Jag kan inte förklara

Det känns som det händer sååå mycket och ingenting på samma gång. Och såfort nånting verkar gå bra så blir nåt annar jätte dåligt. Och ja jag vet att alla säger att det kommer bli bättre och så men det kan man ju inte veta. För det KAN ju bli att det aldrig blir bättre också det VET man ju inte. Och att allt känns så onödigt om jag ska göra saker bara för att göra nånting liksom. Som typ jag måste äta exakt allt alla måltider och mellis. För att jag ska få göra mer saker och sånt. Och jag måste göra aktiviteter så jag inte bara ligger och gör ingenting. Och allt alla säger är att när kroppen mår bättre så kommer det kännas bättre. Och när jag mår bättre så kommer jag kunna tänka normalt. Och massa sånt. Men samtidigt så är det att jag ska komma på saker jag vill göra och förklara hur jag tänker och sånt som inte GÅR. För om jag tillexempel inte tänker nånting så kan jag inte förklara det. Eller om jag bara känner mig jätte irriterad och arg men vet inte varför så vill jag inte försöka få ner det i text när jag inte ens kan tänka för mig själv. Och allting ska jag göra bara för att jag måste liksom för det gör inget bra för MIG.
Och mina föräldrar tycker att jag ska ha permison och komma på nåt som jag vill göra då men saken är att jag vill inte göra NÅNTING. Och vet inte om jag får ha permison eller om jag vill ens. För personalen vet typ inte hur jag tänker och sånt för säger inte det till dom så då sa dom iallafall igår att dom inte vet om dom vågar ge mig permison. Men det spelar ändå ingen roll för jag vet inte om jag vill ha det ändå. Men mamma och pappa vill ju.
Men ja har inte så mycket att skriva egentligen nu men ville bara få ur mig om dethär. Men annars så är ingenting nån skillnad från igår känns det som och dethär med att jag berättade lite om äckel gubben är också bara onödigt för nu är det typ att alla vet om det men dom vet inte detaljer. Så ingen gör nåt liksom. Jag vill typ att nånting ska HÄNDA men vill ändå inte. Som att anorexi monstret ska ta över allt igen eller att nån ska bli jätte arg på mig eller bara NÅNTING så nånting känns och inte bara är tomt och att jag inte kan tänka. Men händer INGENTING.

 

[Sleepy]

Nu har jag varit på permison iallafall. Så både varit i stallet och träffat ponnysarna och hemma en liten stund. Och det gick väl okej. Jag kände liksom INGENTING när jag träffade ponnysarna. Så var inte glad att se dom men det var inte jobbigt heller liksom. Utan mer bara jaha nu har jag träffat dom som vissa har tjatat om men det ändrar ju INGENTING.
Jag ska iallafall ha läkar samtal nån gång efter lunch så ska kanske fråga om vissa saker som jag har skrivit om här då. Men beror på hur hon är också. Men ja annars så är jag jätte trött så kanske ska försöka sova ett tag iallafall efter lunchen. Om jag får för förr tyckte dom ju inte att jag skulle sova på dagen men ett tag borde jag få iallafall tycker jag.
Sen om det att man måste vilja bli frisk så är väl det problemet för mig för jag är som inte mottiverad till det. Och jag vet inte vad jag har för andledning så jag ska VILJA bli frisk liksom.

Det är jättevanligt att det är svårt för tjejer i din ålder att motivera sig att gå emot monstret. Det är jättesvårt. Läkaren vet det. Du har inte valt att bli sjuk, du har blivit drabbad av det. Jättebra att du ska försöka prata lite. Toppen.

Jag kan tänka mig att du försökte skydda dig ifrån alla känslor och tankar när du träffade dina ponnysar. Det är nog därför som du liksom inte kände någonting. Det är ok. Roligt för er att få träffas iaf.

 

[Lovisaleonora]

Sen om det att man måste vilja bli frisk så är väl det problemet för mig för jag är som inte mottiverad till det. Och jag vet inte vad jag har för andledning så jag ska VILJA bli frisk liksom.

Och det är ingen brådska med det, kroppen kommer först. Men du kan ju fundera på vad du gjort om du vunnit 23 miljoner, var du vill vara om 20 år eller helt enkelt bara låta tankarna vandra fritt. Om det inte finns några begränsningar, du kan flytta till ett annat land, du kan gå ut vilken skola som helst, utbilda dig till vad som helst, jobba med vad du än vill - låt tankarna vandra runt och fundera på vad du hade kunnat tänka dig.

Dagdröm helt enkelt. Hjärnan fungerar på väldigt finurliga sätt och ibland måste vi lära oss att låsa upp den för att komma vidare. Ta en timme i sänder, en dag i taget men unna dig att tänka på roliga saker med framtiden.

 

[Sleepy]

@EmmaFilippa En sak du ska veta när du pratar med läkaren eller någon personal och de frågar dig något; du behöver aldrig fundera på vad de förväntar sig för svar eller vad de kanske vill att du ska säga. Det finns inga "rätta" svar - det finns bara dina svar och allt det du säger är ok. Även att säga att du inte riktigt vet, om du känner så.

 

[LiviaFilippa]

Och det är ingen brådska med det, kroppen kommer först. Men du kan ju fundera på vad du gjort om du vunnit 23 miljoner, var du vill vara om 20 år eller helt enkelt bara låta tankarna vandra fritt. Om det inte finns några begränsningar, du kan flytta till ett annat land, du kan gå ut vilken skola som helst, utbilda dig till vad som helst, jobba med vad du än vill - låt tankarna vandra runt och fundera på vad du hade kunnat tänka dig.

Dagdröm helt enkelt. Hjärnan fungerar på väldigt finurliga sätt och ibland måste vi lära oss att låsa upp den för att komma vidare. Ta en timme i sänder, en dag i taget men unna dig att tänka på roliga saker med framtiden.

Ja det är ju det att jag vill INGENTING. Om jag skulle vinna massa pengar skulle jag ge det till mina föräldrar och till nån välgörenhets grej. Och om 20 år så har jag ingen aning ALLS, vill inte ens bli så gammal ändå så jag har inga såna drömmar, Så det att man ska tänka vad man vill göra när man är frisk hjälper inte för mig för jag vill ju ändå inget. Och drömmer inte om nåt.

 

[LiviaFilippa]

Idag har jag bråkat med mamma också. Hon tar ju hand om ponnysarna nu förutom att vi har hjälp med O ibland. Men iallafall så C är ju frisk från sina inflammationer så nu går hon i större hage igen med O. Och skulle få börja sättas igång men ingen kan rida henne så mamma har typ gått med henne och tömkört lite och haft henne som hand häst och så. Men ja iallafall så har jag varit jätte jätte noga att C INTE får bli tjock för det är ju inte bra för kotlederna och hovlederna. Men idag när jag var där så märkte jag att hon har blivit tjockare nu den här månaden som mamma har skött allt. Så jag sa det till mamma nu för ett tag sen att hon inte får vara så tjock och så. Men mamma typ bryr sig inte och sa att det inte är så farligt och det är sommar och massa sånt. Och ja SÅKLART jag fattar att en liten ponny som inte rids lätt blir tjockare. Men då måste man ju ha koll på det och göra nåt så hon inte blir för tjock! För både för hennes skador OCH om jag nångång ska rida så blir det ju väldigt mycket tyngre om både jag är tyngre OCH hon är tjock. Och hon inte har blivit riden på jätte länge.
Så ja blev bråk om det och jag var kanske inte så mogen. Men tycker ändå att hon borde kanske anstränga sig lite mer för hon vet att jag ALLTID är väldigt noga med ponnysarna. Och att allt blir mycket svårare för mig också nu pågrund av det.

 

[tuaphua]

Men man blir ju inte frisk bara för man inte får göra som man är van. För ja allt du skriver känner jag igen från mig själv. Och om jag äter och sköter mig perfekt med allt sånt nu så försvinner ju ändå inte monstret. Så hur gör man så man ens vill få bort monstret? Och när börjar man isåfall vilja det? För som både du skriver och andra säger att när jag blir frisk så kommer jag förstå hur sjuk jag har varit och att det är monstret som har kontrollen och allt sånt. Men jag fattar inte hur det ska gå från såhär som allt är nu till det.
Och ja om det ifall jag haft olika problem innan så vissa saker som prestations ångest och att jag vill ha kontroll på allt och göra allt perfekt så har jag alltid varit så. Men sen tillexempel ångest så vet jag inte riktigt. Jag hade ju anorexi när jag var yngre också och då hade jag ångest ibland iallafall men kommer inte ihåg om jag hade det innan det eller om det började då. Men det var stor skillnad då mot för nu ändå så vet inte om man kan jämföra så mycket med då heller. För då var det verkligen som att jag hade tappat kontrollen så då var det nästan bara skönt när det upptäcktes liksom och mamma och pappa började ha koll på att jag åt och så. Så då var det nästan bara att när det blev upptäckt och jag skulle börja äta efter ett schema och allt så var det som att då fick jag äta igen liksom när dom tog över och bestämde eller hur man ska säga. Så då var det aldrig såhär jobbigt med massa tankar och monstret och allt sånt som gör att jag har massa ångest.

Nej, du blir förmodligen inte frisk bara av att någon tvingar dig äta. Något gör ju så att du måste ta till anorexin som coping-strategi. Och det något är förmodligen vad ni kommer kunna jobba med i terapi när du kommit ikapp med kroppen lite.
Eftersom du berättar att du inte får gå så mkt och måste sitta i rullstol etc så är du fortfarande väldigt fysiskt sjuk. Och som du beskriver att du blir så himla trött, att du inte orkar fightas mot monstret etc så låter det som att din kropp måste återhämta sig lite mer innan ni kan börja med terapi. För terapi är jobbigt. Och det vore dumt att börja för tidigt så att du får sämre chanser att klara terapin. Iom att du säger att du inte ser hur du ska orka och att du tror du ska misslyckas med terapin så är det viktigt att inte börja innan du rent fysiskt orkar. För man vill inte ge dig ett misslyckande i ryggsäcken så att säga. Man vill ge dig lagom svåra uppgifter som du klarar av att utföra och får tilltro till din egen förmåga iom det.
Om man nu satte dig i tuff terapi kanske det blir för mycket och du skulle då känna att du aldrig kommer lyckas.
När man utbildar en häst tex så börjar man ju inte med en unghäst och kräver att den ska hoppa 150 eller göra piaff liksom. Då får man antingen skadade hästar eller hästar som avskyr/får panik av arbete.
Så med dig vill man köra lite samma tänk, ett steg i taget och sånt du klarar av. Givetvis tänjer man på gränserna och kan putta ut både dig och hästen utanför comfortzone. Du kan känna att det är övermäktigt. Men vården bedömer att ungefär så mkt krav är rimliga för dig att klara av att genomföra.
Och du har ju gått från att inte kunna äta alls till att faktiskt äta, även om du bara gör det för att du måste. För när du först kom in klarade du inte det heller.
Ofta känner man så att man bara äter för att man måste. Men ju mer man gör det desto mer orkar kroppen, man kan börja känna hunger igen, man repeterar ett beteende som sätter sig och gör det enklare på sikt.

Jag fattar att du inte vill bli frisk. Det är få som vill det helhjärtat i början. Man ser det som ett misslyckande att behöva äta. Man använder svälten/motion för att hålla sig hyfsat lugn mentalt.
Men vården kommer ge dig andra verktyg för att du ska må bra mentalt. De kan du använda istället för svält och överdriven motion. De flesta tror att de aldrig kommer kunna känna normalt kring mat. En del gör inte det. Men de kan iaf lära sig uppskatta att deras kropp har energi och orkar leva och ha kul. De kan uppskatta smaken på viss mat och de kan ha fått verktyg nog att även om monstret visar sig någon gång så klarar de av att säga åt monstret att sticka, "plats i korgen" liksom.
Och så finns det många som faktiskt blir helt friska. Även sådana som varit så sjuka som du.
Nu när kroppen är så slut så är det vanligt att man tappar intresse för allt och att man skiter i vilket liksom. När man inser att man har anorexi och tvingas utanför comfortzonen så kan man reagera med att stänga av. Och man kan inte bara stänga av de negativa känslorna. Man stänger av allt. Och då stängs ju kärleken till ens djur ner, kärleken till ev intressen, glädje, nyfikenhet etc etc.
Det brukar komma tillbaks dels med stabilare matintag och att kroppen fått tid att repa sig, sömn och framöver eventuellt terapi.

Det att du måste ha kontroll och är perfektionist är en sån grej som skapar ångest, press och stress. Jag är likadan och har fått jobba med det för att inte må dåligt. Det tror jag vården kommer hjälpa dig med sen.

 

[Fjordfrälst]

Nej, du blir förmodligen inte frisk bara av att någon tvingar dig äta. Något gör ju så att du måste ta till anorexin som coping-strategi. Och det något är förmodligen vad ni kommer kunna jobba med i terapi när du kommit ikapp med kroppen lite.
Eftersom du berättar att du inte får gå så mkt och måste sitta i rullstol etc så är du fortfarande väldigt fysiskt sjuk. Och som du beskriver att du blir så himla trött, att du inte orkar fightas mot monstret etc så låter det som att din kropp måste återhämta sig lite mer innan ni kan börja med terapi. För terapi är jobbigt. Och det vore dumt att börja för tidigt så att du får sämre chanser att klara terapin. Iom att du säger att du inte ser hur du ska orka och att du tror du ska misslyckas med terapin så är det viktigt att inte börja innan du rent fysiskt orkar. För man vill inte ge dig ett misslyckande i ryggsäcken så att säga. Man vill ge dig lagom svåra uppgifter som du klarar av att utföra och får tilltro till din egen förmåga iom det.
Om man nu satte dig i tuff terapi kanske det blir för mycket och du skulle då känna att du aldrig kommer lyckas.
När man utbildar en häst tex så börjar man ju inte med en unghäst och kräver att den ska hoppa 150 eller göra piaff liksom. Då får man antingen skadade hästar eller hästar som avskyr/får panik av arbete.
Så med dig vill man köra lite samma tänk, ett steg i taget och sånt du klarar av. Givetvis tänjer man på gränserna och kan putta ut både dig och hästen utanför comfortzone. Du kan känna att det är övermäktigt. Men vården bedömer att ungefär så mkt krav är rimliga för dig att klara av att genomföra.
Och du har ju gått från att inte kunna äta alls till att faktiskt äta, även om du bara gör det för att du måste. För när du först kom in klarade du inte det heller.
Ofta känner man så att man bara äter för att man måste. Men ju mer man gör det desto mer orkar kroppen, man kan börja känna hunger igen, man repeterar ett beteende som sätter sig och gör det enklare på sikt.

Jag fattar att du inte vill bli frisk. Det är få som vill det helhjärtat i början. Man ser det som ett misslyckande att behöva äta. Man använder svälten/motion för att hålla sig hyfsat lugn mentalt.
Men vården kommer ge dig andra verktyg för att du ska må bra mentalt. De kan du använda istället för svält och överdriven motion. De flesta tror att de aldrig kommer kunna känna normalt kring mat. En del gör inte det. Men de kan iaf lära sig uppskatta att deras kropp har energi och orkar leva och ha kul. De kan uppskatta smaken på viss mat och de kan ha fått verktyg nog att även om monstret visar sig någon gång så klarar de av att säga åt monstret att sticka, "plats i korgen" liksom.
Och så finns det många som faktiskt blir helt friska. Även sådana som varit så sjuka som du.
Nu när kroppen är så slut så är det vanligt att man tappar intresse för allt och att man skiter i vilket liksom. När man inser att man har anorexi och tvingas utanför comfortzonen så kan man reagera med att stänga av. Och man kan inte bara stänga av de negativa känslorna. Man stänger av allt. Och då stängs ju kärleken till ens djur ner, kärleken till ev intressen, glädje, nyfikenhet etc etc.
Det brukar komma tillbaks dels med stabilare matintag och att kroppen fått tid att repa sig, sömn och framöver eventuellt terapi.

Det att du måste ha kontroll och är perfektionist är en sån grej som skapar ångest, press och stress. Jag är likadan och har fått jobba med det för att inte må dåligt. Det tror jag vården kommer hjälpa dig med sen.

Här är en till apropå perfektionism. ...Jobbar på den hela tiden!

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag igen sån där jätte jätte mycket ångest och bara massa dåliga tankar. Borde kanske fråga om jag kan få en sån medicin som jag blev så trött av. Skulle ändå bara vara skönt ifall jag kunde sova nu så bryr mig inte om jag blir trött och konstig imorgon isåfall. Men orkar typ inte fråga om det så jag vet inte. Egentligen så vill jag slippa exakt ALLT alltså inte bara sjukhuset och att alla bestämmer och ångest och monstret och sånt. Utan vill slippa ALLT ALLT ALLT och aldrig mer behöva tänka eller känna eller nånting. Men såklart går inte det för jag får inte göra nånting ifred.

 

[Sleepy]

Nu har jag igen sån där jätte jätte mycket ångest och bara massa dåliga tankar. Borde kanske fråga om jag kan få en sån medicin som jag blev så trött av. Skulle ändå bara vara skönt ifall jag kunde sova nu så bryr mig inte om jag blir trött och konstig imorgon isåfall. Men orkar typ inte fråga om det så jag vet inte. Egentligen så vill jag slippa exakt ALLT alltså inte bara sjukhuset och att alla bestämmer och ångest och monstret och sånt. Utan vill slippa ALLT ALLT ALLT och aldrig mer behöva tänka eller känna eller nånting. Men såklart går inte det för jag får inte göra nånting ifred.

Vad är det som är jobbigt just nu?

 

[LiviaFilippa]

Vad är det som är jobbigt just nu?

ALLT. Hela allting känns så onödigt och hopplöst. Och kvällsfika som är dags för nu känns skit jobbigt. Och att jag har bråkat med mamma. Och läkar samtalet alltså det gick väl bra själva det men var jobbiga saker. Och att bilden jag försöker färglägga blir jätte ful så exakt allt blir dåligt och fel.

 

[Sleepy]

Jag förstår. Kan du skicka ett mess till din mamma kanske? Så kanske det känns bättre. Vad roligt att C är bra igen. Måste vara så skönt att veta.

Förstår att det kan vara jobbigt med läkarsamtalet och mycket tankar och känslor som rörs upp. Men toppenstarkt av dig att ni kunde prata lite idag. Verkligen bra.

Känner du att du behöver det så prata med personalen om din ångest, de finns där för din skull.

Gör mig en tjänst. Lägg armarna om dig själv och ge dig en kram ifrån mig.

 

[Motacilla]

Tråkigt att höra att du haft en jobbig kväll!

Hoppas du får sova i alla fall. Gärna med nån skön dröm också!

 

[Lovisaleonora]

God morgon! Hoppas du har fått sova i natt efter permissioner och kass kväll.