Moderator får flytta tråden om den hamnat snett..
Detta kommer bli en novell, förlåt för det.
Tog hem min unghäst 16 Juli 2012, då var han 2,5 år. han stog med min andra häst i samma stall men de fungerade inte som hagkompisar och ingen annan ville ha sin häst ihop med min unghäst, så redan efter 2 veckor så bytte jag stall till ett stall med 3 andra hästar av samma ras. Första 2 veckorna trivdes jag kanonbra i nya stallet, hästen trivdes från dag ett.
jag var helt överlycklig och övertygad om att min lilla älskade unghäst och jag skulle få en så underbar start i livet och att min dröm gått i uppfyllelse, att jag nu äntligen fått en helt egen liten pärla att forma som jag vill, men det ändrades snabbt.
Det började med att stallägaren la kommentarer som "är det väldigt jobbigt att inte fluffa upp höet åt din häst?" det var alltså inte okej att slänga in kakor bara.. Jag svarade med "nej det tycker jag inte, men jag förstår inte vitsen med att fluffa upp höet?" Då var jag snäsig och elak.
Hon stog som en hök och inspekterade när jag mockade i boxen och missade jag en klutt så var hon snabbt dit och plockade upp den eller så påpekade hon att "om du inte mockar ordentligt åt din stackars häst så tycker jag faktiskt att du är en dålig djurägare".
En kväll fick han gå in i sin omockade box för jag var sen ut till stallet då min andra häst olyckligt nog bröt benet, när jag kommer till hans box så ser jag att det sitter en lapp på boxdörren "hej, din häst lider verkligen, han mår inte bra, se in i hans ögon, se hur själen lider. Titta på dig själv och inse vilket djurplågeri och plågare du är av din häst!", jag som redan var psykiskt instabil då, fick då en massa andra konstiga tankar och tårarna bara rann när jag mockade hans box den kvällen..
Efter den dagen så hörde jag varje dag ordet "djurplågare", eller hur dåligt jag skötte honom, att jag inte borde få ha häst, att jag aldrig gjorde något bra med honom osv..
Vissa dagar när jag borstade honom, sadeltränade eller tog en promenad, så fanns alltid stallägarens blick på mig och alltid så fort min häst reagerade så fick jag höra "du gör fel, han är ju rädd för dig!" Jag fick aldrig veta vad som var rätt att göra..
Att varje dag höra dessa saker gjorde ju såklart att jag gick in i mig själv, levde i en bubbla, hästar var inte kul, jag var rädd för dom, jag var rädd för min egen häst, jag ville inte ens se på honom, jag kunde inte titta på honom, jag kunde inte ens smeka hans hals och känna värmen..
Jag berättade för min vän hur det låg till då hon märkte att något var fel, när jag berättat hela historien så åkte vi och hämtade honom direkt, jag gav nån kass bortförklaring till stallägaren, stallade in honom i min väns stall på lösdrift med hennes häst och där är vi nu, fortfarande och allt är frid och fröjd.
Men nu har stallägaren börjat ringa/smsa mig, hon skriver även på facebook, gnäller på mig om kontraktet och stallhyran (som är betald), Säger att jag stulit saker från henne, att jag inte sköter om min häst, ja allt börjar liksom om fast över telefonen. Jag vet inte vad jag ska göra och jag känner hur jag börjar bli sådär osäker och rädd igen
Dom få gånger jag har satt ner foten så börjar hon gråta och säga vilken dålig människa hon är, jag blir ju såklart blödig då och känner mig dum och det slutar alltid med att jag säger förlåt. Vilket nu antagligen har gjort att jag är lindad runt hennes lillfinger..
Hur kan jag bli starkare, vad kan jag säga till henne för att inte hamna på hennes nivå men ändå låta vuxen? Jag vill få bort den här tunga känslan från min kropp, jag vill hamna i harmoni igen och komma i balans..
Det var skönt att skriva av sig och jag hoppas att jag kan få något litet tips på hur jag kan "bli av" med henne på ett shysst, moget/vuxet men bestämt sätt.
Jag är en stark person egentligen och inte rädd för att sätta ner fötterna och sparka bakut, men just med henne, det bara går inte, hon tar all energi och gör mig bara osäker.. Hjälp?
Detta kommer bli en novell, förlåt för det.
Tog hem min unghäst 16 Juli 2012, då var han 2,5 år. han stog med min andra häst i samma stall men de fungerade inte som hagkompisar och ingen annan ville ha sin häst ihop med min unghäst, så redan efter 2 veckor så bytte jag stall till ett stall med 3 andra hästar av samma ras. Första 2 veckorna trivdes jag kanonbra i nya stallet, hästen trivdes från dag ett.
jag var helt överlycklig och övertygad om att min lilla älskade unghäst och jag skulle få en så underbar start i livet och att min dröm gått i uppfyllelse, att jag nu äntligen fått en helt egen liten pärla att forma som jag vill, men det ändrades snabbt.
Det började med att stallägaren la kommentarer som "är det väldigt jobbigt att inte fluffa upp höet åt din häst?" det var alltså inte okej att slänga in kakor bara.. Jag svarade med "nej det tycker jag inte, men jag förstår inte vitsen med att fluffa upp höet?" Då var jag snäsig och elak.
Hon stog som en hök och inspekterade när jag mockade i boxen och missade jag en klutt så var hon snabbt dit och plockade upp den eller så påpekade hon att "om du inte mockar ordentligt åt din stackars häst så tycker jag faktiskt att du är en dålig djurägare".
En kväll fick han gå in i sin omockade box för jag var sen ut till stallet då min andra häst olyckligt nog bröt benet, när jag kommer till hans box så ser jag att det sitter en lapp på boxdörren "hej, din häst lider verkligen, han mår inte bra, se in i hans ögon, se hur själen lider. Titta på dig själv och inse vilket djurplågeri och plågare du är av din häst!", jag som redan var psykiskt instabil då, fick då en massa andra konstiga tankar och tårarna bara rann när jag mockade hans box den kvällen..
Efter den dagen så hörde jag varje dag ordet "djurplågare", eller hur dåligt jag skötte honom, att jag inte borde få ha häst, att jag aldrig gjorde något bra med honom osv..
Vissa dagar när jag borstade honom, sadeltränade eller tog en promenad, så fanns alltid stallägarens blick på mig och alltid så fort min häst reagerade så fick jag höra "du gör fel, han är ju rädd för dig!" Jag fick aldrig veta vad som var rätt att göra..
Att varje dag höra dessa saker gjorde ju såklart att jag gick in i mig själv, levde i en bubbla, hästar var inte kul, jag var rädd för dom, jag var rädd för min egen häst, jag ville inte ens se på honom, jag kunde inte titta på honom, jag kunde inte ens smeka hans hals och känna värmen..
Jag berättade för min vän hur det låg till då hon märkte att något var fel, när jag berättat hela historien så åkte vi och hämtade honom direkt, jag gav nån kass bortförklaring till stallägaren, stallade in honom i min väns stall på lösdrift med hennes häst och där är vi nu, fortfarande och allt är frid och fröjd.
Men nu har stallägaren börjat ringa/smsa mig, hon skriver även på facebook, gnäller på mig om kontraktet och stallhyran (som är betald), Säger att jag stulit saker från henne, att jag inte sköter om min häst, ja allt börjar liksom om fast över telefonen. Jag vet inte vad jag ska göra och jag känner hur jag börjar bli sådär osäker och rädd igen
Dom få gånger jag har satt ner foten så börjar hon gråta och säga vilken dålig människa hon är, jag blir ju såklart blödig då och känner mig dum och det slutar alltid med att jag säger förlåt. Vilket nu antagligen har gjort att jag är lindad runt hennes lillfinger..
Hur kan jag bli starkare, vad kan jag säga till henne för att inte hamna på hennes nivå men ändå låta vuxen? Jag vill få bort den här tunga känslan från min kropp, jag vill hamna i harmoni igen och komma i balans..
Det var skönt att skriva av sig och jag hoppas att jag kan få något litet tips på hur jag kan "bli av" med henne på ett shysst, moget/vuxet men bestämt sätt.
Jag är en stark person egentligen och inte rädd för att sätta ner fötterna och sparka bakut, men just med henne, det bara går inte, hon tar all energi och gör mig bara osäker.. Hjälp?
