Jag kan inte förklara

Det känns som det händer sååå mycket och ingenting på samma gång. Och såfort nånting verkar gå bra så blir nåt annar jätte dåligt. Och ja jag vet att alla säger att det kommer bli bättre och så men det kan man ju inte veta. För det KAN ju bli att det aldrig blir bättre också det VET man ju inte. Och att allt känns så onödigt om jag ska göra saker bara för att göra nånting liksom. Som typ jag måste äta exakt allt alla måltider och mellis. För att jag ska få göra mer saker och sånt. Och jag måste göra aktiviteter så jag inte bara ligger och gör ingenting. Och allt alla säger är att när kroppen mår bättre så kommer det kännas bättre. Och när jag mår bättre så kommer jag kunna tänka normalt. Och massa sånt. Men samtidigt så är det att jag ska komma på saker jag vill göra och förklara hur jag tänker och sånt som inte GÅR. För om jag tillexempel inte tänker nånting så kan jag inte förklara det. Eller om jag bara känner mig jätte irriterad och arg men vet inte varför så vill jag inte försöka få ner det i text när jag inte ens kan tänka för mig själv. Och allting ska jag göra bara för att jag måste liksom för det gör inget bra för MIG.
Och mina föräldrar tycker att jag ska ha permison och komma på nåt som jag vill göra då men saken är att jag vill inte göra NÅNTING. Och vet inte om jag får ha permison eller om jag vill ens. För personalen vet typ inte hur jag tänker och sånt för säger inte det till dom så då sa dom iallafall igår att dom inte vet om dom vågar ge mig permison. Men det spelar ändå ingen roll för jag vet inte om jag vill ha det ändå. Men mamma och pappa vill ju.
Men ja har inte så mycket att skriva egentligen nu men ville bara få ur mig om dethär. Men annars så är ingenting nån skillnad från igår känns det som och dethär med att jag berättade lite om äckel gubben är också bara onödigt för nu är det typ att alla vet om det men dom vet inte detaljer. Så ingen gör nåt liksom. Jag vill typ att nånting ska HÄNDA men vill ändå inte. Som att anorexi monstret ska ta över allt igen eller att nån ska bli jätte arg på mig eller bara NÅNTING så nånting känns och inte bara är tomt och att jag inte kan tänka. Men händer INGENTING.

 

[Lovisaleonora]

Just det där med stresshantering och ångestverktyg känns som en väldigt, väldigt bra grund. Just det där att tankarna flyger runt, men ingen tanke ens studsar för den stannar inte så länge - det är ju oerhört jobbigt för hjärnan.

Jag fick jobba på att fånga in dem, sortera dem, prioritera dem och sedan börja om igen. Till slut hade hjärnan fattat grejen att blixtsnabbt lägga ner sånt som inte behövde prioriteras just nu (vad ska jag äta på lördag?) till förmån för Måste jag åka nu för att hinna i tid?

Vilket djäkla jobb det var. Och visst kommer det återfall då och då. Särskilt när det går lite väl fort i tillvaron. Stress är inte snälla grejor.

 

[tuaphua]

Ja men är ju bara att jag inte går framåt utan lite fram sen massa bakåt och sådär. Så känns inte som det blir nån skillnad egentligen då.

Fast hur det känns i dig är inte alltid samma som om du gör framsteg eller inte. Att göra framsteg behöver inte innebära att man mår bättre samtidigt. Ibland gör framstegen att man tillfälligt mår sämre. För man måste ta sig igenom vissa saker.

För ett kort tag sedan visste du inte ens att du var sjuk. Trots att du faktiskt var så sjuk att du hade fått hjärtproblem. Det är ju jättejobbigt att inse!
Självklart blir det fruktansvärt jobbigt när man som du dels inte får vara hemma/umgås med kompisar/gå i skola/utöva sina intressen normalt etc och också ska ta in att man är väldigt sjuk. Och att det dessutom är en sjukdom som kräver mycket arbete och tid att bli frisk från. Och allt detta ska göras då kroppen också är väldigt sjuk.
Du har förmodligen ett kontrollbehov och är perfektionist med höga krav på dig själv. Du verkar också väldigt omtänksam i grunden och oroar dig för att du skadar andra i den här processen.
Du har förmodligen använt svält och motion/aktivitet som ångestdämpande tidigare. Och nu när din kropp är för sjuk för det så blir det ju jättetufft för dig med alla känslor som skenar, bristen på kontroll etc.
Och så råkar du ut för ett äckel dessutom ovanpå allt det här.

Du är ju så ung och det kan så klart kännas orättvist att inte du bara får må bra och leva livet som de andra i din ålder.

Klart det kommer ta tid för dig att smälta och bearbeta allt detta. Och klart det kommer vara jobbigt och du kommer vilja bli frisk NU.
Just därför kanske du inte känner att något går framåt. För du har liksom fått som ett fullt lastbilsflak med grus dumpat på dig. Det är mycket på en gång. Men vi ser hur du börjar ta dig igen grusflaket spadtag för spadtag även om du tycker att du bara gräver dig djupare och djupare ned.

Du kommer fixa det här även om det känns helt hopplöst nu!
Det kanske är så att du inte är stabil nog för terapi nu. Men jag är övertygad om att du kommer få hjälp av det längre fram.

 

[LiviaFilippa]

Ja, precis, men det är liksom det som är kruxet, att du behöver lära dig hantera stressen som det just nu innebär att inte ha koll. Så att det inte gör dig sämre. För hela livet är ju så, att nästan ingenting går enligt plan hela tiden, och det går bara inte att ha koll på allting.

På så vis så tror jag det kan vara bra för dig att du nu kan känna att du skiter lite i en del saker, och inte orkar bry dig om vad andra gör eller tänker hela tiden, som du sa i går. Givetvis ska man inte skita i absolut allting, men det kan vara bra att liksom "släppa" vissa saker som man ändå inte kan göra så mycket åt.

Så även om det inte känns så för dig just nu, så verkar det för oss som läser och skriver med dig som att du gör framsteg - vissa små och vissa större, och ibland kan det gå lite bakåt, men överlag så låter det som att det går åt rätt håll. Just därför säger vi hela tiden att det KOMMER bli bra även om det tar tid.

Ja jag fattar det att man behöver kunna inte ha kontroll på exakt ALLT hela tiden. Men nu är det ju att jag inte har nån koll alls på nånting. Skulle liksom vara skillnad om jag ändå hade ganska bra kontroll på vad som händer och sånt och så skulle nån sak inte bli som det var tänkt. För ja det är ju normalt. Men är väl inte så ofta man inte ALLS kan ha kontroll på vad som händer och så. För nu är det ju att jag inte har kontroll på nånting och bryr mig inte om nånting heller och det är ju inte så bra heller.

 

[TeamLundVer]

Ja jag fattar det att man behöver kunna inte ha kontroll på exakt ALLT hela tiden. Men nu är det ju att jag inte har nån koll alls på nånting. Skulle liksom vara skillnad om jag ändå hade ganska bra kontroll på vad som händer och sånt och så skulle nån sak inte bli som det var tänkt. För ja det är ju normalt. Men är väl inte så ofta man inte ALLS kan ha kontroll på vad som händer och så. För nu är det ju att jag inte har kontroll på nånting och bryr mig inte om nånting heller och det är ju inte så bra heller.

Men har du inte fått ett dagligt schema? Då har du ju koll på det som är här och nu.

 

[LiviaFilippa]

Just det där med stresshantering och ångestverktyg känns som en väldigt, väldigt bra grund. Just det där att tankarna flyger runt, men ingen tanke ens studsar för den stannar inte så länge - det är ju oerhört jobbigt för hjärnan.

Jag fick jobba på att fånga in dem, sortera dem, prioritera dem och sedan börja om igen. Till slut hade hjärnan fattat grejen att blixtsnabbt lägga ner sånt som inte behövde prioriteras just nu (vad ska jag äta på lördag?) till förmån för Måste jag åka nu för att hinna i tid?

Vilket djäkla jobb det var. Och visst kommer det återfall då och då. Särskilt när det går lite väl fort i tillvaron. Stress är inte snälla grejor.

Jag kan ju inte ens fånga dom så hur ska man börja då? Jag provade göra sån där tankekarta som nån tipsade om igår men jag kunde inte ens tänka vad jag skulle skriva för när jag försökte komma på vad jag tänker så blir det bara surrigt liksom.

 

[tuaphua]

Jag kan ju inte ens fånga dom så hur ska man börja då? Jag provade göra sån där tankekarta som nån tipsade om igår men jag kunde inte ens tänka vad jag skulle skriva för när jag försökte komma på vad jag tänker så blir det bara surrigt liksom.

Kan du skriva det först då? Snurrigt..
Och sen försöka fylla på med vad som känns snurrigt? Det kan göra att det startar upp en något och man liksom iaf hittar någon form av spår.

 

[LiviaFilippa]

Fast hur det känns i dig är inte alltid samma som om du gör framsteg eller inte. Att göra framsteg behöver inte innebära att man mår bättre samtidigt. Ibland gör framstegen att man tillfälligt mår sämre. För man måste ta sig igenom vissa saker.

För ett kort tag sedan visste du inte ens att du var sjuk. Trots att du faktiskt var så sjuk att du hade fått hjärtproblem. Det är ju jättejobbigt att inse!
Självklart blir det fruktansvärt jobbigt när man som du dels inte får vara hemma/umgås med kompisar/gå i skola/utöva sina intressen normalt etc och också ska ta in att man är väldigt sjuk. Och att det dessutom är en sjukdom som kräver mycket arbete och tid att bli frisk från. Och allt detta ska göras då kroppen också är väldigt sjuk.
Du har förmodligen ett kontrollbehov och är perfektionist med höga krav på dig själv. Du verkar också väldigt omtänksam i grunden och oroar dig för att du skadar andra i den här processen.
Du har förmodligen använt svält och motion/aktivitet som ångestdämpande tidigare. Och nu när din kropp är för sjuk för det så blir det ju jättetufft för dig med alla känslor som skenar, bristen på kontroll etc.
Och så råkar du ut för ett äckel dessutom ovanpå allt det här.

Du är ju så ung och det kan så klart kännas orättvist att inte du bara får må bra och leva livet som de andra i din ålder.

Klart det kommer ta tid för dig att smälta och bearbeta allt detta. Och klart det kommer vara jobbigt och du kommer vilja bli frisk NU.
Just därför kanske du inte känner att något går framåt. För du har liksom fått som ett fullt lastbilsflak med grus dumpat på dig. Det är mycket på en gång. Men vi ser hur du börjar ta dig igen grusflaket spadtag för spadtag även om du tycker att du bara gräver dig djupare och djupare ned.

Du kommer fixa det här även om det känns helt hopplöst nu!
Det kanske är så att du inte är stabil nog för terapi nu. Men jag är övertygad om att du kommer få hjälp av det längre fram.

Jag vet att man inte ska tänka så och det skulle inte gå så länge men jag skulle hellre vara sjuk och inte veta det och må mycket bättre än veta det och att andra bestämmer ALLT och jag MÅSTE göra som dom bestämmer och må sämre. Men fattar att det är så för jag kunde bli jätte sjuk annars och allt sånt men ändå. Skulle ändå hellre vara sjuk ifred och må bättre.
Men iallafall så har jag lyssnat på en låt typ hundra gånger idag som man kan säga handlar om sånt här så tänkte bara länka den för tycker den är bra!

 

[LiviaFilippa]

Men har du inte fått ett dagligt schema? Då har du ju koll på det som är här och nu.

Ja det har jag men det är ju bara som jag ska göra varje dag på ett ungefär. Men det kan ändras lite och jag vet inte nånting framåt.

 

[LiviaFilippa]

Kan du skriva det först då? Snurrigt..
Och sen försöka fylla på med vad som känns snurrigt? Det kan göra att det startar upp en något och man liksom iaf hittar någon form av spår.

Jag kan prova men vet inte om jag kommer få nån mer ordning på tankarna ändå. Men kan testa iallafall.

 

[Sleepy]

Men iallafall så har jag lyssnat på en låt typ hundra gånger idag som man kan säga handlar om sånt här så tänkte bara länka den för tycker den är bra!

Vilken fin låt. Vad gillar du mer för musik? Du får gärna länka.

 

[LiviaFilippa]

Vilken fin låt. Vad gillar du mer för musik? Du får gärna länka.

Kommer inte på så jätte många nu men här är några iallafall!

 

[LiviaFilippa]

Kom på några fler låtar som jag gillar!

Kanske är ganska deppiga eller så men ja jag tycker iallafall dom är bra

 

[Motacilla]

Åh jag gillar också Lady Gaga! Både hennes äldre och nyare låtar!

 

[Sleepy]

@EmmaFilippa Fina texter. Känslosamma och ändå lite hoppfulla. Musik är så bra för själen.

 

[LiviaFilippa]

Nu är det sådär igen så jag vet inte vad jag ska göra. För ska tydligen ha ett läkarsamtal igen imorgon. Och jag VILL inte prata med henne och vill inte förklara nånting eller berätta eller nåt. Men hon kommer säkert fråga ändå och försöka få mig att göra som dom vill. Och fattar att säkert alla tycker att jag ska berätta ALLT om äckel gubben och allt hur jag tänker och mår och allt så dom kan hjälpa mig och sånt. Men saken är att dom gör ju ändå inte det så jag vill inte. Men om jag inte säger nånting heller så kommer dom ju bara fortsätta undra och så. Och mina föräldrar kommer fortsätta vara oroliga och allt. Så nu är det sådär igen så det finns två val men båda är typ lika dåliga. Och jag kan inte tänka vad som är bäst för MIG.

 

[Lovisaleonora]

Nu är det sådär igen så jag vet inte vad jag ska göra. För ska tydligen ha ett läkarsamtal igen imorgon. Och jag VILL inte prata med henne och vill inte förklara nånting eller berätta eller nåt. Men hon kommer säkert fråga ändå och försöka få mig att göra som dom vill. Och fattar att säkert alla tycker att jag ska berätta ALLT om äckel gubben och allt hur jag tänker och mår och allt så dom kan hjälpa mig och sånt. Men saken är att dom gör ju ändå inte det så jag vill inte. Men om jag inte säger nånting heller så kommer dom ju bara fortsätta undra och så. Och mina föräldrar kommer fortsätta vara oroliga och allt. Så nu är det sådär igen så det finns två val men båda är typ lika dåliga. Och jag kan inte tänka vad som är bäst för MIG.

Du har massor av frågor. Ställ dem. Det är ju ett sätt att ta kontroll över samtalet, se till att du får ut något av det. Flera verktyg att hjälpa dig må bättre.

 

[Sleepy]

Nu är det sådär igen så jag vet inte vad jag ska göra. För ska tydligen ha ett läkarsamtal igen imorgon. Och jag VILL inte prata med henne och vill inte förklara nånting eller berätta eller nåt. Men hon kommer säkert fråga ändå och försöka få mig att göra som dom vill. Och fattar att säkert alla tycker att jag ska berätta ALLT om äckel gubben och allt hur jag tänker och mår och allt så dom kan hjälpa mig och sånt. Men saken är att dom gör ju ändå inte det så jag vill inte. Men om jag inte säger nånting heller så kommer dom ju bara fortsätta undra och så. Och mina föräldrar kommer fortsätta vara oroliga och allt. Så nu är det sådär igen så det finns två val men båda är typ lika dåliga. Och jag kan inte tänka vad som är bäst för MIG.

Jag tror att det som är bäst för dig är om du försöker prata lite. Du väljer ju själv vad du vill berätta och säga och så. Även om du inte känner sen att det får en direkt effekt på hur de hjälper dig, så kommer det göra att de förstår dig bättre med tiden. Precis som vi här lär känna dig genom att läsa det du skriver.

Du behöver inte känna att du måste kunna svara på alla frågor eller så, du kan säga precis som det är, att du inte riktigt vet varför du blir arg och att det känns tomt eller rörigt. Du kan skriva ett brev och ta med dig också om det känns bra.

 

[Motacilla]

Jag håller med @Lovisaleonora – ställ massor med frågor när du pratar med läkaren nästa gång.
Skriv upp allt du undrar om och ställ alla frågor.
På så sätt får du också en viss kontroll, precis som det står i inlägget ovan.

Kanske känns det lättare för dig om du får svar på ens en del av frågorna? Och om du inte förstår vad läkaren menar, be att hon förklarar tills du förstår.

 

[LiviaFilippa]

Du har massor av frågor. Ställ dem. Det är ju ett sätt att ta kontroll över samtalet, se till att du får ut något av det. Flera verktyg att hjälpa dig må bättre.

Jag har inga frågor som jag inte har frågat redan men som inte går att svara på

 

[LiviaFilippa]

Jag tror att det som är bäst för dig är om du försöker prata lite. Du väljer ju själv vad du vill berätta och säga och så. Även om du inte känner sen att det får en direkt effekt på hur de hjälper dig, så kommer det göra att de förstår dig bättre med tiden. Precis som vi här lär känna dig genom att läsa det du skriver.

Du behöver inte känna att du måste kunna svara på alla frågor eller så, du kan säga precis som det är, att du inte riktigt vet varför du blir arg och att det känns tomt eller rörigt. Du kan skriva ett brev och ta med dig också om det känns bra.

Bara att jag har pratat med dom tills nu men dom verkar inte förstå mig bättre för det. Så jag vet inte om jag liksom vill fortsätta försöka eller om det är bättre om jag bara försöker sköta mig så bra jag kan och försöka inte visa dåliga känslor och sånt så kanske jag får komma härifrån så kanske jag kan må bättre.