B
Becky81
Sv: Jag klarar inte av henne.
Jag lider verkligen med dig och beundrar ditt mod att erkänna att ni har problem! Jag skulle vilja hjälpa dig lite genom att dels berätta min historia och sedan ge lite tips.
För flera år sedan köpte jag min första häst efter att skött honom i flera år innan dess. Under den tiden hände en olycka jag trillade av och han råkade galoppera över mig, därmed hamnade jag på sjukhus. Men jag älskade denna häst över allt annat och ville verkligen ha honom trotts att jag visste att det var en del problem att ta itu med, han ville nämligen inte gå ifrån stallet själv (han var 10 år). Han kom och problemen började, varje dag hade vi en strid för att ta oss ut efter våran ridstig. Det började med att han stannade, ställde sig på bakbenen och slutade med att han började bocka som en galning, skena och tvärnita, fast besluten att få av mig. Många försökte ge mig tips och råd. "Var snäll mot honom, han kanske är rädd", "Led honom så att han känner sig trygg". Det senare tipset slutade med att jag stod själv kvar ute i skogen med ett par tyglar i handen och armen halvt ur led, medans min häst försvann hem i fullt sken. Jag försökte med det andra också, klappade och försökte lugna honom om han var rädd men det blev bara värre.
Jag vill bara tala om att jag inte var någon modig ryttare,särskilt inte eftersom detta skedde ganska tätt inpå den inträffade olyckan och jag mer än väl visste att jag inte var odödlig.
Jag grät varje dag när jag åkte från stallet, det slutade med att jag knappt ville rida honom ute nå mer.
Men en dag var det som om djävulen flög i honom. Han var värre än nånsin och jag insåg att antingen var det slut på våran karriär eller så skulle han gå från stallet själv om jag så skulle dö på kuppen.
Jag satt av honom och gav honom några ordentliga rapp på rumpan, han hoppade fram och började gå framåt en bit, då satt jag upp och vi fortsatte några meter tills han åter satte igång att försöka få av mig, jag gjorde lika dant igen, satt av, piskade på honom framåt och berömde när han gick fram. Så där höll vi på några gånger och till slut hade vi tagit oss runt ridslingan. Nästa dag försökte han två gånger, jag gjorde lika dant och nästa dag, försökte han en gång. Efter den dagen har han aldrig mer gjort så och det är över sex år sen, nu är han såld som läromästare och jättesnäll.
Jag vill absolut framhålla att jag mådde svindåligt över att behöva slå min häst och jag kände mig som en djurplågare. Men såhär efteråt inser jag att det fanns inget annat sätt....de får säga vad de vill att man inte skall sitta av eller slå. Hade jag inte suttit av hade han kastat av mig och på det viset kommit lös, kunnat skada sig själv och mig och summan av kardemumman, han hade vunnit eftersom han sprungit hem, vilket hade inneburit att det hade blivit etter värre nästa gång. Jag tror att han insåg på detta viset att det inte fanns någon annan väg än framåt.
Mina råd till dig är:
*Gör en veterinärkontroll (det hade jag gjort så jag visste att han inte hade ont.)
*Lyssna på din magkänsla, är hon "dum" eller har hon ont eller är rädd? Min erfarenhet är den trotts att jag hade den ovan beskrivna hästen, att det är väldigt, väldigt sällan som dom verkligen är "dumma", ofta är något fel, hästar visar inte att de har ont riktigt på samma sätt som oss.
*Kan det bero på dig? Var ärlig mot dig själv?
* Jag tycker absolut att du skall skicka på tillridning, även om risken finns att hon börjar på samma sätt igen, men det finns många exempel på hästar där det har löst problemet. Helena Persson skickade iväg Classic H till Peder Fredricsson för att hon inte klarade av henne då. Men nu var de reserv i OS laget...inte illa va?
*Kom ihåg att ibland så är det pesonkemin som inte stämmer, bara för att det inte funkar med denna häst så behöver det inte betyda att du inte kan hitta en annan häst som du kan ha mycket roligt tillsammans med. Du kanske gör er båda en tjänst om du gör dig av med hästen. Hon kan bli lycklig med nån annan och även du med en ny häst.
Kram Becky
Jag lider verkligen med dig och beundrar ditt mod att erkänna att ni har problem! Jag skulle vilja hjälpa dig lite genom att dels berätta min historia och sedan ge lite tips.
För flera år sedan köpte jag min första häst efter att skött honom i flera år innan dess. Under den tiden hände en olycka jag trillade av och han råkade galoppera över mig, därmed hamnade jag på sjukhus. Men jag älskade denna häst över allt annat och ville verkligen ha honom trotts att jag visste att det var en del problem att ta itu med, han ville nämligen inte gå ifrån stallet själv (han var 10 år). Han kom och problemen började, varje dag hade vi en strid för att ta oss ut efter våran ridstig. Det började med att han stannade, ställde sig på bakbenen och slutade med att han började bocka som en galning, skena och tvärnita, fast besluten att få av mig. Många försökte ge mig tips och råd. "Var snäll mot honom, han kanske är rädd", "Led honom så att han känner sig trygg". Det senare tipset slutade med att jag stod själv kvar ute i skogen med ett par tyglar i handen och armen halvt ur led, medans min häst försvann hem i fullt sken. Jag försökte med det andra också, klappade och försökte lugna honom om han var rädd men det blev bara värre.
Jag vill bara tala om att jag inte var någon modig ryttare,särskilt inte eftersom detta skedde ganska tätt inpå den inträffade olyckan och jag mer än väl visste att jag inte var odödlig.
Jag grät varje dag när jag åkte från stallet, det slutade med att jag knappt ville rida honom ute nå mer.
Men en dag var det som om djävulen flög i honom. Han var värre än nånsin och jag insåg att antingen var det slut på våran karriär eller så skulle han gå från stallet själv om jag så skulle dö på kuppen.
Jag satt av honom och gav honom några ordentliga rapp på rumpan, han hoppade fram och började gå framåt en bit, då satt jag upp och vi fortsatte några meter tills han åter satte igång att försöka få av mig, jag gjorde lika dant igen, satt av, piskade på honom framåt och berömde när han gick fram. Så där höll vi på några gånger och till slut hade vi tagit oss runt ridslingan. Nästa dag försökte han två gånger, jag gjorde lika dant och nästa dag, försökte han en gång. Efter den dagen har han aldrig mer gjort så och det är över sex år sen, nu är han såld som läromästare och jättesnäll.
Jag vill absolut framhålla att jag mådde svindåligt över att behöva slå min häst och jag kände mig som en djurplågare. Men såhär efteråt inser jag att det fanns inget annat sätt....de får säga vad de vill att man inte skall sitta av eller slå. Hade jag inte suttit av hade han kastat av mig och på det viset kommit lös, kunnat skada sig själv och mig och summan av kardemumman, han hade vunnit eftersom han sprungit hem, vilket hade inneburit att det hade blivit etter värre nästa gång. Jag tror att han insåg på detta viset att det inte fanns någon annan väg än framåt.
Mina råd till dig är:
*Gör en veterinärkontroll (det hade jag gjort så jag visste att han inte hade ont.)
*Lyssna på din magkänsla, är hon "dum" eller har hon ont eller är rädd? Min erfarenhet är den trotts att jag hade den ovan beskrivna hästen, att det är väldigt, väldigt sällan som dom verkligen är "dumma", ofta är något fel, hästar visar inte att de har ont riktigt på samma sätt som oss.
*Kan det bero på dig? Var ärlig mot dig själv?
* Jag tycker absolut att du skall skicka på tillridning, även om risken finns att hon börjar på samma sätt igen, men det finns många exempel på hästar där det har löst problemet. Helena Persson skickade iväg Classic H till Peder Fredricsson för att hon inte klarade av henne då. Men nu var de reserv i OS laget...inte illa va?
*Kom ihåg att ibland så är det pesonkemin som inte stämmer, bara för att det inte funkar med denna häst så behöver det inte betyda att du inte kan hitta en annan häst som du kan ha mycket roligt tillsammans med. Du kanske gör er båda en tjänst om du gör dig av med hästen. Hon kan bli lycklig med nån annan och även du med en ny häst.
Kram Becky
