt.

 

[Elo]

Detdär med empati så jag tror inte att det är sant att alla tappar empati. Jag kan iallafall ha empati och jag jag aldrig INTE kunnat det. Men därimot så tror jag att domflesta INTE kan fatta hur JAG känner iallafall. Utan endel kanske fattar lite men jag tror det är VÄLDIGT några som fattar liksom hur jag känner och så.
Och detdär andra att man vill hitta ett samman hang och det handlar om att hitta personer som man vill um gås med. Så jag fattar hur du menar men det är ju inte säkert att andra vill um gås bara för mansjälv vill det. Och det kanske är enkelt att säga att man inte ens vill vara som allaandra för man kan vara sigsjälv och bli upp skattad för den man är men om man INTE kan det så hjälper ju inte det såmycket.
Jag vill inte LÅTSAS att jag är normal eller hur jag ska förklara och bli upp skattad för nån mask. Utan jag vill VARA normal men jag vet somsagt att det är o möjligt.

Och det här svaret innehåller väldigt mycket av det jag skrev ovan.

(obs! All empati försvinner inte, men framförallt delen som jobbar med att inse att andra faktiskt *kan* förstå en, helt eller delvis, gör det gärna).

Det blir bättre. Vi lovar.

Och vet du?

DU ÄR NORMAL.

Bara för att du inte är exakt samma som 'alla andra' betyder inte att du inte är normal. Även om det kan kännas så

*jag hävdar fortfarande att 'alla andra' är en falskhet som inte existerar men som gärna ser ut så när man själv känner sig utanför